(Folk som känner mig eller min mamma varnar jag för en del "olämpligheter", så läs vidare på egen bekostnad och håll det för er själva!)

 

Nu sitter jag i mammas soffa och kollar på Dreamcather som Stephen King har skrivit. Har sett den förut, men jag ser den gärna fler gånger eftersom att den är så jävla bra!

 

Min jul har varit för en gångs skull väldigt lugn, har inte åkt runt till massa släktingar eller tvingats vara trevlig mot svårföräldrar, svägerskor eller svågrar. Eftersom jag valde att inte åka till min pappa så var jag uppe hos mormor medan mamma jobbade. Sen gick jag hem lagom till att mamma slutat.

 

Under dagen fick jag kontakt med en gammal vän och vi chattade nästan hela dagen. Jättekul att återkoppla lite. Märkte hur mycket jag saknat honom. Har ändå känt honom halva mitt liv men har knappt pratat med honom sedan jag träffade min man för 5½ år sedan. Synd att det blir så. Men jag förstår att det blev så. Först när vi lärde känna varandra så var jag tillsammans med min första och var 13 år. Min vän blev tillsammans med min dåvarande bästis. Vi hade ett par underbara år fram tills dom gjorde slut och min "bästis" började balla ur. Tappade kontakten med min vän och det tog ett par år tills vi sågs igen. Nu var jag 20 och han 24. Jag var singel och det var han också. Jag tänkte verkligen inte dom banorna man kanske tror. För mig var det min äldre vän som jag alltid haft roligt med. Och roligt fortsatte vi ha ;) Min tanke var att bara vara vänner, kolla på film, dricka öl och liknande. Men det blev lite annat på det också. Vilket jag absolut inte ångrar! Han är snäll och mysig! Och framför allt, inte ute efter en relation. Perfect! Sen träffade jag min ex man och då kändes det lite fel att fortsätta kontakten efter som vi inte bara var vänner längre. Eller jo, men inte lika oskyldigt. Hade känts konstigt att introducera min kompis/sängkamrat till min blivande och sängkamrat. (ja, jag hade dom båda i rullning och ett par andra samtidigt) :)

 

I alla fall, innan igår så hade jag inte hört från honom på 5½ år. Han frågade om jag vill ta en kaffe, och det ville jag ju. Jag tänkte att han skulle hämta upp mig och att vi skulle åka hem till honom eller nåt. Men han kom hit till mig och mamma. Jag tyckte det var lite skönt att mamma var där för jag blev så himla nervös. Inte för honom utan för att senast vi sågs var vi ÖVERALLT i min gamla lägenhet... Och jag har gått upp 30 kg och fått finnar. Jag lät mamma underhålla honom medan jag hittade på nya ursäkter för att kunna gå runt och röra på mig. Han måste trott att jag var på speed eller nåt. Sanningen är att när jag är nervös eller stressat eller får ångest sätter min IBS igång och jag måste akutbajsa flera gånger innan dett lugnar sig. Men tillslut tog jag tag i mig själv efter 2 toa besök på 30 min och började andas. Tänk att det är så svårt att andas när man gör det automatiskt. Medan mamma stod i köket och vi kollade på nån dålig Zorro film så hintade han lite om att gå någon annan stanns, jag hajade vinken och vi gick in till mitt rum. Samtalsämnet som dök upp var sängen (såklart) som är den samma som för 5½ årsedan. Han la sig och jag var inte sen efter. Är verkligen INTE redo för att ha sex ännu så vi låg och myste, kramades och pussades som att det var den naturligaste saken i världen. Precis vad jag behövde efter detta året! Under den halvtimman/timman som vi låg där fick jag mer närhet än vad jag fått på flera år med min ex man. Det var så välbehövligt att bara få känna någon som håller om MIG och som VILL ha MIG!

 

Så nu är det dagen efter och jag skickade ett trevligt god fortsättning mms och nu ska vi kanske träffas igen innan han drar till Norge om ett par dagar. Kommer säkert vara nervös då också, men det struntar jag i. Dags att börja leva igen. Jag vill ha mys och då tänker jag se till att jag får det också!!!

 

God Jul och mer mys åt folket!!

 

 

Nu sitter jag hos en nära vän och väntar på att vi ska hem till min gamla lägenhet för att ta det absolut sista. Ska bli skönt när det är gjort, men det kommer bli så defenitivt, jag bor inte där längre och vad är det som säger att han inte kommer skaffa nån äcklig brud som flyttar in i VÅR lägenhet... I min andra relation jag hade med min "high school sweetheart" så hade han ett "seriöst" förhållande efter 5 (!!!!) veckor. Och vi hade vart i hop i över 8 år. Det kändes som ett hån mot hela vårat förhållande, förlovning, allt. Och om det skulle ske igen med min ex man så skulle jag tappa all respekt och längtan efter ett förhållande, äktenskapet hedrades ändå inte.

