På ett sätt känns det som det inte hänt så mycket sen sist, och det kanske det inte har, men det kommer hända saker. Till veckan som kommer så ska jag sätta igång att ringa till försäkringskassan för att se hur jag ska gå till väga för att börja arbetsträna. Jag tror verkligen att jag är redo. Om inte annat så är jag redo att börja tjäna pengar igen. Det kommer jag visserligen inte göra under perioden som jag arbetsprövar men förhoppningsvis får man ett jobb efter ett tag.

Har analyserat mig själv lite grann det senaste när det kommer till arbeten. Har kommit fram till att jag ofta fäster mig väldigt hårt vid någon och när den personen slutar eller nåt så tappar jag all lust att jobba och jag blir väldigt osocial mot alla andra. Enda stället som det inte var så på var mitt fotojobb jag hade för ett par årsedan.

Men jag ska börja träffa en psykolog i höst så då får jag väll ta upp det med honom/henne och se vad som sägs.

Är lite stressad över Dubai resan som jag ska åka på i början på november. Det fattas ca 10 000 spänn. Visserligen kan nog brorsan avvara 2 000 så jag har betalat resan i af. Men resterande 8 000 har jag ingen aning om hur jag ska få fram. Men som jag alltid säger, det löser sig.

På fredag så ska jag äntligen få träffa alla mina brudar på en och samma gång igen. Senast var när jag blev inlagd i mars. Nästan 6 månader sedan. Hoppas denna veckan går fort!

Igår bakade jag asgoa Maple Syrup apple muffins. Inget socker och inget fett i. Hade lite socker i äpplena så dom skulle safta till sig. Kanske skriver ner receptet här nån gång men just nu orkar jag inte.

Läste mitt förra inlägg, kommer inte ihåg alls vad jag syftade på, men det lät bra :)

Har varit ensam i nästan 2 veckor nu och först nu märker jag att huvudet är på rätta stället. Har diskat och plockat lite varje dag utan motstridigheter. Och jag känner mig allmänt stabil. Inget behov av att MÅSTE ha sällskap som det har varit tidigare. Men jag har slarvat med promenaderna och sömnen. Men jag orkar inte älta det, det är ingen ideé.

Kollade precis på Girl, Interrupted. Har sett den flera gånger tidigare men denna gången var det annorlunda, för jag har varit där, inlagd, medicinrundorna, de allmäna utrymmena, de sporadiska utbrotten från någon. Jag kunde dra en del paraleller från Winona Ryders karaktär. Lite skev verklighetsuppfattning och ett stort behov av uppmärksamhet från det motsatta könet. Men när jag tänker tillbaka på det jobbiga så känns det som att det bara är ett minne, ett minne som jag alltid kommer bära med mig men som inte längre kommer styra mitt liv.

Ett tecken på mitt tillfrisknande är kvällarna. Jag brukar vara jättenere på kvällarna och det brukar kännas som en annan dimension eller nåt. Men de senaste nätterna har det vart hur lugnt som helst inom mig. Inga jobbiga känslor, ingen dödsångest och ingen självömkan. Jag kan inte förklara helheten, den bara känns annorlunda. Och det känns fantastiskt. Fast mina känslor är fortfarande ganska bedövade men de obehagliga känslorna är i princip borta.

Äntligen har jag fått lättat hjärtat och det känns så bra. Det är nog första gången i hela mitt liv som jag tagit för mig på det sättet. Det finns liksom inga frågetecken kvar. Jag börjar bli riktigt stark i mig själv tror jag även om jag vacklar ibland. Att gått igenom det jag gått igenom så har det funnits två alternativ, slänga in handduken eller resa sig ur askan och tackla allt som livet slänger åt mig. Är glad att det blev det sist nämnda. I och för sig så har det aldrig funits något annat val för mig. Har hört från så många vänner att dom tycker att jag är så stark och att dom är imponerade över min kämparglöd. Och det är först nu jag börjar förstå vad dom menar. Det är så lätt att ge upp, men skam den som ger sig. Nu säger jag inte att jag är "botad" men 75% av tiden är faktiskt ganska bra. Dom resterande 25% får jag nog kämpa lite mer med, men jag är på väg. Och jag ser fram emot att arbetspröva till hösten. Funderar på skoaffär. Problemet är ju när jag får mina finnar/bölder så vill jag inte visa mig för folk. Ta i trä så var det länge sedan jag hade några bölder och de få finnar jag haft har gått att maskera. Idag har varit en bra dag, en helt vanlig bra dag där jag fått gjort allt jag behövt göra. Underbart!

