Det senaste har jag varit ganska duktig på att sysselsätta mig. Bara med saker som är roliga visserligen, men man måste ju börja någonstanns. Har börjat föra sovdagbok också på sjuksyrrans initiativ. Känns bra faktiskt, jag tänker mer på min sov vanor och har dom senaste dagarna faktiskt vart trött på kvällen och gått och lagt mig vid 22 tiden, sen kanske jag inte har somnat då, men jag har gått och lagt mig iaf. Nu är klockan snart 22.30 och det känns som ögonen går i kors men jag ville verkligen lägga upp detta innan jag däckar. Detta inlägget är för att belysa mina "mästerverk" som jag utför senaste dagarna.

 

1. Sorterat min brors klädkammare och garderob. (Tyvärr har jag inga före-bilder)

Åååh äntligen somnade jag i rimlig tid i natt och vaknade av mig själv 8.30. Sååå himla skönt. Nu hoppas jag bara att jag håller mig vaken hela dagen, har dock en känsla att det inte kommer gå så bra. Men men, skit samma.

 

Idag har jag även fått besked om 24 stipendier som jag har rätt att söka. Man kan tydligen söka "vanliga" stipendier som psykisk sjuk. Så av 24 stycken borde jag ju få minst ett godkännande. Och sen har jag ju sökt 2 fonder inom sjukvården som är 99,9% säkra att jag blir beviljad. Hoppas att flytet håller i sig.

 

Ekonomin denna månaden skulle kunna vara fucked up, räknade att när jag betalar alla räkningar så är jag 3800 kr back. Men jag har "klippt och klistrat" och kommer hamna precis på gränsen. Också helt underbart!

 

I morgon ska jag till min sjuksyrra och prata. Min pappa skulle på eget initiativ absolut följa med då, men när jag påminde honom idag så hade han glömt av det och ska på möten. Kan han inte ge sig snart? Var ju där i helgen 1 natt. Både han och hans sambo var på mig som två hökar. "Är du säker på att du kan vara med på resan, du måste sätta in pengar på mitt konto, får du åka iväg för försäkringskassan?" Hon: "Ni måste ha med er pengar, jag tänker inte betala för någon annan än mig själv (upprepande 3 gånger)"

 

För det första: "Ja jag kan hänga med på resan, behöver nått att se fram emot. Pengar löser sig alltid. Kommer få klump summor under hela våren och dom pengarna går till resan. Ang. försäkringskassan så brukar dom godkänna sånt som hjälper en till tillfrisknandet, men förhoppningsvis är jag inte ens sjukskriven till hösten."

För det andra: "Och vi ser till att ha egna pengar, vi är vuxna människor som kan tänka själva." IDIOTER!

 

Det slutade med att jag bröt ihop under frukosten och satt där i min ensamhet och ingen ville veta av mig förutom min lillebror som också var med. Pappa lyssnar aldrig, respekterar eller litar på mig. Och han fattar ingenting.

 

Jag visste att jag inte skulle följa med, men jag tänkte att om min bror ska med så har jag ju honom iaf. Tyvärr hjälpte inte detta heller.

 

Jaja, skit i honom. Det är hans förlust, inte min! Obviously!

 

 

 

Shit va jag har sovit kasst de senaste nätterna/dagarna. Har typ somnat mellan 7 och 10 på morgonen och vaknat vid 16 tiden. Men idag tog fan priset. Somnade vid 9 tiden, vaknade vid 14 tiden och somnade igen efter en timma och vaknade till slut vid 18 tiden. Vad i helvete??? Varför är det så här? Men jag drömde väldigt trevligt på eftermiddagen iaf. :) Säger bara en sak, tattuerade kroppar, mums!

