Sysselsättningar
Det finns ju inte alls mycket att göra här, deras motto är "så lite intryck som möjligt", vilket är jättebra, men faaan va tråkigt! Men jag har min nya Iphone 5 som jag leker med. Har suttit och redigerat massa bilder. Perfekta sysselsättningen!
Bristningsgränsen
Efter6 dagar på avdelningen har jag genomgått olika stadier i min sjukdom, jätteglad och pratsam till att vända totalt och kasta saker i väggen av ilska. Eftersom jag är mitt emellan två poler nu så svänger det otroligt mycket i humöret och det allmänna tillståndet.
Det finns en del sköna människor här, men man orkar bara med dom en kort stund åt gången för dom är sååå hyper. Jag ligger för det mesta i mitt soliga fönster och lyssnar på musik. Blir otroligt lugn av det och kan stänga ute omvärlden.
Men idag kom omvärlden på besök, räkningarna... Mamma är jättesnäll som hjälper mig, men hon har inte förstått hur det görs eftersom jag och exmaken fortfarande delar på vissa räkningar. Försökte förklara för henne i telefon men hon kopplade inte, började få panik. Så hon kom hit idag ist. Satt och skakade av ångest och ilska för hon förstod inte. Ligger 5000 back denna månaden och det förväntar jag mig absolut inte att hon ska betala. Men hon lade typ skulden på mig så jag kände mig astaskig.
Oh well, det brukar ju vara så, jag är svarta fåret i familjen och det är sån omständighet att jag ligger inne och tar hand om mig själv. Från och med nu är inga familjemedlemmar välkomna. Men i morgon får jag besök av en liten snygging som jag träffade för nån vecka sedan. Hehe vet hur det låter, men han bodde hos mig i 3 dagar så man kan säga att vi är polare. Ska bli mysigt att få krama honom igen!!
Avd. 366
Yes, efter allt strul med akuten så fick jag till slut tag på min mottagning som tog hand om allt, så nu sitter jag inne på psyket. För första gången. Hoppas det bara blir denna gången. Är inne på min andra heldag. Idag har vart kaos. Fick 3 timmars permission, men mitt humör och tålamod har varit som den värsta berg- och dalbana man kan tänka sig. Alla säger att jag har sånt lugnt yttre så för att bevisa motsatsen så drog jag en flaska i väggen.
Tänkte försöka få ner allt som hände på ett snabbt sätt.
Natten mellan lördag och söndag flippade jag efter en blöt kväll. Jag grät och grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ringde ambulansen och dom kom och hämtade mig. När dom släppte av mig på psykakuten fick jag träffa en läkare som var trött på livet. Hon klagade på att hon inte haft nån rast, hon var trött och hon ville att jag skulle gå hem och lägga mig... Men hon sa att jag skulle få träffa en annan läkare på morgonen. Efter 5 timmar på akuten kom en utav mina brudar och höll mig sällskap. Trots att jag sa till min andra brud att jag inte ville ha sällskap så hade dom bestämt sig för att någon av dom skulle komma. Det var underbart.
När jag suttit på akuten i ca 12 timmar utan ett andra utlåtande skällde jag och min vän på en kinapuff som tillslut gick med på att prata med mig. Katastrof säger jag bara. Vilken människa, helt efterbliven. Som tur var fick min brud också erfara denna kinapuff. Sen blev vi utslängda för att vi tjötade emot. När vi kom ut började vi asgarva, situationen var så surrialistisk.
Vi åkte till en annan akutmottagning som var stängd givetvis. När vi hade kommit fram till detta stället så får min brud reda på att hennes mamma står på en väldigt hög bro och ska hoppa. Jag ringer fort som tusan till LKC för att prata med polisen. Som tur var löste sig allt.
Jag och min brud tänkte bege oss hemmåt och försöka få tag på min mottagning morgonen i stället. I stället blev det tillbaka till akuten då jag började hallucinera på bussen. Denna gången blev vi sittande "bara" 7 timmar. Fick höra från en utav sköterskorna att jag måste se mer deprimerad ut för att någon ska ta mig på allvar. Vadå... Hur kan man säga en sån sak? Och jag tycker nåt är roligt måste jag väll få skratta. Tycker jag iaf. Men den 7 timmars långa natten satt jag och två av mina brudar och den självmordssugna mamman och hade riktigt trevligt. Fick jag nån hjälp? NÄ!
