Nu ska vi se, nu ska jag skriva om att vara manodepressiv dvs bipolär. Sjukdomen består ju av två motpoler, en depressiv och en manisk eller hypomanisk sida som varvar varandra. Eller det kommer i sk. skov. Man kan må bra under en längre tid och sen nästa dag kan man vakna upp och vara lite mer energisk än vanligt eller mindre energisk än vanligt. Vad jag har fått förklarat för mig är att skoven oftast utlöses av speciella händelser, stress eller av slarv med medicin. Många slutar med medicinen när dom "mår bra" oftast i ett maniskt eller hypomaniskt tillstånd. Detta gör att man faller ner jävligt hårt, i en djup depression. Alla dippar inte, men många gör det. 

 

Jag dippade efter min hypomaniska sommar 2007. Som tur är har jag bara haft en riktigt långvarig hypomani en gång. Men två djupa depressioner. Där i mellan har jag väll klassats som frisk, trots att jag inte kännt mig 100%. Är ofta trött och lätt irreterad (tror att det beror på medicinerna) Och jag känner mig aldrig riktigt glad eller ledsen. Det är som att medicinerna tar bort alla känslor nästan. Vilket är väldigt tråkigt.

 

Skillnaden på mani och hypomani är att om man är manisk så är man "värre". Man kan få hallucinationer, tappad verklighetsuppfattning och behöver oftast läggas in. Medan hypomanier är lite mildare men kan också vara ett stort problem inom familjen eller på jobbet. I båda stadierna blir man ju hyperaktiv, det ska hända saker hela tiden, det går inte att sitta still, det kliar i hela kroppen, man är rastlös och man har "många bollar i luften" men har svårt att avsluta det man påbörjat. Man är ofokuserad och ouppmärksam på dom runt omkring en och man kan vara väldigt egocentrisk. Man förlorar också sin förmåga (till viss del) att styra sina impulser. Tex, man dricker mer, provar saker som man inte hade gjort annars, shoppar mer och sätter sig själv och sin ekonomi i otroligt jobbiga situationer. Samtidigt som man känner sig så glad, bra, kreativ, självförtroendet ökar, man känner sig snyggare och det tycker jag inte är något negativt! Finns många kända personer som är bipolära och det kanske är tack vare sjukdomen som dom lyckats. Sen finns det en väldigt mörk sida av sjukdomen också och den uppsattade dödligheten är 2-3 gånger högre än den förväntade dödligheten för populationen i övrigt. Och då är det ofta själmord som är den stora boven.

 

Kan dra lite exempel på "tokiga" saker jag gjort under mina hypomaniska skov:

 

• Dammsugit i högklackat för att jag var övertygad om att jag skulle gå ner i vikt och kunna gå bättre i mina nya fina skor.
• Gått upp mitt i natten och tokstädad/rensat/möblerat
• Vart uppe hela natten och rensat i kläder och väck min man flera gånger om jag kan slänga den tröjan eller vad det nu kan vara.
• Målat om naglarna 3 gånger på 3 timmar för att jag har såååååå mycket ideer.
• Planerar saker och får ideer som är helt ologiska, oreallistiska eller opraktiska som tex skaffa hund/katt/marsvin/iller mm. Inreder en hel lägenhet i mitt huvud, verklligen i minsta detalj. (tur att det finn sims)
• Lagat nån feting middag för att jag varit lite sugen på nåt.
• Sprungit i väg till en tatuerare för att tatuera mig där och då (stark impuls som jag inte kunde stå emot)