I ett utav mina första inlägg skrev jag upp en lista över ämnen jag skulle ta upp. Eftersom jag inte har nåt bättre för mig just nu tänkte jag ta upp männen i mitt liv.

 

Första mannen i mitt liv var min pappa. Kommer ihåg han som en go pappa. Sen separerade pappa och mamma. Pappa flyttade till en egen lägenhet och det började kännas som att jag inte betyde nåt längre. Han sov hela dagarna, jag och min bror fick ingen mat. När vi försökte väcka pappa så kunde man få sig en trött arm i ansiktet. Vet ju att detta inte var avsiktligt, men det gjorde ont, mest i hjärtat. Vi ville ju umgås med pappa, vi träffade honom 4 dagar i månaden och han sov. Sen träffade han en tjej. Hon var typ konstant sur på mig och min bror. Kommer ihåg första mötet med henne. Jag var 9 och brossan 5, brossan försökte impa och löjlade sig och hon skrattade, det falskaste skrattet jag någonsinn, ännu idag, hört. Dom är fortfarande ihop, dom har en son tillsammans. Hon står i köket och pappa ligger på soffan typ. Dom förtjänar varandra. Fortfarande idag känns det som att pappa inte bryr sig, det har jag ju tagit upp tidigare.

 

Brorsan, världens underbaraste människa. Väldigt lik pappa på många sätt, men han har mycket av mamma också som tur är. När vi var små bråkade vi konstant och jag kunde tyvärr känna lite hat mot honom. Jag vet inte varför, det bara blev så. Men när jag flyttade hemmifrån när jag var 17 år (han 13 år) så fick jag min första kram av honom. Jag kommer ihåg den så starkt. Fick höra från mamma att han saknade mig och efter det har vi typ vart bästa vänner. Framför allt nu. Han är min idol, hjälte och det finns nog ingen som jag ser upp till så mycket som honom. Han har gått igenom många helveten med brudar, alkohol och mörka tankar och jag har vigt mitt liv åt att han ska må bra. Han finns där för mig också givetvis, men på sitt egna lilla sätt. Men han stärker mig och ger mig öl när jag behöver det. Hehe.

 

Första pojkvännen, helt underbar kille. Vi träffades i högstadiet. Han är 1 år äldre än mig och på den tiden var han punkare. Ååh han var så snygg och mystisk. Vi blev tillsammans och höll ihop runt 8 år. Vi var förlovade. När vi båda tagit studenten och vi båda hade landat lite mer i våra vuxenroller kände jag att det var dags att ta nästa steg och flytta ihop. Men han ville fortsätta och plugga och det gjorde han. Han bodde på skolan och blev en helt annan människa typ. Han slutade lyssna på punk, rock och annan bra musik och gick över till att bli en svår jazz snubbe. Vi hade inget gemensamt längre och vi ville inte samma saker längre. Det var oundvikligt, jag var inte nöjd. Jag gjorde slut med honom. Vi båda var förkrossade. Men 5 veckor senare hade han kvar förlovningsringen runt halsen och var i ett seriöst förhållande. Ok... eeh... Hans nya var en klasskompis till honom och jag funderar än idag vad som fanns mellan dom under tiden som vi var ihop.

 

Jag gick vidare, hamnade i en hypomani som höll i sig i 6 månader. Detta var år 2007 och sommaren som blev min "koko sommar". Jag flippade totalt, slutade äta, drack mig mätt på öl 4 dagar i veckan, jobbade 3 skift, knullade runt och var allmänt "ute och cyklade". Jag började få ganska svåra shoppingbehov och satte mig i de verse skulder.

 

Under denna sommaren träffade jag min blivande man. Jag var inte intresserad alls från början. Men jag ville umgås med honom för vi hade så kul ihop. På något sätt manipulerade han mig och spelade på min öppenhet, ärlighet och godtrohet och sa saker som gjorde att jag kände att jag inte kunde dra mig ur. Med tiden vaknade vissa känslor och jag blev kär, men inte på "rätt" sätt. Han var i princip redan inflyttad när vi blev ihop. Till en början hade vi jättekul och allt funkade bra. Sen på hösten krashade jag, gick ner i värsta depressionen. Jag hade aldrig kännt så tidigare så jag fattade inte vad det var. Vintern gick och i februari 2008 gick jag och sökte för detta och blev remitterad och 2-3 mån senare fick jag min diagnos. Bipolär. Till en början var pojken väldigt stöttande, men sen började han må dåligt. Och då var det bara han som fanns i hans värld. Vi fortsatte så i ca 1 år. Jag skaffade mig ett nytt jobb som jag trivde bättre på. På våren 2009 sa han upp sig från sitt jobb och jag var övertygad om att jag kunde försörja oss båda, jag tyckte det viktigaste var att han mådde bra. Så jag jobbade 11 dagar, ledig 1 dag jobbare 9 dagar osv. för att vi skulle klara oss. Under tiden satt han hemma och drack minst 1 6 pack öl om dagen. Han städade inte, lagade aldrig mat, fanns inte där emotionellt. Trots detta hade vi bestämt oss för att gifta oss på höstan.

 

För att ha råd skaffade vi oss ett lån, varsitt kreditkort laddat med 45 000 kr. Bröllopet blev av likaså vår bröllopsresa (vilket vi tog yttligare ett lån till) Bästa resan jag gjort, men jag får bita i det sura äpplet nu. Efter bröllopet förändrades allt. Han började göra saker på fyllan för att medvetet såra mig. Han sa elaka saker till mig, manipulerade och vände allt mot mig. Det var mitt fel att han drack, det var mitt fel att han gjorde de saker som han gjorde. Nu i efterhand så fattar jag inte varför jag inte såg detta vid tillfället. Jag tror jag var i nån sorts bubbla och hade nog stängt av lite. Jag vill inte påstå att allt var hans fel, men jag har ALDRIG gjort något för att såra honom medvetet. Till slut flyttade vi till en större lägenhet och dum som jag var sa jag upp min lägenhet istället för att hyra ut den i 2:a hand. Min magkänsla skrek att jag skulle hyra ut den. Men jag tänkte att det skulle betyda otur att inte släppa allt bagage. Jag hade vid detta laget vart sjukskriven i 8 månader för depression, men det var ju mest "synd" om honom som var tvungen att försörja oss. Inom 7 mån var vi separerade och efter 11 mån var vi skilda. Nu sitter jag här med massa lån i mitt namn men som ändå är gemensamma. Han kan vägra betala men han betalar snällt in 1 500 kr varje månad. Jag bor hos mamma, han bor kvar i vår gamla lägenhet. Han har helt plötsligt blivit så pass bra så han kan jobba igen och får in ca 20 000 efter skatt och jag har 4 300 kr i månaden.

 

I efterhand så fattar jag inte hur jag, "starka *******", kunde gå på en sån nit. Och allt detta har ju bara bidragit till en ännu djupare depression.

 

I dags läget vill jag har manlig närhet och uppmärksamhet (vem vill inte det) men jag är inte redo. Har träffat två som jag kramats lite med, men det känns inte rätt. Jag vill men jag kan inte. Men jag ser ser det som en möjlighet att verkligen hitta mig själv igen och prova saker jag inte kunnat innan. Jag och mina vänner har insett att jag var ganska lost ett tag och tappat bort mig själv. Men nu jävlar är jag på ingång igen!