Är lite kluven på det här med att vara ensam eller inte. Tycker ju om att ha mina nära och kära nära mig och jag älskar att vara ensam. Har aldrig gjort det förut. Och jag märker att jag älskar ensamheten när jag inte är ensam längre. Detta kommer låta jättehemskt, men det är faktiskt så här det är; Jag kan gå runt hemma själv hela dagen och må helt ok. Men när min älskade mamma kommer hem så kommer ångesten som ett brev på posten. Det har ju inget med henne att göra, hon hjälper mig sååå mycket. Men när hon kommer hem och börjar bröta så börjar irritationen, känner hur jag börjar bli "kliig" i kroppen, sen börjar hon prata, vet aldrig om det är med mig eller sig själv då hon aldrig är i samma rum när hon pratar med mig. Ofta ska hon prata, mycket och om inget när jag gör något, tex om jag kollar på TV eller till och med när jag pratar i telefon. Då börjar jag bli riktigt irreterad och börjar sucka högt och fräsa åt henne att vara tyst. Då går hon ibland iväg och mumlar nåt. Sen när vi "pratat" färdigt då börjar helvetet... Då ska hon äta. Och hon äter så högt och det låter så mycket. Och jag kan inte hjälpa det men jag blir förbannad, det har hänt att jag bett henne äta någon annanstanns eller så har jag gått in på mitt rum och legat där med ångest.

 

Detta är verkligen inget som jag varken kan påverka eller rå för. Jag vill inte tycka, tänka och känna som jag gör om min mamma, men det bara är så. Känner mig jättehemsk för hon är verkligen världens finaste människa och förtjänar en god dotter som inte bara fräser och spottar på henne. Och givetvis är ju inte detta något jag kan prata med henne om för det skulle inte kännas rätt.
 Och jag vet inte hur jag skulle formulera mig, "Morsan, kan du sluta äta när jag är i närheten, det låter som om du har en över oljad avfallskvarn i halsen" "Morsan, kan du vara tyst, du stör min inre frid" "Morsan, kan du dra..." Ne det kan jag ju inte. Det har inte alltid varit så här extremt, men nu börjar jag bli galen. Man blir ju lättare irreterad och stressad i min situation, men detta är löjlligt. Och det känns inte rättvist mot henne.

 

Just för tillfället trivs jag jättebra i mitt egna sällskap med undantag för ett fåtal personer i min närhet som jag inte får ångest av.