Ok, så jag tål inte sömntabletter eller insomningstabletter. Detta innebär för mig att när tankarna springer iväg och jag får så många "bra" ideer så kan jag inte hejda mina impulser utan jag går upp och gör vad jag nu har kommit på. Inte alltid men väldigt ofta. Det har blivit bättre med tiden då jag lärt mig att kontrollera mina tankar bättre eller hittat andra sätt att hålla mitt huvud upptaget, tex. med tv-spel, film eller korsord. Sen försöker jag att inte sova på dagarna. Ibland tvingar jag mig själv att vara vaken för att jag inte vill sova, det är läskigt att sova. Då är den natten helt förstörd. Då kan jag lika gärna gå ut och springa ett maraton.

 

Jaja, nu var det inte sömnen detta skulle handla om, men det hör lite till.

 

I detta nu så tycker jag att min sjukdom håller sig någorlunda i shack, idag var iof en jobbig dag, var hos socialen för mitt första utredningsmöte. Jag var där i 30 min, men det tog så hårt på mina krafter att jag var tvungen att lägga mig och sov i 4½ timma. Och nu känner jag mig helt tom. Vill tycka synd om mig, men det finns inga som helt känslor i min kropp just nu. Köpte choklad, det brukar funka, åt upp allt på 2 minuter och undrade sedan vart chokladen jag köpte tog vägen. Det är precis som att jag inte är här, eller medveten om vad jag gör. Jag vet att jag sitter att skriver detta, men det är nog för att jag måste förankra mig på nåt sätt.

 

Anledningen till att jag är och varit sjukskriven sedan april är på grund av en ganska djup depression. Jag studerade under den tiden och den stressen tillsammans med min IBS och att jag inte fick någon hjälp i hemmet av min lata man så slängdes jag över kanten. Jag var tvungen att avbryta mina studier 2 månader innan praktiken som jag såg fram emot så mycket. Men min hälsa måste gå före, eller jag hade inget att sätta emot. Jag var helt utslagen i början. Det jag kunde göra var att kolla på tv, spela tv spel eller sova. Jag var så arg på allt och alla, jag ville inte bli sjuk. Och något stöd från min man fick jag inte heller. Visst han gick och köpte cola till min när han ändå skulle till affären, men han lagade aldrig nån mat, eller diskade eller städade. Så inte nog med att jag ver tvungen att se till att jag fick nåt att äta så var jag tvungen att diregera ett helt hushåll med en vuxen man i. Som tur va så bodde min bror hos oss en tag och kunde diska och laga mat, då såg han till att vi alla tre lagade mat tillsammans. Men han var tvungen att flytta hem igen och jag föll ännu djupare. Jag kämpade så gott jag kunde, men oftast räckte det bara till att gå upp ur sängen och lägga mig på soffan. Jag duschade inte, borstade inte tänderna eller bytte kläder mer än nödvändigt, vilket var var 14 dag ungefär. Min man började tröttna på att jag var som ett kolli och tyckte att jag borde ta tag i mig själv och göra nåt. (ska han säga)

 

Jag började gå regelbundet till min sjuksyster och pratade om allt och ingenting. Mitt problem har alltid varit att ta hand om alla andra framför mig själv och det var något som hon verkligen fick fram till mig. Och när jag kommer hem till min man så säger jag det rakt ut, jag kan inte ta hand om dig, du får städa, laga mat och handla själv, jag klarar inte av det längre, måste bli frisk, måste fokusera. Då vräker han ut sig "Fan va elak du är" (Jaha, tack för den du!) Jag orkade inte ens bry mig om den kommentaren vid det läget, men jag kommer ihåg hur ont det gjorde.

 

Sen gick det 2 månader tror jag, kommer inte ihåg vad som hände där riktigt, men jag vet att jag vände mig till mina vänner för att rådfråga dom om hur jag skulle göra med min man, han fattar ju verkligen inte. En utav dom sa att vi kunde prova att bo på varsitt håll ett tag så han kunde inse hur mycket jag gör egentligen. Så när jag kom hem den kvällen så framförde jag detta och han tyckte att det lät som en seperation, men för mig var det raka motsattsen, det var ju för att rädda OSS. Ett par dagar senare samma vecka flydde han till sina föräldrar på andra sidan landet. Min tanke var ju att han skulle vara på hemmaplan och vi skulle kunna träffas och reflektera, tillsammans! Det gick ett par veckor och det var dags för att betala hyran och han hade inte kommit hem ännu, trots att skulle kommit hem för 1 vecka sedan. (jag hade inga pengar för det hade strulat sig med f-kassan men han har både lön och f-kassa) Och då får jag världens utlägg: (H=han, J=jag)

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, fattar verkligen inte hur han kunde flippa så där. Hur som, detta var början på slutet. Han kom hem, stack, kom hem, stack. Jag fick inte ut ett ord av honom, vi kunde inte prata om vårat äktenskap eller nånting. Förutom en gång. Då säger han att jag verblat misshandlar honom, är elak och han föraktar mitt sätt. (Vad fan ska detta betyda). Jag blir så sönderstressad och dippade totalt efter att han dragit så jag skar mig, hade självmordstankar och kunde inte sluta gråta (inte vanligt gråt utan verkligen uppgivet barngråt) så jag åkte in till psykakuten och hoppades på att bli inskriven, det blev jag inte... Och med detta i åtanke, så jag hemma och grubblade. Det var massa andra grejer som sades och hände som jag inte orkar ta upp som gjorde att jag bestämde mig för att skiljas. Han var borta så jag försökte ringa, han svarade inte. Jag försökte under hela dagen men han varken svarade eller ringde tillbaka. Jag var tvungen att få ur mig detta så jag skickade ett sms:

 

Dagen efter kände jag mig så lättad att jag fick en lite släng av hypomani och gick och beställde en tatueringstid. Oftast gör jag inte saker som jag ångrar när jag blir lite manisk utan snarare blir pushad att göra saker som jag vanligtvis inte vågar eller orkar. Tatueringen blev asbra och jag hade tänkt på att göra den i flera år men inte haft ork/pengar/säkerhet att få tummen ur. Och den passar perfekt med mitt beslut! Och blivande ex maken fick jag tag på 1 vecka senare...

 

Hmmm, detta blev inte heller ett inlägg om det jag hade tänkt. Skit samma!! See ya!