 

För mig så känns det som med en avliden släkting. Man måste ta sig tid att sörja, bearbeta, vara arg och sedan gå vidare. Eller är det bara jag som är "överkänslig" som vanligt eller reagerar jag "onormalt" som jag så många gånger fått höra från min ex man. Att jag "reagerar onormalt" i jämnförelse med vadå? Med honom? Han sätt att tackla konflikter är att kväva dom till döds eller supa sig full och kolla på porr när jag sover, har telefonsex med okända kvinnor eller medvetet försöker sova hos okända kvinnor när han vart på turné... Ja, för det är ju "NORMALT"... (För en alkoholist kanske, eller en mentalt avtrubbad omogen idiot!)

 

Eller är det så att män är så fruktansvärt svaga och okapabla att ta hand om sig själva att dom inte ens klarar sig ett par veckor utan en surogatmamma? Fan väx upp!!!

 

Jag, bitter? Inte alls...

 

Har drömt så konstiga drömmar de senaste nätterna så jag vet varken in eller ut. Inte så att jag längtar efter honom eller måste se honom eller nåt, men drömmarna framkallar känslor som är obehagliga. Kan inte avgöra om dom är äkta eller om det bara är drömarna. Igår gick jag runt mer eller mindre hela dagen och var helt tom, som om att drömmarna tagit sig in i mitt medvetande och sugit ut alla känslor, tankar och min själ. Var hemma hos en annan vän igår och skulle julbaka lite. Jag var närvarande oftast, men höll mig mycket i bakgrunden kände jag. Kunde inte riktigt koppla in på på samma våglängd som min två vänner. Eller jo det kunde jag, men sen efter en halv konversation så checkade jag ut. Vet inte om det uppfattades så, men det kändes så. Men vi hade grymt kul och mysigt. :) Jag behövde verkligen det, vem vet hur den dagen hade slutat annars. Vågar inte ens tänka på det.

 

Kommer ihåg min  natt jättetydligt från inatt, orkar inte skriva ner hela men den biten som som jag blev mest förvånad över och stolt över faktiskt!

 

Min teori är att kaptenen är mitt undermedvetna, JAG i planet är mitt medvetande, flygplanet är min "säkerhet" i form av familj och vänner, stormen syboliserat mina problem och skiljsmässan som har funnits bakom mig länge som jag ignorerat som jag sedan varit tvungen att kasta mig in i, det var skakigt men jag kom ur det utan en skråma. Och det kallar jag en powerdröm, problemet är att jag inte kände mig så powerfylld när jag vaknade, men det kanske är en hint till mig själv att det kommer bli bra, jag kommer landa tryggt och säkert, med hjälp av min familj och mina vänner. För utan dom så hade jag inte stått upp idag.

 

Nu ska vi se, nu ska jag skriva om att vara manodepressiv dvs bipolär. Sjukdomen består ju av två motpoler, en depressiv och en manisk eller hypomanisk sida som varvar varandra. Eller det kommer i sk. skov. Man kan må bra under en längre tid och sen nästa dag kan man vakna upp och vara lite mer energisk än vanligt eller mindre energisk än vanligt. Vad jag har fått förklarat för mig är att skoven oftast utlöses av speciella händelser, stress eller av slarv med medicin. Många slutar med medicinen när dom "mår bra" oftast i ett maniskt eller hypomaniskt tillstånd. Detta gör att man faller ner jävligt hårt, i en djup depression. Alla dippar inte, men många gör det. 

 

Jag dippade efter min hypomaniska sommar 2007. Som tur är har jag bara haft en riktigt långvarig hypomani en gång. Men två djupa depressioner. Där i mellan har jag väll klassats som frisk, trots att jag inte kännt mig 100%. Är ofta trött och lätt irreterad (tror att det beror på medicinerna) Och jag känner mig aldrig riktigt glad eller ledsen. Det är som att medicinerna tar bort alla känslor nästan. Vilket är väldigt tråkigt.

 

Skillnaden på mani och hypomani är att om man är manisk så är man "värre". Man kan få hallucinationer, tappad verklighetsuppfattning och behöver oftast läggas in. Medan hypomanier är lite mildare men kan också vara ett stort problem inom familjen eller på jobbet. I båda stadierna blir man ju hyperaktiv, det ska hända saker hela tiden, det går inte att sitta still, det kliar i hela kroppen, man är rastlös och man har "många bollar i luften" men har svårt att avsluta det man påbörjat. Man är ofokuserad och ouppmärksam på dom runt omkring en och man kan vara väldigt egocentrisk. Man förlorar också sin förmåga (till viss del) att styra sina impulser. Tex, man dricker mer, provar saker som man inte hade gjort annars, shoppar mer och sätter sig själv och sin ekonomi i otroligt jobbiga situationer. Samtidigt som man känner sig så glad, bra, kreativ, självförtroendet ökar, man känner sig snyggare och det tycker jag inte är något negativt! Finns många kända personer som är bipolära och det kanske är tack vare sjukdomen som dom lyckats. Sen finns det en väldigt mörk sida av sjukdomen också och den uppsattade dödligheten är 2-3 gånger högre än den förväntade dödligheten för populationen i övrigt. Och då är det ofta själmord som är den stora boven.

