Jag blev diagnostiserad nångång 2007/2008, kommer inte riktigt ihåg då jag befann mig i ett vakkum typ.

 

Jag drar igenom allting här, inga krusseduller...

 

Jag har som sagt lidit av dödsångest sedan jag var 7 år. Detta har fortsatt med ca 1-2 "anfall" i veckan. När jag var 10 år sa jag till en vän att jag kommer bli som mormor när jag blir stor. (jag syftade på hennes sjukdom, manodepressiv) Så på nåt sätt har jag alltid varit medveten om att jag ligger i riskzonen. Och jag visste att det inte var "normalt" att få dessa starka känslor i min unga ålder. Varken jag eller mamma visste att det var ångest som det handlade om.

 

Hur som helst, våren 2007 gjorde jag slut med min pojkvän som jag varit med i 8 år. Jag misstänker att det var det som "utlöste" sjukdomen. Sommaren 2007 var jag helt tokig, jag mådde bra, bättre än bra till och med. Jag hade hur mycket energi som helst. Jag kunde vara ute och dricka mig redlös 4 dagar i veckan och ändå sköta ett 3 skifts heltids jobb. Jag tyckte att jag hade asmycket pengar så jag shoppade jättemycket på nätet. Saker som jag inte ens kommer ihåg vad det var, vet fortfarande inte... Men, pengarna räckte inte till mat. Konstigt... Så jag åt en minipizza om dagen och jag tror jag gick ner mellan 15-20 kg på bara ett par månader. Jag tyckte det var asbra, och alla tyckte jag var så fin. Men min arbetsledare på jobbet tyckte att jag såg väldigt avmagrad ut och frågade hur jag mådde och om jag hade problem med att äta. Jag blev irreterad och tyckte att hon borde väll vara stolt över att jag lyckats gå ner i vikt och blivit mer hälsosam (hahahahaha, öl och minipizza, vilken diet).

 

Sommaren gick och jag umgicks mycket med mannen som senare skulle bli min man. Oj vad jag lekte med honom i början, inte medvetet, men jag var ju tvungen att ta igen allt som jag missat under tonåren...

 

Under hela hösten 2007 började jag bli deppig, tom och extremt trött. Det kan man bli ibland tyckte jag. Men det höll i sig, och blev värre. Jag var lite som en zombie, och framför allt, jag hade typ inga känslor. Inte glad, inte ledsen. (väldigt olikt mig). Började fundera på att kanske borde kolla upp detta och hade min mormor i åtanke.

 

Fick en tid på vårdcentralen och fick prata med en väldigt sympatisk och förstående läkare. Han remiterade mig till den psykiatriskavården på det lokala närsjukhuset. Där hade jag en jättebra psykiatriker. Vi gjorde en form av utvärdering och han misstänkte att jag kunde vara bipolär, men han var inte säker. Han satte mig i alla fall på Sertralin för att se om depressionen gav med sig. Det gjorde den inte! Det blev ett jävla kaos. Trött och ångestfylld, med samtidigt hyper, rastlös och kreativ (framför allt på nätterna) Nätterna har alltid varit ett problem för mig. Eftersom jag inte kunde leva på det sättet så satte han in Zyprexa som skulle ta bort mani topparna. Det enda den medecinen gjorde för mig var att ge mig konstant och outröttlig hunger. Jag gick runt hungrig och hade ont i huvudet i 3 månader och jag gick upp 10 kg. Allt detta fick mig att må ännu sämre. Jag tror att vid detta läget hade inte han den expertisen som behövdes så han remiterade mig till en speciallistmottagning som bara har hand om bipolära. Där gjordes det en riktig utvärdering som tog ca 4 timmar uppdelat på två tillfällen samt samtal med en sjuksköterska (som var dum i huvudet) och med hon som skulle bli min läkare. Det konstaterades att jag defenetivt var bipolär och att vi var tvungna att ta tag i min medicinering. Och att jag skulle få nåt som kunde hjälpa mig att sova på nätterna.

 

Under tiden som utredningen och medecinerna sattes in så var jag sjukskriven. Det hade aldrig gått annars. Att få diagnosen var en lättnad, då fick jag äntligen bekräftelse på det jag i princip förberett mig på hela livet. Samtidigt vill jag ju vara frisk och slippa allt som har med sjukdomen att göra.

 

Under ett par år provade vi olika medeciner och insomningstabletter och det blev aldrig rätt. Jag fortsatte pendla mellan hypomani och depression och sömnen, hmm, det är en ganska speciell historia...