Vi åkte hem runt 6 tiden på måndag morgon och när klockan slog 8 ringde jag min sjuksköterska som blev förbannad på akuten. Hon skulle skriva en avikelserapport, jag menar 19 timmar utan hjälp eller ens en läkare som vill göra sitt jobb. Sjuksyrran såg till att akuten var medveten om att jag behövde läggas in och att jag skulle komma tillbaka på dagen. Jag åkte in runt lunch och det var super trevlig personal och läkaren ska vi inte ens prata om. Vilken människa!!
Allt som allt tog det 3 timmar och sen hamnade jag på avdelning 366 som är till för bipolära. Ingen vill ju bli inlagd, men oj va skönt att slippa allt. Maten serveras 4 ggr om dagen, ingen disk, inget städ. Bara sjuka människor och mina tankar.
Akuten
Som sagt, kan inte kontrollera mina impulser och sitter nu på psykakuten med en underarm som är demolerad. Kan inte hjälpa det. Skrek på läkaren, jag är ALDRIG första prioritet. Någonsin. När fan ska ska dom ta mig på alvar. Utåt sett är jag glad trevlig och social, men det är tvärt emot i mitt huvud. Var tvungen att hota ta mitt liv för att dom ens skulle kolla min journal. Är inte suicidal men man behöver vara det för att bli hjälpt. Även om man inte är en nerknarkad idiot med abstinens så behöver faktiska jag också hjälp. Vill försvinna, men inte på DET sättet. Kommer alltid kämpa, men i helvete va man blir trött ibland!
Skalet
Idag vaknar jag upp med baksmälla för tredje gången denna veckan. Har vart ute med mig själv två gånger men igår ville brorsan ha koll på mig så gick på en konsert där vi stod på listan. Det var nog tur att jag var med honom igår för jag fick nog en liten sne fylla. Fast jag tror att jag kanske slappnade av mer eftersom jag hade någon som hade koll på mig.
Alla dessa gånger jag vart ute denna veckan har varit jätteroliga, lika roliga på olika sätt. Problemet är att jag inte kan sluta när jag börjar, då gäller det inte bara alkoholen utan även tankar kring när jag ska ut nästa gång. Det är typ det enda som ger mig "glädje" nu för tiden. Supa mig shit faced hångla med allt och alla och raggla hem.
Utåt sätt är jag super glad, trevlig, rolig, social, men i själva verket vill jag bara slänga öl i allas ansikten och be dom dra åt helvete. Innerst inne är jag svart och bitter. Vet faktiskt inte varför jag gör detta mot mig själv. Har hört att jag är väldigt destruktiv för tillfället och att jag måste se upp. Jag håller med. Men det absolut värsta är väll att jag känner igen detta så väl, tror att jag är på väg in i en hypomani. Ekonomin ligger farligt illa till, lika så respekten för mig själv. Men jag klarar inte av att be om hjälp, i alla fall inte från familjen.
Igår innan vi skulle ut hällde jag i mig 5 öl, började 15.00 på dagen, sen satt jag på golvet i duschen med vattnet rinandes på mig i ca 30 min. Jag grät och grät. Jag kände i hela kroppen att jag inte borde gå ut, men jag kunde inte låta bli. När jag samlat mig och duschat färdigt gick jag ut till brorsan igen och allt var "tipp topp" Alla tecknen finns där, måste ta tag i detta, snart!!! Har inte råd eller lust att hamna i en hypomai igen. Samtidigt som jag har helt fantastiskt kul. Har träffat jätte roliga människor och till och med fått mig ett ligg. Ett ligg som jag absolut inte ångrar. Vi hade inte ens sex på fyllan så det var bra! Men allt är bara en yta, ett skal, en roll. Behöver bli räddad från mig själv, NU!
Ny-gammal vänskap och ångest
I fredags träffade jag min gamle arbetskollega J. Vi var jättebra vänner, men, exmaken tyckte inte om honom. J var vid detta tillfället bög och då tänkte jag att det var lugnt. Men det var det tydligen inte. Massa saker hände på jobbet och med exmaken och allt var kaos så jag avbröt vänskapen med J. Jag tyckte jag behandlade honom väldigt illa fram tills vi båda slutade, han förtjänade inte att bli dåligt behandlad av någon!
Nu, 4 år senare började jag snacka lite med Js bror på nätet och kom då att tänka på J. Kom på att jag inte har någon diktator som bestämer vem jag ska prata eller umgås med, så jag hörde av mig till J på torsdagen och på fredagen träffades vi!