 

Kan dra lite exempel på "tokiga" saker jag gjort under mina hypomaniska skov:

 

• Dammsugit i högklackat för att jag var övertygad om att jag skulle gå ner i vikt och kunna gå bättre i mina nya fina skor.
• Gått upp mitt i natten och tokstädad/rensat/möblerat
• Vart uppe hela natten och rensat i kläder och väck min man flera gånger om jag kan slänga den tröjan eller vad det nu kan vara.
• Målat om naglarna 3 gånger på 3 timmar för att jag har såååååå mycket ideer.
• Planerar saker och får ideer som är helt ologiska, oreallistiska eller opraktiska som tex skaffa hund/katt/marsvin/iller mm. Inreder en hel lägenhet i mitt huvud, verklligen i minsta detalj. (tur att det finn sims)
• Lagat nån feting middag för att jag varit lite sugen på nåt.
• Sprungit i väg till en tatuerare för att tatuera mig där och då (stark impuls som jag inte kunde stå emot)

 

Ok, så jag tål inte sömntabletter eller insomningstabletter. Detta innebär för mig att när tankarna springer iväg och jag får så många "bra" ideer så kan jag inte hejda mina impulser utan jag går upp och gör vad jag nu har kommit på. Inte alltid men väldigt ofta. Det har blivit bättre med tiden då jag lärt mig att kontrollera mina tankar bättre eller hittat andra sätt att hålla mitt huvud upptaget, tex. med tv-spel, film eller korsord. Sen försöker jag att inte sova på dagarna. Ibland tvingar jag mig själv att vara vaken för att jag inte vill sova, det är läskigt att sova. Då är den natten helt förstörd. Då kan jag lika gärna gå ut och springa ett maraton.

 

Jaja, nu var det inte sömnen detta skulle handla om, men det hör lite till.

 

I detta nu så tycker jag att min sjukdom håller sig någorlunda i shack, idag var iof en jobbig dag, var hos socialen för mitt första utredningsmöte. Jag var där i 30 min, men det tog så hårt på mina krafter att jag var tvungen att lägga mig och sov i 4½ timma. Och nu känner jag mig helt tom. Vill tycka synd om mig, men det finns inga som helt känslor i min kropp just nu. Köpte choklad, det brukar funka, åt upp allt på 2 minuter och undrade sedan vart chokladen jag köpte tog vägen. Det är precis som att jag inte är här, eller medveten om vad jag gör. Jag vet att jag sitter att skriver detta, men det är nog för att jag måste förankra mig på nåt sätt.

 

Anledningen till att jag är och varit sjukskriven sedan april är på grund av en ganska djup depression. Jag studerade under den tiden och den stressen tillsammans med min IBS och att jag inte fick någon hjälp i hemmet av min lata man så slängdes jag över kanten. Jag var tvungen att avbryta mina studier 2 månader innan praktiken som jag såg fram emot så mycket. Men min hälsa måste gå före, eller jag hade inget att sätta emot. Jag var helt utslagen i början. Det jag kunde göra var att kolla på tv, spela tv spel eller sova. Jag var så arg på allt och alla, jag ville inte bli sjuk. Och något stöd från min man fick jag inte heller. Visst han gick och köpte cola till min när han ändå skulle till affären, men han lagade aldrig nån mat, eller diskade eller städade. Så inte nog med att jag ver tvungen att se till att jag fick nåt att äta så var jag tvungen att diregera ett helt hushåll med en vuxen man i. Som tur va så bodde min bror hos oss en tag och kunde diska och laga mat, då såg han till att vi alla tre lagade mat tillsammans. Men han var tvungen att flytta hem igen och jag föll ännu djupare. Jag kämpade så gott jag kunde, men oftast räckte det bara till att gå upp ur sängen och lägga mig på soffan. Jag duschade inte, borstade inte tänderna eller bytte kläder mer än nödvändigt, vilket var var 14 dag ungefär. Min man började tröttna på att jag var som ett kolli och tyckte att jag borde ta tag i mig själv och göra nåt. (ska han säga)

 

Jag började gå regelbundet till min sjuksyster och pratade om allt och ingenting. Mitt problem har alltid varit att ta hand om alla andra framför mig själv och det var något som hon verkligen fick fram till mig. Och när jag kommer hem till min man så säger jag det rakt ut, jag kan inte ta hand om dig, du får städa, laga mat och handla själv, jag klarar inte av det längre, måste bli frisk, måste fokusera. Då vräker han ut sig "Fan va elak du är" (Jaha, tack för den du!) Jag orkade inte ens bry mig om den kommentaren vid det läget, men jag kommer ihåg hur ont det gjorde.

 

Sen gick det 2 månader tror jag, kommer inte ihåg vad som hände där riktigt, men jag vet att jag vände mig till mina vänner för att rådfråga dom om hur jag skulle göra med min man, han fattar ju verkligen inte. En utav dom sa att vi kunde prova att bo på varsitt håll ett tag så han kunde inse hur mycket jag gör egentligen. Så när jag kom hem den kvällen så framförde jag detta och han tyckte att det lät som en seperation, men för mig var det raka motsattsen, det var ju för att rädda OSS. Ett par dagar senare samma vecka flydde han till sina föräldrar på andra sidan landet. Min tanke var ju att han skulle vara på hemmaplan och vi skulle kunna träffas och reflektera, tillsammans! Det gick ett par veckor och det var dags för att betala hyran och han hade inte kommit hem ännu, trots att skulle kommit hem för 1 vecka sedan. (jag hade inga pengar för det hade strulat sig med f-kassan men han har både lön och f-kassa) Och då får jag världens utlägg: (H=han, J=jag)

