Ok, då var det måndag idag är det mitt nya schema som gäller. Kan ju säga att det sket sig direkt... Har dock en ok anledning ;)

 

Lördagen till söndagen kunde jag inte sova och på söndagen åkte jag och brudarna hem till den fjärde bruden och hade det jättemysigt! På eftermiddagen när jag kom hem så var jag inte speciellt trött så jag började smsa med en viss person. Vi började dra upp mer och mer djupa saker som inte gick att ta på sms så han ringde upp vid 20.30 tiden och vi slutade att prata kl. 5... Så redan där pajade mig nattsömn, Men(!!) jag gick och lade mig i sängen tid iaf... När vi lagt på så somnade jag som en stock och vaknade strax innan 14. Vid den tiden skulle jag ju redan gått upp och käkat frukost mm. Men bara för att morgonen inte gick som den skulle så betyder det ju inte att resten av dagen ska bli lidande. Så jag gick upp, drack oboy, juice och åt en macka som kombinerad frukost och lunch. Sen borstade tänderna. Om 10 minuter är det dags för min promenad. Tänkte att promenaden blir till affären för att köpa snus, sen ska jag fixa den rena tvätten och lägga den där den ska vara. Jag känner mig lätt, och duktig att jag inte bara ger upp. Jag vill så gärna kunna leva ett bra liv utan massa begränsningar, även om det kommer bakslag i mellanåt så hoppas jag vara tillräckligt stark för att kunna tackla dom utan att få panik.

 

Jag är trots en fighter längst in, och jag tror att den sidan av mig börjar få övertaget :) I rock!!!

 

Ja då var det ett tag sedan jag skrev och inte jättemycket har hänt...

 

Har vart hos både min sjuksyster och läkare och dom båda tycket att jag kämpar på bra trots allt strul med socialen. Sen är det otroligt påfrestande att bo hos mamma. Om jag vill ha det lugn så går jag in på mitt rum och kollar på en film eller nåt, eller så lägger jag mig i ett bad. Får jag vara i fred? Ne det får jag inte!! Jag blir tokig! Hon kan knacka på min dörr säkert 10 gånger med 10 min mellanrum och frågar om jag vill ha nåt. Har sagt till henne att jag tar nåt om jag vill ha nåt. Detta funkar inte på henne. Och jag vill inte vara otrevlig även om jag blir det ibland.

 

Men det absolut värsta är när hon stormar in när jag sover och klagar på hur det ser ut på mitt rum och att jag måste städa. Jag har redan dåligt morgonhumör som det är och det jävla tjötet på det. Gaaaah! Härom dagen sa hon att det känns som att ha en tonåring hemma igen, ja konstigt, hon behandlar mig som en tonåring. Det sa jag till henne också och sen dess har det lugnat ner sig lite. Men helvete vad jag vill ha en egen lägenhet!!! Missförstå mig inte, älskar mamma för att hon låter mig bo här, men hon måste acceptera att jag behöver space, blir stressad av att vara omkring folk som pratar hela tiden eller ställer irreterande frågor, eller dricker så det låter som att hon har en sluss i halsen eller som tuggar så det låter som en glaciär rasar.

 

Jaja, nog med klagande på mamma <3

 

Har haft svårigheter att sova det senaste, kan finnas en anledning till detta ;) Men mest är det för att jag helt enkelt inte trött. Försöker ändå gå upp senast 12 även om jag somnat 6. Detta gör så att jag sover på dagen, så det är inte så konstigt att jag inte är trött på kvällen... Men jag har fått höjt min Attarax  och det verkar faktiskt hjälpa.

 

Sen har vi ex maken... Gaaaah! Han har flyttat tillbaka till våran gemensamma lägenhet. Det första han gör är att ringa mig och klaga på att det inte är städat. När jag skulle städa var ju elen avstängd så jag gjorde det jag kunde, och det visste han och sa att det var ok. Men det kom han ju inte ihåg... Så han ville att jag skulle komma upp med en dammsugare för han har ingen. Först sa jag nej, men sen kände jag att han inte skulle behöva sova med massa dammråttor omkring sig, så jag gick upp med en dammsugare. Erbjöd mig till och med att hjälpa till, men han ville göra det själv. Sen har han ringt typ 2 gånger om dagen för olika saker, tvättnyckel, sladdar, tv spel osv. Sen fick han fram ett förlåt för allt elakt han sagt till mig under de månader som han var hos sina föräldrar. Jag uppskattar ursäkten, men han specificerade inte vad han bad om ursäkt för, men jag får väll nöja mig med att han bad om ursäkt iaf. Sen har jag fått fram också att han inte ens har börjad bearbeta skilsmässan eller nånting så det lär ju dyka upp en eller två minor. Men jag är bered, bring it on bitch!