När jag såg honom blev jag jätteglad! Kramade om honom och vi satte oss och tog varsin öl. Jag började att be om ursäkt och förklarade läget. Han ryckte typ på axlarna och sa att allt var lugnt. Han har lagt det bakom sig. Han trodde att det har varit värre för mig än för honom. Det tror jag med. Så skönt att få be om ursäkt! Sen började vi snacka sex och allt var som vanligt :) Men det bästa var när han kollade mig i ögonen på bara det sättet han kan och säger "Det känns som det var igår" Dessa 4 åren har varit som en natt i våran vänskap och nu har vi funnit varandra igen. Underbart! Så, suck it exmake!
Jag blev lite rund under fötterna under vårat möte och jag åkte hem till en nära vän för att ha filmkväll. Det blev Jag asfull på en pilatesboll... Katastrof. Hehe, tjejerna skulle stanna hemma men jag var på g så jag gick ut själv. Hängde på det vanliga stället och var totalt shitfaced. Snackade med massa folk, som troligtvis tyckte jag var dum i huvudet eftersom alla drog iväg... hehehe. Hur som, när stället stängde så träffar jag en rysk matematiker/fysiker som jag gick vidare med. Vi hade väldigt kul, men han ville ju bara en sak. Jag jävlades jättemycket med honom men han gav sig inte. Det slutade med att vi hamnade hos honom och tyvärr hade "sex". Jag ville men ändå inte. Vet inte om jag var redo, men det var skönt att få uppmärksamhet.
Dagen efter jag jag helt mörbultad, var inte direkt bakfull, troligtvis inte ens nykter heller fören senare på dagen. Men ångesten över att jag tappat kontrollen och kanske tagit beslut som jag inte tagit annars. Och ångest för att jag bränt pengar som jag egentligen ska lägga på något annat. Samtidigt så har jag levt ett helvete det senaste och jag förtjänar att ha kul!
I morgon ska jag träffa en kille och ta en öl med honom, får se vad som händer. Shit, behöver verkligen närhet och uppmärksamhet. Undra om det någonsin kommer lägga sig? Eller är jag en evigt dömd förhållande tjej?
Dröm om X och dödsångest
Tänkte fortsätta på det här med drömmar. Orkade inte ta alla detaljer sist, men jag kan berätta om nattens dröm/drömmar.
Ok då tar vi i natt, Först kommer jag ihåg att någon, ev mitt första ex, sjunger på Kicka-Poo, sen inser jag att det är jag som hör det på riktigt i mina hörlurar och jag vaknar till lite men somnar snabbt.
Men sen blir det koko! Jag är någonstanns, i ett hus med pappa, mina bröder och mitt första ex. Exet får bli X helt enkelt. X hade skaffat massa tatueringar, fula men ändå tatueringar. Han verkar jättenedstämd och vi pratar lite. Han är hal som en ål i beteendet med lyckas ändå få ur honom att det inte är så bra med tjejen. Jag blir lite glad så där.
Sen ska vi in till centrum och då är mamma och en tjejkompis med. Mamma ska sticka iväg och bada och jag och kompisen ska nån annanstanns. Mamma bara går och vi vinkar hej då till varandra. Sedan under resten av sömnen får jag världens dödsångest av att jag tror hon drunknat och dött eftersom hon var ensam. Får även dödsångest av att jag inte sa hej då ordentligt. Vaknade upp flera gånger av att jag inte ville att det skulle vara sant, men det kändes ändå som att det var sant. Drömmen fortsätter under ångestliknande former.
Nu är jag ensam på en stor båt, X är också där, men jag vill inte störa så jag går förbi och sätter mig på andra sidan båten. Då kommer det fram en skitsnygg tjej med världens snyggaste rumpa som ber mig följa med. Jag blir riktigt glad och följer med. Säger till henne att hennes rumpa är fantastisk och frågar vad det är hon vill. Hon säger bara att jag ska få bevis på hur äkta personkemi ser ut. Då tänker jag genast att hon ska fixa ihop mig med X för dom satt nära varandra. Men ne, då ska hon visa upp sin vän och hennes kille. Jag fattade inte vad dom ville med mig att göra. Och det framkom inte i drömmen heller.