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, fattar verkligen inte hur han kunde flippa så där. Hur som, detta var början på slutet. Han kom hem, stack, kom hem, stack. Jag fick inte ut ett ord av honom, vi kunde inte prata om vårat äktenskap eller nånting. Förutom en gång. Då säger han att jag verblat misshandlar honom, är elak och han föraktar mitt sätt. (Vad fan ska detta betyda). Jag blir så sönderstressad och dippade totalt efter att han dragit så jag skar mig, hade självmordstankar och kunde inte sluta gråta (inte vanligt gråt utan verkligen uppgivet barngråt) så jag åkte in till psykakuten och hoppades på att bli inskriven, det blev jag inte... Och med detta i åtanke, så jag hemma och grubblade. Det var massa andra grejer som sades och hände som jag inte orkar ta upp som gjorde att jag bestämde mig för att skiljas. Han var borta så jag försökte ringa, han svarade inte. Jag försökte under hela dagen men han varken svarade eller ringde tillbaka. Jag var tvungen att få ur mig detta så jag skickade ett sms:

 

Dagen efter kände jag mig så lättad att jag fick en lite släng av hypomani och gick och beställde en tatueringstid. Oftast gör jag inte saker som jag ångrar när jag blir lite manisk utan snarare blir pushad att göra saker som jag vanligtvis inte vågar eller orkar. Tatueringen blev asbra och jag hade tänkt på att göra den i flera år men inte haft ork/pengar/säkerhet att få tummen ur. Och den passar perfekt med mitt beslut! Och blivande ex maken fick jag tag på 1 vecka senare...

 

Hmmm, detta blev inte heller ett inlägg om det jag hade tänkt. Skit samma!! See ya!

 

 

 

Jag blev diagnostiserad nångång 2007/2008, kommer inte riktigt ihåg då jag befann mig i ett vakkum typ.

 

Jag drar igenom allting här, inga krusseduller...

 

Jag har som sagt lidit av dödsångest sedan jag var 7 år. Detta har fortsatt med ca 1-2 "anfall" i veckan. När jag var 10 år sa jag till en vän att jag kommer bli som mormor när jag blir stor. (jag syftade på hennes sjukdom, manodepressiv) Så på nåt sätt har jag alltid varit medveten om att jag ligger i riskzonen. Och jag visste att det inte var "normalt" att få dessa starka känslor i min unga ålder. Varken jag eller mamma visste att det var ångest som det handlade om.

 

Hur som helst, våren 2007 gjorde jag slut med min pojkvän som jag varit med i 8 år. Jag misstänker att det var det som "utlöste" sjukdomen. Sommaren 2007 var jag helt tokig, jag mådde bra, bättre än bra till och med. Jag hade hur mycket energi som helst. Jag kunde vara ute och dricka mig redlös 4 dagar i veckan och ändå sköta ett 3 skifts heltids jobb. Jag tyckte att jag hade asmycket pengar så jag shoppade jättemycket på nätet. Saker som jag inte ens kommer ihåg vad det var, vet fortfarande inte... Men, pengarna räckte inte till mat. Konstigt... Så jag åt en minipizza om dagen och jag tror jag gick ner mellan 15-20 kg på bara ett par månader. Jag tyckte det var asbra, och alla tyckte jag var så fin. Men min arbetsledare på jobbet tyckte att jag såg väldigt avmagrad ut och frågade hur jag mådde och om jag hade problem med att äta. Jag blev irreterad och tyckte att hon borde väll vara stolt över att jag lyckats gå ner i vikt och blivit mer hälsosam (hahahahaha, öl och minipizza, vilken diet).

 

Sommaren gick och jag umgicks mycket med mannen som senare skulle bli min man. Oj vad jag lekte med honom i början, inte medvetet, men jag var ju tvungen att ta igen allt som jag missat under tonåren...

 

Under hela hösten 2007 började jag bli deppig, tom och extremt trött. Det kan man bli ibland tyckte jag. Men det höll i sig, och blev värre. Jag var lite som en zombie, och framför allt, jag hade typ inga känslor. Inte glad, inte ledsen. (väldigt olikt mig). Började fundera på att kanske borde kolla upp detta och hade min mormor i åtanke.

 

Fick en tid på vårdcentralen och fick prata med en väldigt sympatisk och förstående läkare. Han remiterade mig till den psykiatriskavården på det lokala närsjukhuset. Där hade jag en jättebra psykiatriker. Vi gjorde en form av utvärdering och han misstänkte att jag kunde vara bipolär, men han var inte säker. Han satte mig i alla fall på Sertralin för att se om depressionen gav med sig. Det gjorde den inte! Det blev ett jävla kaos. Trött och ångestfylld, med samtidigt hyper, rastlös och kreativ (framför allt på nätterna) Nätterna har alltid varit ett problem för mig. Eftersom jag inte kunde leva på det sättet så satte han in Zyprexa som skulle ta bort mani topparna. Det enda den medecinen gjorde för mig var att ge mig konstant och outröttlig hunger. Jag gick runt hungrig och hade ont i huvudet i 3 månader och jag gick upp 10 kg. Allt detta fick mig att må ännu sämre. Jag tror att vid detta läget hade inte han den expertisen som behövdes så han remiterade mig till en speciallistmottagning som bara har hand om bipolära. Där gjordes det en riktig utvärdering som tog ca 4 timmar uppdelat på två tillfällen samt samtal med en sjuksköterska (som var dum i huvudet) och med hon som skulle bli min läkare. Det konstaterades att jag defenetivt var bipolär och att vi var tvungna att ta tag i min medicinering. Och att jag skulle få nåt som kunde hjälpa mig att sova på nätterna.