 

 

Nu ska vi se, nu ska jag skriva om att vara manodepressiv dvs bipolär. Sjukdomen består ju av två motpoler, en depressiv och en manisk eller hypomanisk sida som varvar varandra. Eller det kommer i sk. skov. Man kan må bra under en längre tid och sen nästa dag kan man vakna upp och vara lite mer energisk än vanligt eller mindre energisk än vanligt. Vad jag har fått förklarat för mig är att skoven oftast utlöses av speciella händelser, stress eller av slarv med medicin. Många slutar med medicinen när dom "mår bra" oftast i ett maniskt eller hypomaniskt tillstånd. Detta gör att man faller ner jävligt hårt, i en djup depression. Alla dippar inte, men många gör det. 

 

Jag dippade efter min hypomaniska sommar 2007. Som tur är har jag bara haft en riktigt långvarig hypomani en gång. Men två djupa depressioner. Där i mellan har jag väll klassats som frisk, trots att jag inte kännt mig 100%. Är ofta trött och lätt irreterad (tror att det beror på medicinerna) Och jag känner mig aldrig riktigt glad eller ledsen. Det är som att medicinerna tar bort alla känslor nästan. Vilket är väldigt tråkigt.

 

Skillnaden på mani och hypomani är att om man är manisk så är man "värre". Man kan få hallucinationer, tappad verklighetsuppfattning och behöver oftast läggas in. Medan hypomanier är lite mildare men kan också vara ett stort problem inom familjen eller på jobbet. I båda stadierna blir man ju hyperaktiv, det ska hända saker hela tiden, det går inte att sitta still, det kliar i hela kroppen, man är rastlös och man har "många bollar i luften" men har svårt att avsluta det man påbörjat. Man är ofokuserad och ouppmärksam på dom runt omkring en och man kan vara väldigt egocentrisk. Man förlorar också sin förmåga (till viss del) att styra sina impulser. Tex, man dricker mer, provar saker som man inte hade gjort annars, shoppar mer och sätter sig själv och sin ekonomi i otroligt jobbiga situationer. Samtidigt som man känner sig så glad, bra, kreativ, självförtroendet ökar, man känner sig snyggare och det tycker jag inte är något negativt! Finns många kända personer som är bipolära och det kanske är tack vare sjukdomen som dom lyckats. Sen finns det en väldigt mörk sida av sjukdomen också och den uppsattade dödligheten är 2-3 gånger högre än den förväntade dödligheten för populationen i övrigt. Och då är det ofta själmord som är den stora boven.

 

Kan dra lite exempel på "tokiga" saker jag gjort under mina hypomaniska skov:

 

• Dammsugit i högklackat för att jag var övertygad om att jag skulle gå ner i vikt och kunna gå bättre i mina nya fina skor.
• Gått upp mitt i natten och tokstädad/rensat/möblerat
• Vart uppe hela natten och rensat i kläder och väck min man flera gånger om jag kan slänga den tröjan eller vad det nu kan vara.
• Målat om naglarna 3 gånger på 3 timmar för att jag har såååååå mycket ideer.
• Planerar saker och får ideer som är helt ologiska, oreallistiska eller opraktiska som tex skaffa hund/katt/marsvin/iller mm. Inreder en hel lägenhet i mitt huvud, verklligen i minsta detalj. (tur att det finn sims)
• Lagat nån feting middag för att jag varit lite sugen på nåt.
• Sprungit i väg till en tatuerare för att tatuera mig där och då (stark impuls som jag inte kunde stå emot)

 

Ok, så jag tål inte sömntabletter eller insomningstabletter. Detta innebär för mig att när tankarna springer iväg och jag får så många "bra" ideer så kan jag inte hejda mina impulser utan jag går upp och gör vad jag nu har kommit på. Inte alltid men väldigt ofta. Det har blivit bättre med tiden då jag lärt mig att kontrollera mina tankar bättre eller hittat andra sätt att hålla mitt huvud upptaget, tex. med tv-spel, film eller korsord. Sen försöker jag att inte sova på dagarna. Ibland tvingar jag mig själv att vara vaken för att jag inte vill sova, det är läskigt att sova. Då är den natten helt förstörd. Då kan jag lika gärna gå ut och springa ett maraton.