Ibland kan jag tänka att jag inte hade vart jag utan min sjukdom. Men ibland gör sig verkligeten påmind. Idag är en sån dag. Har börjat inse mina begränsningar. Jag kommer troligtvis aldrig kunna jobba heltid och framför allt inte med sånt som jag är intresserad av. Har det senaste börjat inse på riktigt hur min situation ser ut. Jag är snart 27 år och det känns som att mitt liv är över. Samtidigt som det känns som att det känns som att jag är 17 igen och väntar på att få det där jobbet som kommer göra att jag så småning om får en lägenhet. Och då kan jag starta mitt liv på riktigt. Men då kommer jag ihåg, jag har vart 17, har haft ett par lägenheter och ett par riktigt bra jobb. Och nu sitter jag här och är i princip körd. Jag kommer få hanka mig fram hela mitt jävla liv med denna jävla sjukdomen som aldrig lägger sig i vilostånd, vilket den ska enligt böckerna. Hur länge ska detta skovet pågå? Inte nog med det så har det påverkar relationer i min närhet. Vilket är det absolut värsta. Min mormor som ska förstå mig fattar ingenting, de ytligare vännerna tror att jag är party party hela tiden, för det är den sidan jag visat, den enda sidan. De närmaste försöker men deras tålamod och tolerans börjar tryta. Som min barndoms vän som inte hört av sig på ett par veckor efter att den fått reda på att jag berättade för en gemensam vän att hans sambo vart otrogen mot honom. Min vän har i två års tid tyckt och sagt att det är så synd om honom och att den inte kan se honom i ögonen. Så jag tog beslutet att berätta för honom. Och min vän tog det betydligt värre än vad han gjorde. Och det enda min vän kunde tänka på var om den skulle få skit för det. Varför skulle hon det? Det var ju jag som berättade det. Och nu har jag inte hört av den. Jag är 100% säker på att den skyller på att jag är "sjuk" men fy på mig och jag skulle nämna nåt om min sjukdom. Då heter det att jag "gömmer" mig bakom den. Medan det faktiskt är en förklaring på otroligt många situationer. Men detta, ne du, detta står jag 100 % bakom och mina åsikter/etik/moral har INGENTING med min "sjukdom" att göra. Jobbigt att hela tiden behöva försvara sig. Det är också jobbigt med de som inte orkar vara med mig för att jag har problem. Jag förstår, mitt äktenskap krashade på stor grund av det. Svårt för mig bara att förhålla mig till det. Att acceptera det framför allt. Men jag får fortsätta kämpa och hoppas på att allt faller på plats så småning om. Det viktigaste är ju att jag blir frisk och kan ta hand om mig själv. Borde sluta lägga min energi på saker jag inte kan förändra och istället lägga på energin på saker jag KAN förändra. Med lite insperation från en vän så blir detta min nya strategi.

Om det finns nåt här i världen jag skulle vilja vara utan så är det dammsugare. Jag HATAR dammsuga. Men det är enbart på grund av dessa högt låtande sladdälskande dammsugarjävlar. Det finns inget värre än att vakna upp på ganska bra humör och ladda inför att städa sin lilla vrå. Tar fram dammsugaren och stoppar in sladden i uttaget. Börjar bra, inga konstigheter, men sen när man ska in under sängen då är allt åt helvete. Sladden räcker inte, alla möbler omkring är i vägen och man når inte som man ska under sängen. Måste lägga mig på mage eftersom att röret är stenhårt och vägrar samarbeta. Ligger på mage med en en meter hårt rör och får inte rätt tyngd på munstycket så det vänder sig så att jag helt plötsligt dammsuger i luften. Gaaah. Sen fortsätter jag utanför rummet, hyfsat irreterad, men dammsugaren vägrar att röra sig, jävla tröskel. Och då drar jag i dammsugaren och får den på foten, såklart. Då ger jag mig, svär och slänger dammsugarröret i golvet, dammsugaren har åter igen vunnit och mitt hyfsat goda humör är som uppsuget. Jävla dammsugare!

De senaste dagarna har varit jäkligt bra. Har umgåtts men en av mina närmaste brudar och kollat på hennes nya katt. I lördags var jag på bio med mamma och brorsan, vi kollade på filmen där en av mina gamla högstadie/teaterpolare har huvudrollen. Inte nog med att den personen var med, själva filmen var faktiskt riktigt bra. I söndags åkte jag och mamma ut på en av öarna i skärgården, det var riktigt mysigt. Fick dock en liten flipp innan vi åkte så jag tog en time out på 30 min, sen var jag människa igen. Och igår, måndag, så var jag och brorsan hos pappa och grillade hamburgare med farmor och farfar. Det var mysigt men det känns hela tiden som att jag blir pikad av pappas tjej hela tiden. Måstehela tiden försvara mig. Men igår så kollade jag inte ens på henne.

Idag skiner solen igen och jag sitter på balkongen och njuter av värmen. Har skött min "to do list" till punkt och pricka. Nu pratar jag inte om mitt aktivitetsschema utan saker som måste fixas akut. Fast just nu är jag ganska seg, har sovit lite knasigt i natt. Somnade innan 23, vaknade vid 3 tiden och kunde inte somna om. Somnade tillslut vid 8 tiden och blev väckt vid 11 tiden av mitt boendestöd. Har bara en sak kvar att göra idag. Åka ner till stan och hämta brorsans present sen är jag klar för dagen. Yaaay!