 

Under tiden som utredningen och medecinerna sattes in så var jag sjukskriven. Det hade aldrig gått annars. Att få diagnosen var en lättnad, då fick jag äntligen bekräftelse på det jag i princip förberett mig på hela livet. Samtidigt vill jag ju vara frisk och slippa allt som har med sjukdomen att göra.

 

Under ett par år provade vi olika medeciner och insomningstabletter och det blev aldrig rätt. Jag fortsatte pendla mellan hypomani och depression och sömnen, hmm, det är en ganska speciell historia...

 

Den första insomningsmedecinen jag fick prova var Zopiklon. I början funkade den jättebra. Jag blev härligt groggy och somnade gott. Senare när min kropp vant sig och blivit mer van vid benzot som är i tabletterna så bet det inte lika hårt och jag fortsatte vara vaken på nättera och gjorde saker som jag inte hade ett enda minne av dagen efter. Vi ökade dosen och helvetet brakade lös. Först gick det bra. Jag kunde somna, men var ganska borta dagen efter. Efter ett tag så blev jag hysteriskt kåt när tabletten kicka in (min teori är för att jag blev så avslappnad) så vissa morgonar fattade inte riktigt vad som hade hänt, och då berättade min man för mig att vi haft det bästa sexet vi någonsinn haft bla bla... Min tanke var ju "va fan är det här, här har vi det bästa sexet någonsinn och jag får inte ta del av det" Andra morgonar kunde jag känna att vi haft sex men då kändes det obehagligt. Vad gör jag mer på nätterna som jag inte är medveten om? Det har även hänt ännu fler konstiga saker i samma natur som jag fått förklarat för mig efteråt som jag kommer hålla helt privat. Men att bli kåt det är ju inte så faligt... Men när min man tröttnade på mig och mina försök på nätterna så blev jag helt ursinnig. Vi bråkade och bråkade och jag kunde vräka ur mig så dumma saker. Som sagt, jag kommer inte ihåg nåt utan jag har fått detta berättat för mig i efterhand. Men en natt spårade det ut totalt, detta har jag vissa minnesfragment av. Vi började bråka (kommer inte ihåg om vad) men det slutade med att jag gick och hämtade en kniv, låste in mig i sovrummet och hade tankar på att skada mig själv, men jag tyckte det skulle vara orättvist, så jag skar sönder hans kudde ist. Jag vistte precis vad jag hade gjort, strödde ut lite dun i sängen och somnade. Rätt vad det är så väcker han mig och undrar vad i helvete jag gjort. Jag var så ångerfull, och jag skämdes nåt så fruktansvärt. Då hade ju zopiklonet avtagit lite och jag såg mer klart. Efter den händelsen vägrade jag äta zopiklon mer. Fick en "riktig" sömnmedecin, Zolpidem, som var en kopia av Stilnoct. Det är känt ialla fall för att funka och det kan ge hallucinatioer. Jaja, bara jag kan sova!

 

Jag tog mitt nya sömnpiller pch blev gött trött, min man låg bakom mig och höll om mig. Rätt var det är så börjar Jenna Jameson dansa framför mig på min byrå, hon så ut som en sån där ballerina som finns i musikboxar. Hon var så söt och jag blev jätteglad. Och sen låg det en jättesöt hund bland mina kläder, hunden blev sedan ett gubbansikte och jag började bli riktigt rädd. Gubben blir mer och mer skrämande så jag lägger mig på rygg och då i ena hörnet av rummet börjar det bli en svart fläck. Vid det laget börjar få riktig panik. Börjar skrika "NEJ, NEJ, NEJ, DOM KOMMER TA MIG!!" Min man blir jätteorolig och ringer 112 för att se om det finns nåt man ska göra eller om nån behövde hämta mig. Larmpersonalen hörde ju hur jag skrek och dom skickade en ambulans. Under tiden som min man väntar på ambulansen hade den svarta fläcken blivit massa spindlar och hade skjutit ut nät över mig. "NEJ, NEJ, DOM KOMMER ATT TA MIG! OHO, NU ÄR DOM INNE I MIG" Mannen får panik och tror att jag ska ta livet av mig eller försöka skära ut "spindlarna" (han har alltid varit en dramaqueen) så han ringen även min mamma som rusar över. Grejen var att när jag låg på sängen var jag som förlamad, det enda jag kunde röra var huvudet. Mannen sa att jag så besatt ut och påminde om exorsisten.