 

Fast jag har iof en teori om varför jag vart så trött, de senaste 6 dagarna har jag ätit TOTALT:

 

420 gr bacon utan tillbehör

2-3 liter oboy

1 kebabtallrik

30 cl cola

4 toastbröd med salami

ca 70 gr chocklad

6 liter saft

 

Det är inte mycket på 6 dagar. Men nu väntar jag på att min bror kommer hem med mat från hans jobb. så idag får jag käk i alla fall.

 

Det brukar bli så här när jag inte har några pengar, sover väll bort tiden så jag inte slösar på snus eler behöver bränna massa pengar på mat eller annan skit. Det kanske är min överlevnads taktik, sova bort livet, för att sedan må dåligt för att jag sover så mycket och konstigt. Konstiga grejer det här. Jag är jävligt irreterad över att jag inte tål "riktiga" sömnpreparat.

 

 

 

Som rubriken lyder, mitt hjärta är krossat.

 

Till att börja med så är min ekonomiska situation ohållbar. Min mamma hjälper till så gott hon kan, tyvärr ser min situation likadan ut varje månad. Jag kan inte med att ta emot mer pengar av henne, dessutom har jag inte kunnat betala hyra en enda månad som jag bott här.

 

Så här det min situation ut:

 

1250 kr lån

3500 kr mastercard

 500 kr läkarbesök

1000 kr mobilräkning

2000 kr hyra

 500 kr månadskort

 

Utgifterna blir då 8750 om jag inte räknar fel.

Inkomsten är 4300 kr.

Det enda jag kan "slippa" betala är hyran, men då ligger jag ändå 2450 kr back, VARJE månad. Dessutom vill CSN ha betalt...

 

Detta för mig innebär att jag inte kan se fram emot någonting, och tro mig, det är mycket roligt som händer i år.

 

Till att börja med, 2 festivaler där ett par av mina favoritband spelar. Har redan tänkt ut hur jag ska få gratisfestival, jobba på festivalen. Jag har gjort det förut och det brukar vara väldigt roligt! Problemet är då festivalen som ligger i Gävle, visst man kan fixa billiga resor och äta nudlar. Men jag vet hur det brukar bli, mer pengar går åt än vad man räknar med och jag har inga pengar!

 

Festivalen där jag bor är ett mindre problem, känns alltid lite bättre och säkrare att vara nära hemmet. Men den festivalen jag helst vill till är den i Gävle. Varför? System of a Down kommer dit. Jag har svårt att föreställa mig dom i Sverige och att jag ska missa dom. Det skulle slita ut mitt hjärta totalt. Har lyssnat på dom i snart 14 år och deras musik har hjälp mig igenom många tunga perioder, inte minst i min ungdom. Det skulle kännas så fel att missa dom.

 

Är lite kluven på det här med att vara ensam eller inte. Tycker ju om att ha mina nära och kära nära mig och jag älskar att vara ensam. Har aldrig gjort det förut. Och jag märker att jag älskar ensamheten när jag inte är ensam längre. Detta kommer låta jättehemskt, men det är faktiskt så här det är; Jag kan gå runt hemma själv hela dagen och må helt ok. Men när min älskade mamma kommer hem så kommer ångesten som ett brev på posten. Det har ju inget med henne att göra, hon hjälper mig sååå mycket. Men när hon kommer hem och börjar bröta så börjar irritationen, känner hur jag börjar bli "kliig" i kroppen, sen börjar hon prata, vet aldrig om det är med mig eller sig själv då hon aldrig är i samma rum när hon pratar med mig. Ofta ska hon prata, mycket och om inget när jag gör något, tex om jag kollar på TV eller till och med när jag pratar i telefon. Då börjar jag bli riktigt irreterad och börjar sucka högt och fräsa åt henne att vara tyst. Då går hon ibland iväg och mumlar nåt. Sen när vi "pratat" färdigt då börjar helvetet... Då ska hon äta. Och hon äter så högt och det låter så mycket. Och jag kan inte hjälpa det men jag blir förbannad, det har hänt att jag bett henne äta någon annanstanns eller så har jag gått in på mitt rum och legat där med ångest.