 

Den första insomningsmedecinen jag fick prova var Zopiklon. I början funkade den jättebra. Jag blev härligt groggy och somnade gott. Senare när min kropp vant sig och blivit mer van vid benzot som är i tabletterna så bet det inte lika hårt och jag fortsatte vara vaken på nättera och gjorde saker som jag inte hade ett enda minne av dagen efter. Vi ökade dosen och helvetet brakade lös. Först gick det bra. Jag kunde somna, men var ganska borta dagen efter. Efter ett tag så blev jag hysteriskt kåt när tabletten kicka in (min teori är för att jag blev så avslappnad) så vissa morgonar fattade inte riktigt vad som hade hänt, och då berättade min man för mig att vi haft det bästa sexet vi någonsinn haft bla bla... Min tanke var ju "va fan är det här, här har vi det bästa sexet någonsinn och jag får inte ta del av det" Andra morgonar kunde jag känna att vi haft sex men då kändes det obehagligt. Vad gör jag mer på nätterna som jag inte är medveten om? Det har även hänt ännu fler konstiga saker i samma natur som jag fått förklarat för mig efteråt som jag kommer hålla helt privat. Men att bli kåt det är ju inte så faligt... Men när min man tröttnade på mig och mina försök på nätterna så blev jag helt ursinnig. Vi bråkade och bråkade och jag kunde vräka ur mig så dumma saker. Som sagt, jag kommer inte ihåg nåt utan jag har fått detta berättat för mig i efterhand. Men en natt spårade det ut totalt, detta har jag vissa minnesfragment av. Vi började bråka (kommer inte ihåg om vad) men det slutade med att jag gick och hämtade en kniv, låste in mig i sovrummet och hade tankar på att skada mig själv, men jag tyckte det skulle vara orättvist, så jag skar sönder hans kudde ist. Jag vistte precis vad jag hade gjort, strödde ut lite dun i sängen och somnade. Rätt vad det är så väcker han mig och undrar vad i helvete jag gjort. Jag var så ångerfull, och jag skämdes nåt så fruktansvärt. Då hade ju zopiklonet avtagit lite och jag såg mer klart. Efter den händelsen vägrade jag äta zopiklon mer. Fick en "riktig" sömnmedecin, Zolpidem, som var en kopia av Stilnoct. Det är känt ialla fall för att funka och det kan ge hallucinatioer. Jaja, bara jag kan sova!

 

Jag tog mitt nya sömnpiller pch blev gött trött, min man låg bakom mig och höll om mig. Rätt var det är så börjar Jenna Jameson dansa framför mig på min byrå, hon så ut som en sån där ballerina som finns i musikboxar. Hon var så söt och jag blev jätteglad. Och sen låg det en jättesöt hund bland mina kläder, hunden blev sedan ett gubbansikte och jag började bli riktigt rädd. Gubben blir mer och mer skrämande så jag lägger mig på rygg och då i ena hörnet av rummet börjar det bli en svart fläck. Vid det laget börjar få riktig panik. Börjar skrika "NEJ, NEJ, NEJ, DOM KOMMER TA MIG!!" Min man blir jätteorolig och ringer 112 för att se om det finns nåt man ska göra eller om nån behövde hämta mig. Larmpersonalen hörde ju hur jag skrek och dom skickade en ambulans. Under tiden som min man väntar på ambulansen hade den svarta fläcken blivit massa spindlar och hade skjutit ut nät över mig. "NEJ, NEJ, DOM KOMMER ATT TA MIG! OHO, NU ÄR DOM INNE I MIG" Mannen får panik och tror att jag ska ta livet av mig eller försöka skära ut "spindlarna" (han har alltid varit en dramaqueen) så han ringen även min mamma som rusar över. Grejen var att när jag låg på sängen var jag som förlamad, det enda jag kunde röra var huvudet. Mannen sa att jag så besatt ut och påminde om exorsisten.

 

Ambulansen kom och jag hade lugnat ner mig ganska mycket. Men jag fick panik när jag såg två män i hallen, visste inte om dom var riktiga. Mamma kom också, men där visste jag att hon var riktig. Obehagskänslorna var kvar men jag var mig själv igen. Ambulanspersonalen kollade blodtryck och sånt och frågade om jag kände att jag behövde åka med dom. Men det tyckte jag inte.

 

Efter detta så vägrar jag ta med insomning- eller sömntabletter. Det är Bensodiazepiner och Bensodiazepinderivat som jag är allergisk mot, mormor har samma problem. Numera tar jag Attarax på kvällen som ett komplement till Oxascand som jag tar vid behov mot ångest. Det funka hyfsat.

 

Oj vilket långt inlägg.

 

Vart är jag nu i min sjukdom? Det tar vi en annan gång tycker jag. Nu ska jag dricka julmust och njuta av att jag inte behöver leva med akuta kåtanfall, irrationell ilska eller hallucinationer!