 

Ambulansen kom och jag hade lugnat ner mig ganska mycket. Men jag fick panik när jag såg två män i hallen, visste inte om dom var riktiga. Mamma kom också, men där visste jag att hon var riktig. Obehagskänslorna var kvar men jag var mig själv igen. Ambulanspersonalen kollade blodtryck och sånt och frågade om jag kände att jag behövde åka med dom. Men det tyckte jag inte.

 

Efter detta så vägrar jag ta med insomning- eller sömntabletter. Det är Bensodiazepiner och Bensodiazepinderivat som jag är allergisk mot, mormor har samma problem. Numera tar jag Attarax på kvällen som ett komplement till Oxascand som jag tar vid behov mot ångest. Det funka hyfsat.

 

Oj vilket långt inlägg.

 

Vart är jag nu i min sjukdom? Det tar vi en annan gång tycker jag. Nu ska jag dricka julmust och njuta av att jag inte behöver leva med akuta kåtanfall, irrationell ilska eller hallucinationer!

 

 

 

Nu sitter jag här i mammas kök och lyssnar på Red hot chili peppers som spelas på radion, mamma är på jobbet och jag frostar av frysen. Tankarna snurrar värre än värst och jag är alldeles matt.

 

VAD ÄR DET FÖR MENING MED ALLT?

 

Man går upp och meningen är väll att man ska äta, klä på sig och gå till nåt jobb. Varför då? Vad ger det MIG? Varför frostar jag av frysen, vad är det för mening? Ångesten bankar i brösten, alla lemmar skakar och det känns som jag ska strypas, till vilken mening då?

 

Jag skulle inte vilja påstå att jag har självmordstankar. Det är snarare tvärtom. Jag lider så fruktansvärt av dödsångest. Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte dö! Men samtidigt känns livet så meningslöst när man ändå ska dö. Vad kommer jag ha för nytta av att frostat av frysen eller pillat med mina naglar i 2 timmar? Jag kommer ju ändå bara ligga nånstanns, bortglömd och kall och inte finnas längre. Varför i helvete ska jag då ens anstränga mig för att bli fin, se till att inte bli matförgiftad eller bara njuta att att faktiskt leva. Leva, det är ju det jag gör, ofrivilligt kanske. Det är inte jag som ville bli född, jag bara blev det och jag måste finna mig i det, eller? Nej, jag vill inte dö!

 

Så, vad ska jag göra? Gå upp, klä på mig, äta, jobba, stressa, dö? Ne tack!

 

Är det så att min dödsångest egentligen är min bästa vän? Är det den som håller mig vid liv? Så som ångesten protesterar så att jag bara vill krypa under ett täcke och, what for it, leva... Jag vill verkligen inte dö. Ända sedan jag var liten har jag önskat och hoppats på att någon ska komma på ett sätt för MIG att leva föralltid. Sen när man blev äldre och "upptäckte" vampyrer, älvor och andra påhittade väsen så har jag alltid i hemlighet velat vara en av dom. En av dom som får finnas.

 

Jag tycker att jag borde ta vara på livet mer, och kanske kämpa hårdare. Men jag kan inte. Huvudsaken är väll i alla fall att jag vill. Det finns ingen mening med detta inlägget, men jag skriver det för att jag VILL!

 

JAG VILL LEVA och det kanske inte behöver finnas nån mening. Det är nuet som är viktigt. (Om jag bara kunde övertyga mig själv om det...)

 

- Ja det har jag. Är separerade sen 1993 (jag var 7 år)

- Jag tror inte jag vet till 100% för det har varit och är nog väldigt känsligt fortfarande. Detta var också året som jag började få problem med dödsångest.

 

- Det man ska veta om min pappa är att han är bestämd, envis, storhetsvansinne, besservisser, narcessist och när han inte fick vad han ville i seperationen så slutade det med att pappa misshandlade mamma. Kommer fortfarande ihåg när jag kom hem efter att ha varit hos mormor att det var omkull välta saker, hål i väggar och mamma var jätteledsen men försökte verkligen vara stark framför oss. Kommer ihåg att sa till mamma att pappa var tvungen att komma hem igen för att städa upp. Då sa mamma att hon skulle göra det, och jag erbjöd mig inte ens att hjälpa henne för jag var så arg på pappa. Tyckte ju att det var hans ansvar. Så jag satt på mitt rum medan mamma städade... Hade ju inte alls tankarna på vad som egentligen hade hänt. Kommer också ihåg att runt omkring misshandeln så var mamma hos läkaren för att dokumentera skadorna, har ett svagt minne av att dom var helt sönder bitna. Pappa säger att hans skador var så illa att vi inte fick se bilderna. Vet inte om jag tror honom. Visst, mamma kan nog göra stor skada om hon vill, men hon är typ 50 kg lättare än honom och jag tror inte hon hade mycket att sätta emot den gången.

 

- Vi är jag och min yngre bror. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte. Det är nog en sån där hatkärlek. Jag älskar honom för att han är min pappa och jag hatar honom för allt han har utsatt mamma och oss för. 