 

Jaja, nu var det inte sömnen detta skulle handla om, men det hör lite till.

 

I detta nu så tycker jag att min sjukdom håller sig någorlunda i shack, idag var iof en jobbig dag, var hos socialen för mitt första utredningsmöte. Jag var där i 30 min, men det tog så hårt på mina krafter att jag var tvungen att lägga mig och sov i 4½ timma. Och nu känner jag mig helt tom. Vill tycka synd om mig, men det finns inga som helt känslor i min kropp just nu. Köpte choklad, det brukar funka, åt upp allt på 2 minuter och undrade sedan vart chokladen jag köpte tog vägen. Det är precis som att jag inte är här, eller medveten om vad jag gör. Jag vet att jag sitter att skriver detta, men det är nog för att jag måste förankra mig på nåt sätt.

 

Anledningen till att jag är och varit sjukskriven sedan april är på grund av en ganska djup depression. Jag studerade under den tiden och den stressen tillsammans med min IBS och att jag inte fick någon hjälp i hemmet av min lata man så slängdes jag över kanten. Jag var tvungen att avbryta mina studier 2 månader innan praktiken som jag såg fram emot så mycket. Men min hälsa måste gå före, eller jag hade inget att sätta emot. Jag var helt utslagen i början. Det jag kunde göra var att kolla på tv, spela tv spel eller sova. Jag var så arg på allt och alla, jag ville inte bli sjuk. Och något stöd från min man fick jag inte heller. Visst han gick och köpte cola till min när han ändå skulle till affären, men han lagade aldrig nån mat, eller diskade eller städade. Så inte nog med att jag ver tvungen att se till att jag fick nåt att äta så var jag tvungen att diregera ett helt hushåll med en vuxen man i. Som tur va så bodde min bror hos oss en tag och kunde diska och laga mat, då såg han till att vi alla tre lagade mat tillsammans. Men han var tvungen att flytta hem igen och jag föll ännu djupare. Jag kämpade så gott jag kunde, men oftast räckte det bara till att gå upp ur sängen och lägga mig på soffan. Jag duschade inte, borstade inte tänderna eller bytte kläder mer än nödvändigt, vilket var var 14 dag ungefär. Min man började tröttna på att jag var som ett kolli och tyckte att jag borde ta tag i mig själv och göra nåt. (ska han säga)

 

Jag började gå regelbundet till min sjuksyster och pratade om allt och ingenting. Mitt problem har alltid varit att ta hand om alla andra framför mig själv och det var något som hon verkligen fick fram till mig. Och när jag kommer hem till min man så säger jag det rakt ut, jag kan inte ta hand om dig, du får städa, laga mat och handla själv, jag klarar inte av det längre, måste bli frisk, måste fokusera. Då vräker han ut sig "Fan va elak du är" (Jaha, tack för den du!) Jag orkade inte ens bry mig om den kommentaren vid det läget, men jag kommer ihåg hur ont det gjorde.

 

Sen gick det 2 månader tror jag, kommer inte ihåg vad som hände där riktigt, men jag vet att jag vände mig till mina vänner för att rådfråga dom om hur jag skulle göra med min man, han fattar ju verkligen inte. En utav dom sa att vi kunde prova att bo på varsitt håll ett tag så han kunde inse hur mycket jag gör egentligen. Så när jag kom hem den kvällen så framförde jag detta och han tyckte att det lät som en seperation, men för mig var det raka motsattsen, det var ju för att rädda OSS. Ett par dagar senare samma vecka flydde han till sina föräldrar på andra sidan landet. Min tanke var ju att han skulle vara på hemmaplan och vi skulle kunna träffas och reflektera, tillsammans! Det gick ett par veckor och det var dags för att betala hyran och han hade inte kommit hem ännu, trots att skulle kommit hem för 1 vecka sedan. (jag hade inga pengar för det hade strulat sig med f-kassan men han har både lön och f-kassa) Och då får jag världens utlägg: (H=han, J=jag)