 

Detta är verkligen inget som jag varken kan påverka eller rå för. Jag vill inte tycka, tänka och känna som jag gör om min mamma, men det bara är så. Känner mig jättehemsk för hon är verkligen världens finaste människa och förtjänar en god dotter som inte bara fräser och spottar på henne. Och givetvis är ju inte detta något jag kan prata med henne om för det skulle inte kännas rätt.
 Och jag vet inte hur jag skulle formulera mig, "Morsan, kan du sluta äta när jag är i närheten, det låter som om du har en över oljad avfallskvarn i halsen" "Morsan, kan du vara tyst, du stör min inre frid" "Morsan, kan du dra..." Ne det kan jag ju inte. Det har inte alltid varit så här extremt, men nu börjar jag bli galen. Man blir ju lättare irreterad och stressad i min situation, men detta är löjlligt. Och det känns inte rättvist mot henne.

 

Just för tillfället trivs jag jättebra i mitt egna sällskap med undantag för ett fåtal personer i min närhet som jag inte får ångest av.

 

 

Som sagt så har jag kännt mig otroligt ensam det senaste. Funderade på att ta bort föregående inlägg, men jag ångrade mig, detta är min sanning, detta är hur jag är, jag kan inte bara radera det.

 

Hur som, det senaste har varit som en berg och dalbana men mest nedstämt. Eller rättare sagt funderingar på att antingen prostituera mig eller ta livet av mig. Anledning till detta är alla avslag från soc, dålig självkänsla, ensamhet och desperation. Jag har inga pengar, jag kan inte betala för mig, jag har dessutom ingen förmåga att försörja mig. Jag sitter i skiten helt enkelt. Jag har haft väldigt svårt att se nåt ljus i detta överhuvudtaget. Min förhoppning på att få lite perspektiv på saker och ting genom ett samarbete och stöttning blev inställt vilket inte gjorde saken bättre. Kände mig mer utblottad än någonsin. Men sånna saker händer och det är bara att arbeta vidare.

 

Jag har också haft viktiga möten med försäkringskassan som jag inte klarat av att gå på. Som tur är verkar min handläggare väldigt förstående och bokade in ett möte med min läkare och sjuksyster ist. Jag måste givetvis vara närvarande, men det känns ändå bättre att åka dit jag brukar vara än att åka till ett helt nytt ställe.

 

Men en sak jag lyckats med är att träffa kuratorn på mottagningen som hjälpte mig att söka fonder som ger ut engångsbelopp till sjukskrivna i nöd. Så om jag blir godkännd kan jag få max 9000 kr i en klump summa, troligtvis blir det mindre. Och med min otur lär jag inte få nåt alls. Men om ca 1-2 månader kan jag söka till soc igen. Så det är väll bra...

 

Nu när jag sitter här och reflekterar så ser jag lite klarare och lite ljusare, men helvete, när ska detta ta slut? Jag är inne på min 10 månad som sjukskriven och det har inte blivit jättemycket bättre direkt. Klart det blivit bättre, men inte så mycket som jag hade velat. Mina förhoppningar var ju att hoppa på plugget i vår igen, men som det känns nu så är det en omöjlighet. Och det suger. Va fan ska jag göra när jag är utförsäkrad om 3 mån? Men det är inget problem jag behöver ta itu med just nu så jag lägger det åt sidan för tillfället.

 

Idag ska jag iaf unna mig en go kebabtallrik, de är jag värd. Och pengarna har jag fått från kära mormor för att jag hade hennes hundar i natt :)

 

Livet suger, men snart borde väll utlösningen komma. Oj, jag menar upplösningen ;)

 

 

 

Varför känner jag mig så ensam. Har precis haft en underbar kväll med två tjejkompisar. Men ändå känner jag mig ändå inte nöjd. Vill bli flörtad med. Varför är jag så fäst vid mäns uppmärksamhet. Jag känner mig desperat och patetisk. Varför???