 

- Inte direkt. Pappa drog till mig på axeln en gång med sin knytnäve, men han sa ju förlåt efteråt... Jag tror att min lillebror kommit lindrigt undan, men jag tror att han har mer känslor för hela separation/pappa grejen än vad han vill medge. Men det som pappa gjort mot oss är inte fysiska, snarare allt annat än fysiskt. Han har helt enkelt inte funnits där, varken psykiskt eller fysiskt. Antingen har han glömt bort oss (framför allt mig, även nu i vuxen ålder), han kommer ALLTID sent. När man väl träffar honom så är han så bortkopplad från verkligeheten att man inte får kontakt med honom. Han behöver inga droger eller alkohol för att vara en otillgänglig pappa, det klarar han och datorn av alldels själva!

 

- HAHAHAHA, ne ne. Han har bland annat sagt till mig när jag var 13 år och blev oprovocerat misshandlad att jag får skylla mig själv när jag är i stan. Och sen frågar han om det inte va så att jag gjorde nåt för att göra dom arga. En gång när jag var 14 år så ville jag inte åka till pappa över helgen och då vräker han ut sig att jag kommer minsann ångra mig att jag inte träffar honom oftare när han sedan är död. Så säger man för fan inte!!!! Oj, glömde jag nämna att han är manipulativ också.

 

- För att det är min pappa. Och jag får gratis mat och bio ;). Skämt å sido, jag har ett litet hopp inom mig som säger att om pappa bara ser mig, MIG, så kommer han inse hur mycket han missat och hur jävla grym jag är egentligen och att han inser hur stolt han är över mig och låter mig få vara MIG. Men ibland finns han faktiskt där för mig, men väldigt sällan.

 

- Ja och nej. Pappa har svårt att acceptera och i frågarsätter ALLT allra minst min diagnos (han tycker i princip att jag låtsas må dåligt för att slippa ta tag i mig själv eller ta ansvar för något) Så när jag är omkring honom eller pratar med honom måste jag maskera mig med en pipig glad tjejröst när jag egentligen låter som shreck på nedåtsjack. Dom gångerna jag inte orkat "maskera mig" så har han "råd" varit att ta en promenad runt sjön. (Visst pappa om jag kunde ta mig ur sängen så skulle jag absolut göra det. Tack pappsen, vilket bra råd...)

 

- Nej verkligen inte!! Dom är verkligen varandras motsatser. Mamma är snäll, oegoistisk och hon skulle flytta ett berg för mig och min bror om det behövdes. Och det har hon redan gjort, flera gånger om! Jag menar, jag är 26 år och hon låter mig bo hos henne. Känner mig så jäkla elak bara, ibland fräser jag åt henne trots att hon inte gjort nåt eller så är jag nedlåtande eller nåt annan otrevligt. Min sjuksyster säger att det är dom man är närmast som man "kan" vara sån med. Man behöver inte maskera sig. Sen är jag ju också van med att vara själv.

 

- Jag säger så här: Det är lätt att vara själv när den andre sover hela dagarna och jobbar 2 dagar i veckan. Mer om det i ett annat inlägg. Håll dig nu till temat!!!!

 

- Självklart växte jag ock min bror upp med mamma. Vi hade det bra vi tre, vi bodde ute i en landskommun med mycket för oss att göra. När jag var 13 år träffade jag en kille som jag sedan var tillsammans med i 8 år. Helt underbar! Mer om honom i ett annat tillägg. Jag var nog ganska skötsam medan min bror var ganska full i fan. Min teori är att min bror blev mer utåt agerande och jag vände allt jobbigt innåt efter separationen. Och det visades tydligt. Och när vi väl var hos pappa och hans nya tjej så var det katastrof. Tänk er så här: Ni är i en porslinsaffär, inget får röras eller gå sönder, det måste vara kliniskt rent hela tiden och kassören får inte prata med sina kunder. Så var det hemma hos dom. Vi var verkligen som objudna gäster trots att pappa sa att det var vårat hem också. Yeah right! Sen ville pappas tjej att vi skulle lägga oss tidigt för hon ville ha tid med pappa... WTF vi är där MAX 4 dagar i månaden, kan inte vi få han då? Nope. Och när vi skulle åka hem så blev vi bokstavligt talat utdamsugna. Precis som att vi bar på nån jävla parasit, nej vänta, vi var dom äkliga parasiterna.

 

- Nedå, morsan visste allt som pågick, det regnade polisanmälningar mellan dom två. Problemet var inte bara att vi var i vägen, vi var tvungna att veta det på alla möjliga olika sätt också. Som exempel: Ni förtjänar inte att leva, ni är äkliga, vilken tur att ni inte mina barn, mina barn skulle aldrig få se ut på det viset med mera... Som ni förstår så var detta den perfekta bruden för den moralisktkorrekta pappan. Dom är nu ca 15 år samanfogade med en son. Honom är det synd om!!!

 

- För det första bråkar pappa och tjejen HELA tiden om allt och ingenting. Dom skriker framför deras son, och kallar varandra många och otrevliga saker. Jag och min bror ser på honom att han blir helt tom i blicken när dom sätter igång. Vi brukar göra allt för att underhålla honom då. Men det är ju bara när vi är där. Hur är det annars? Enligt pappa bråkar dom aldrig när vi inte är där. nehe, men det känns ju bra, vi kommer dit och förstör "perfekta" familjen. Vi har även frågar sonen hur det ligger till och han säger att dom bråkar hela tiden. Precis som vi misstänkte. Men vet ni, jag bryr mig inte längre. Jag behöver inte finna mig i sånt längre. Jag är vuxen nu!