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, fattar verkligen inte hur han kunde flippa så där. Hur som, detta var början på slutet. Han kom hem, stack, kom hem, stack. Jag fick inte ut ett ord av honom, vi kunde inte prata om vårat äktenskap eller nånting. Förutom en gång. Då säger han att jag verblat misshandlar honom, är elak och han föraktar mitt sätt. (Vad fan ska detta betyda). Jag blir så sönderstressad och dippade totalt efter att han dragit så jag skar mig, hade självmordstankar och kunde inte sluta gråta (inte vanligt gråt utan verkligen uppgivet barngråt) så jag åkte in till psykakuten och hoppades på att bli inskriven, det blev jag inte... Och med detta i åtanke, så jag hemma och grubblade. Det var massa andra grejer som sades och hände som jag inte orkar ta upp som gjorde att jag bestämde mig för att skiljas. Han var borta så jag försökte ringa, han svarade inte. Jag försökte under hela dagen men han varken svarade eller ringde tillbaka. Jag var tvungen att få ur mig detta så jag skickade ett sms:

 

Dagen efter kände jag mig så lättad att jag fick en lite släng av hypomani och gick och beställde en tatueringstid. Oftast gör jag inte saker som jag ångrar när jag blir lite manisk utan snarare blir pushad att göra saker som jag vanligtvis inte vågar eller orkar. Tatueringen blev asbra och jag hade tänkt på att göra den i flera år men inte haft ork/pengar/säkerhet att få tummen ur. Och den passar perfekt med mitt beslut! Och blivande ex maken fick jag tag på 1 vecka senare...

 

Hmmm, detta blev inte heller ett inlägg om det jag hade tänkt. Skit samma!! See ya!

 

 

 

Jag blev diagnostiserad nångång 2007/2008, kommer inte riktigt ihåg då jag befann mig i ett vakkum typ.

 

Jag drar igenom allting här, inga krusseduller...

 

Jag har som sagt lidit av dödsångest sedan jag var 7 år. Detta har fortsatt med ca 1-2 "anfall" i veckan. När jag var 10 år sa jag till en vän att jag kommer bli som mormor när jag blir stor. (jag syftade på hennes sjukdom, manodepressiv) Så på nåt sätt har jag alltid varit medveten om att jag ligger i riskzonen. Och jag visste att det inte var "normalt" att få dessa starka känslor i min unga ålder. Varken jag eller mamma visste att det var ångest som det handlade om.

 

Hur som helst, våren 2007 gjorde jag slut med min pojkvän som jag varit med i 8 år. Jag misstänker att det var det som "utlöste" sjukdomen. Sommaren 2007 var jag helt tokig, jag mådde bra, bättre än bra till och med. Jag hade hur mycket energi som helst. Jag kunde vara ute och dricka mig redlös 4 dagar i veckan och ändå sköta ett 3 skifts heltids jobb. Jag tyckte att jag hade asmycket pengar så jag shoppade jättemycket på nätet. Saker som jag inte ens kommer ihåg vad det var, vet fortfarande inte... Men, pengarna räckte inte till mat. Konstigt... Så jag åt en minipizza om dagen och jag tror jag gick ner mellan 15-20 kg på bara ett par månader. Jag tyckte det var asbra, och alla tyckte jag var så fin. Men min arbetsledare på jobbet tyckte att jag såg väldigt avmagrad ut och frågade hur jag mådde och om jag hade problem med att äta. Jag blev irreterad och tyckte att hon borde väll vara stolt över att jag lyckats gå ner i vikt och blivit mer hälsosam (hahahahaha, öl och minipizza, vilken diet).

 

Sommaren gick och jag umgicks mycket med mannen som senare skulle bli min man. Oj vad jag lekte med honom i början, inte medvetet, men jag var ju tvungen att ta igen allt som jag missat under tonåren...

 

Under hela hösten 2007 började jag bli deppig, tom och extremt trött. Det kan man bli ibland tyckte jag. Men det höll i sig, och blev värre. Jag var lite som en zombie, och framför allt, jag hade typ inga känslor. Inte glad, inte ledsen. (väldigt olikt mig). Började fundera på att kanske borde kolla upp detta och hade min mormor i åtanke.

 

Fick en tid på vårdcentralen och fick prata med en väldigt sympatisk och förstående läkare. Han remiterade mig till den psykiatriskavården på det lokala närsjukhuset. Där hade jag en jättebra psykiatriker. Vi gjorde en form av utvärdering och han misstänkte att jag kunde vara bipolär, men han var inte säker. Han satte mig i alla fall på Sertralin för att se om depressionen gav med sig. Det gjorde den inte! Det blev ett jävla kaos. Trött och ångestfylld, med samtidigt hyper, rastlös och kreativ (framför allt på nätterna) Nätterna har alltid varit ett problem för mig. Eftersom jag inte kunde leva på det sättet så satte han in Zyprexa som skulle ta bort mani topparna. Det enda den medecinen gjorde för mig var att ge mig konstant och outröttlig hunger. Jag gick runt hungrig och hade ont i huvudet i 3 månader och jag gick upp 10 kg. Allt detta fick mig att må ännu sämre. Jag tror att vid detta läget hade inte han den expertisen som behövdes så han remiterade mig till en speciallistmottagning som bara har hand om bipolära. Där gjordes det en riktig utvärdering som tog ca 4 timmar uppdelat på två tillfällen samt samtal med en sjuksköterska (som var dum i huvudet) och med hon som skulle bli min läkare. Det konstaterades att jag defenetivt var bipolär och att vi var tvungna att ta tag i min medicinering. Och att jag skulle få nåt som kunde hjälpa mig att sova på nätterna.

 

Under tiden som utredningen och medecinerna sattes in så var jag sjukskriven. Det hade aldrig gått annars. Att få diagnosen var en lättnad, då fick jag äntligen bekräftelse på det jag i princip förberett mig på hela livet. Samtidigt vill jag ju vara frisk och slippa allt som har med sjukdomen att göra.

 

Under ett par år provade vi olika medeciner och insomningstabletter och det blev aldrig rätt. Jag fortsatte pendla mellan hypomani och depression och sömnen, hmm, det är en ganska speciell historia...

 

Den första insomningsmedecinen jag fick prova var Zopiklon. I början funkade den jättebra. Jag blev härligt groggy och somnade gott. Senare när min kropp vant sig och blivit mer van vid benzot som är i tabletterna så bet det inte lika hårt och jag fortsatte vara vaken på nättera och gjorde saker som jag inte hade ett enda minne av dagen efter. Vi ökade dosen och helvetet brakade lös. Först gick det bra. Jag kunde somna, men var ganska borta dagen efter. Efter ett tag så blev jag hysteriskt kåt när tabletten kicka in (min teori är för att jag blev så avslappnad) så vissa morgonar fattade inte riktigt vad som hade hänt, och då berättade min man för mig att vi haft det bästa sexet vi någonsinn haft bla bla... Min tanke var ju "va fan är det här, här har vi det bästa sexet någonsinn och jag får inte ta del av det" Andra morgonar kunde jag känna att vi haft sex men då kändes det obehagligt. Vad gör jag mer på nätterna som jag inte är medveten om? Det har även hänt ännu fler konstiga saker i samma natur som jag fått förklarat för mig efteråt som jag kommer hålla helt privat. Men att bli kåt det är ju inte så faligt... Men när min man tröttnade på mig och mina försök på nätterna så blev jag helt ursinnig. Vi bråkade och bråkade och jag kunde vräka ur mig så dumma saker. Som sagt, jag kommer inte ihåg nåt utan jag har fått detta berättat för mig i efterhand. Men en natt spårade det ut totalt, detta har jag vissa minnesfragment av. Vi började bråka (kommer inte ihåg om vad) men det slutade med att jag gick och hämtade en kniv, låste in mig i sovrummet och hade tankar på att skada mig själv, men jag tyckte det skulle vara orättvist, så jag skar sönder hans kudde ist. Jag vistte precis vad jag hade gjort, strödde ut lite dun i sängen och somnade. Rätt vad det är så väcker han mig och undrar vad i helvete jag gjort. Jag var så ångerfull, och jag skämdes nåt så fruktansvärt. Då hade ju zopiklonet avtagit lite och jag såg mer klart. Efter den händelsen vägrade jag äta zopiklon mer. Fick en "riktig" sömnmedecin, Zolpidem, som var en kopia av Stilnoct. Det är känt ialla fall för att funka och det kan ge hallucinatioer. Jaja, bara jag kan sova!