 

- BAJS! Men jag har iaf tackat nej till att vara med på jul, och det är ett stort steg för mig. Dags att sätta mig själv i första rummet nu!

 

Nu var det visst min tur att skaffa en blogg. Är egentligen inte så mycket för bloggar annars, och framför allt inte att skriva. Men här sitter jag likt förbannat och skriver... Jag kommer nog till en början vara anonym, är ju typ anonym för mig själv, så jag kan ju inte säga vem jag är... eller kan jag? NÄ!

 

 

 

 
 
Varför då? Måste jag blogga?
- Ne, det måste jag inte. Men det kan vara skönt att ventilera sig lite.
 
Hört talas om dagbok, du vet papper och penna, PRIVAT?
- Jo, det var ju så jag började. Men det blev för rörigt. Tankarna kom snabbare än vad jag kunde skriva och det blev pannkaka.
 
Jo, men knapprar jag snabbare på dator då?
- Ne verkligen inte! Men att blogga kommer hjälpa mig att reda ut mina tankar innan jag skriver ner dom, förhoppningsvis.
 
Men vem fan skulle vara intresserad av mitt misslyckade patetiska liv?
- Inte fan vet jag och jag bryr mig inte, eller jo, alla behöver bekräftelse på nåt sätt. Jag hoppas ju på att kanske ge någon insikt i sin egen sjukdomsbild eller som kan hjälpa mig med min. Eller andra problem jag har.
 
Men shit, har jag bara problem eller? Och vad är det för nedrans sjukdom jag pratar om?
- Väldigt många problem, ovanligt många just nu faktiskt. Och sedan 5½ år tillbaka har jag levt med vetskapen att jag har en affektivstörning dvs. jag är bipolär (manodepressiv) typ 2 med en större depressiv del.
 
Varför är det så jobbigt nu då?
- För det första är jag sjukskriven sedan april i år pga depression. Var tvungen att avbryta mina studier. Vart gift med en man sedan 2009 som till en början var underbar. Men det visade sig vara falsk marknadsföring i en söt förpackning och han blev sakta men säkert en helt annan människa och började betee sig mycket märkligt. Det ena ledde till det andra och jag valde att skilja mig från honom (mitt i depressionen, på grund av depressionen kanske). Kan ta den historien en annan gång. Sen har jag väldigt ofta jobbiga konflikter med min pappa som inte kan/vill acceptera och respektera mig för den jag är eller för den jag vill vara. Juste, sen var det det också, jag har (tack vare min ex man) vart tvungen att flytta hem till mamma igen eftersom jag bara får 4300 kr från f-kassan. KUL! Eeeh....
 
Ahaaa, men gör jag inget annat än att vara sjuk och bo hos mamma?
- Jodå, har sedan ett par månader tillbaka blivigt mer starkare och dippar inte lika mycket längre, så jag träffar mina underbara vänner ibland, umgås med min bror och hans underbara katter, hänger med mormor och hennes små sötnosar till hundar målar mina och tydligen (ibland) andras naglar, bakar, spelar tv spel, kollar på film, tänker, tänker, tänker och tänker.
 
Vad tänker jag på då?
-Allt från "fan va kass jag är som inte ens klarar av att borsta tänderna idag, igen..." till "Vad ska jag ta mig till nu? Har inga pengar, ingen bostad, inget jobb att komma tillbaka till, ingen man, ingen ork, ingen energi"
 
Ojdå, stackars mig. Varför står det bipopulärt ist för bipolär? Är jag dyselektisk?
-Ne det är jag inte! Det är ett sätt för mig och min mormor att skämta lite om vår sjukdom.
 
Är min mormor också bipolär? Är det ärftligt?
-Ja det är hon och vad jag ganska nyligen fått reda på så finns det psykisk ohälsa på båda mina föräldrars sidor. Vilket bra utgångsläge va... Som tur är så avtar oftast sjukdomen intensitet ju fler generationer som blir drabbade. (har jag fått förklarat för mig) Sen är läkarna snabbare idag på att ställa diagnos så man kan få hjälp snabbare.
 
Vad får jag för hjälp då?
-Jag går till en speciallist i stan där jag har ett helt team att vända mig till vid behov. Just nu går jag bara till min läkare och min sjuksyster. Sen medicineras jag också. Har 6 olika antidepressiva, stämningsstabiliserande, ångestdämpande och insomningstabletter. Ibland känner jag mig som ett apotek.
 
Men annars, är allt bra?
-Hmmm, njae. Har den irreterade tarmsjukdomen IBS också. Som iof blivigt bättre sen jag blev sjukskriven. :)
 
Nåt annat?
-Ja. Lägger upp en liten planering för mig själv så jag vet vad jag ska skriva om här näst.
 
1. AVKLARAT
2. Uppväxt
3. Sjukdom
4. Manssläktet
5. De senaste 9 månaderna (plugg, psykbryt, maken, skiljsmässan, flytt, nu)
 
Jag ska försöka att skriva ner allt detta innan årsskiftet, jag lovar inget, men jag ska göra mitt bästa

 

Puss