 

Jag tog mitt nya sömnpiller pch blev gött trött, min man låg bakom mig och höll om mig. Rätt var det är så börjar Jenna Jameson dansa framför mig på min byrå, hon så ut som en sån där ballerina som finns i musikboxar. Hon var så söt och jag blev jätteglad. Och sen låg det en jättesöt hund bland mina kläder, hunden blev sedan ett gubbansikte och jag började bli riktigt rädd. Gubben blir mer och mer skrämande så jag lägger mig på rygg och då i ena hörnet av rummet börjar det bli en svart fläck. Vid det laget börjar få riktig panik. Börjar skrika "NEJ, NEJ, NEJ, DOM KOMMER TA MIG!!" Min man blir jätteorolig och ringer 112 för att se om det finns nåt man ska göra eller om nån behövde hämta mig. Larmpersonalen hörde ju hur jag skrek och dom skickade en ambulans. Under tiden som min man väntar på ambulansen hade den svarta fläcken blivit massa spindlar och hade skjutit ut nät över mig. "NEJ, NEJ, DOM KOMMER ATT TA MIG! OHO, NU ÄR DOM INNE I MIG" Mannen får panik och tror att jag ska ta livet av mig eller försöka skära ut "spindlarna" (han har alltid varit en dramaqueen) så han ringen även min mamma som rusar över. Grejen var att när jag låg på sängen var jag som förlamad, det enda jag kunde röra var huvudet. Mannen sa att jag så besatt ut och påminde om exorsisten.

 

Ambulansen kom och jag hade lugnat ner mig ganska mycket. Men jag fick panik när jag såg två män i hallen, visste inte om dom var riktiga. Mamma kom också, men där visste jag att hon var riktig. Obehagskänslorna var kvar men jag var mig själv igen. Ambulanspersonalen kollade blodtryck och sånt och frågade om jag kände att jag behövde åka med dom. Men det tyckte jag inte.

 

Efter detta så vägrar jag ta med insomning- eller sömntabletter. Det är Bensodiazepiner och Bensodiazepinderivat som jag är allergisk mot, mormor har samma problem. Numera tar jag Attarax på kvällen som ett komplement till Oxascand som jag tar vid behov mot ångest. Det funka hyfsat.

 

Oj vilket långt inlägg.

 

Vart är jag nu i min sjukdom? Det tar vi en annan gång tycker jag. Nu ska jag dricka julmust och njuta av att jag inte behöver leva med akuta kåtanfall, irrationell ilska eller hallucinationer!

 

 

 

Nu sitter jag här i mammas kök och lyssnar på Red hot chili peppers som spelas på radion, mamma är på jobbet och jag frostar av frysen. Tankarna snurrar värre än värst och jag är alldeles matt.

 

VAD ÄR DET FÖR MENING MED ALLT?

 

Man går upp och meningen är väll att man ska äta, klä på sig och gå till nåt jobb. Varför då? Vad ger det MIG? Varför frostar jag av frysen, vad är det för mening? Ångesten bankar i brösten, alla lemmar skakar och det känns som jag ska strypas, till vilken mening då?

 

Jag skulle inte vilja påstå att jag har självmordstankar. Det är snarare tvärtom. Jag lider så fruktansvärt av dödsångest. Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte dö! Men samtidigt känns livet så meningslöst när man ändå ska dö. Vad kommer jag ha för nytta av att frostat av frysen eller pillat med mina naglar i 2 timmar? Jag kommer ju ändå bara ligga nånstanns, bortglömd och kall och inte finnas längre. Varför i helvete ska jag då ens anstränga mig för att bli fin, se till att inte bli matförgiftad eller bara njuta att att faktiskt leva. Leva, det är ju det jag gör, ofrivilligt kanske. Det är inte jag som ville bli född, jag bara blev det och jag måste finna mig i det, eller? Nej, jag vill inte dö!

 

Så, vad ska jag göra? Gå upp, klä på mig, äta, jobba, stressa, dö? Ne tack!

 

Är det så att min dödsångest egentligen är min bästa vän? Är det den som håller mig vid liv? Så som ångesten protesterar så att jag bara vill krypa under ett täcke och, what for it, leva... Jag vill verkligen inte dö. Ända sedan jag var liten har jag önskat och hoppats på att någon ska komma på ett sätt för MIG att leva föralltid. Sen när man blev äldre och "upptäckte" vampyrer, älvor och andra påhittade väsen så har jag alltid i hemlighet velat vara en av dom. En av dom som får finnas.

 

Jag tycker att jag borde ta vara på livet mer, och kanske kämpa hårdare. Men jag kan inte. Huvudsaken är väll i alla fall att jag vill. Det finns ingen mening med detta inlägget, men jag skriver det för att jag VILL!

 

JAG VILL LEVA och det kanske inte behöver finnas nån mening. Det är nuet som är viktigt. (Om jag bara kunde övertyga mig själv om det...)