När vi åkt färdigt med båten går jag och X av samtidigt, säger typ hej då och han rusar iväg till vagnen in till stan. Jag gick med lugna steg till min vagn moch det visade sig vara samma vagn. Jag går förbi honom och hälsar. Sätter mig en bit bort med min tjejkompis och tvingar henne att ringa till mamma för att se om hon är hemma eller om hon lever överhuvudtaget. Jag har sån ångest nu att jag bara gråter och skriker om vart annat. Mamma svarar och hon låter pigg som vanligt. Ok, det är lugnt. Vagnen börjar rulla och den kör utanför spåret, svänger runt tillbaka till hållplatsen, men först kör vagnen typ off road på en byggarbetsplats där vi kör över diverse gupp. Sen hamnar vi rätt på spåret igen. Sen tror jag att det var slut.
Vaknade upp med värk i hela kroppen och trött precis som att jag inte sovit på hela natten. Det finns en till dröm, men den tar jag vid ett senare tillfälle.
Äntligen
Shit, de senaste dagarna har vart underbara! Har gjort allt som jag behöver göra, dvs. ätit regelbundet, skött min hygien ink. tänderna, aktiverat mig, somnat och vaknat i tid samt fixat massa papper som behövs till soc och diverse fonder som jag ska söka. Det enda som vart dåligt är hur jag sover när jag sover. Har vaknat flera gånger på nätterna och mardrömmarna fortsätter. Men jag fick reda på idag att jag drömmt en sanndröm också, det var längesedan. :)
Ok, om vi ska ta allt från start så började allt med sömnen, den liksom bara föll på plats. Och med det och solen fick jag lite mer energi som gjort att jag orkat och framför allt velat göra saker. Så det jag gjort de senaste dagarna är att jobbat på min döskalle och den är nog klar nu :) Jag har inte suttit framför tvn på dagen. Har lagat mat utan att ens tänka på det. Sjukt! Blev helt shockad när jag insåg vad jag höll på med. Inga jobbiga känslor eller ångest eller så.
Men idag har nog varit den bästa dagen. Vaknade trött som tusan och fick en telefon slängd på mig det första som hände. Sen myste jag med mormors hundar samtidigt som jag kollade runt på massa fonder (har nu insett att jag inte hade behövt betala 250 spänn för att få reda på vilka fonder som passade mig bäst då det visade sig att bara 7 av 24 passade och det fanns sidor på nätet med GRATIS information)
Hittade en del fonder som jag skickade efter ansökningsblankett, skrev ut en blankett och fyllde i. Åkte till min sjuksyrra och snackade. Hon tycker det rullar på och påminnde mig om vart jag var för 1 år sedan... Jävlar vad långt jag kommit. Vi båda är dock oroliga att denna glädjen kommer slå över till en hypomani när våren kommer igång på riktigt. Kan inte hantera alla glada känslor. Men vi får helt enkelt vänta och se. Och jag kommer troligtvis snart få en remiss till ett sömnlabb så dom kan kolla ordentligt hur jag sover och vad vi kan göra för att det ska bli bättre.
Det BÄSTA av allt på dagen var jag jag fick reda på att jag blev beviljad yttligare 4000 spänn från en annan fond. Så hitills har jag lyckats skramla ihop 7000 spänn med hjälp av kuratorn på mottagningen. Puh, det känns såååå skönt. Sen gick jag och firade med en Big Mac & Co på Donken. Åt, helt själv, ingen ångest, inget krångel med magen, ingen yrsel/tunnelseende. Fy fan va gött. Även om detta kanske bara är en enda dag så tänker jag se tillbaka på denna dag och minnas den som första dagen på resten av mitt liv. För nu börjar det på nytt (förhoppningsvis)
P O S I T I V T
Det är så gött, senaste dagarna har jag börjat "hitta" mig själv igen. Kollat på bilder från förr för att komma ihåg vem jag var innan hela den här soppan startade. Har börjat lyssna på den musiken som jag lyssnade på då för att få tillbaka känslorna. (assosierar mycket till musik) Åh fan, det funkar. Det kommer ta ett tag, men jag är på g. :)
En annan grej som är så stor så ni anar inte, det är att jag blivit beviljad 3000 spänn från en fond som jag sökt :) Nu väntar jag på en annan fond också. Ska även söka stipendier. Pengarna borde gå till att försörja mig själv, men jag har förhoppningsvis ett godkännande från socialen och då innebär alla "extra" pengar som jag evetuellt kommer få kan gå till Karibien resan. Hoppas hoppas att det flyter på i denna takten, för då kommer jag vara ostoppbar. (sjukt hur glad man kan bli av pengar)
Trots att jag legat hemma senaste veckan med feber och dunderförkyldning så mår jag faktiskt ganska bra. Träffade även 2 av mina 3 brudar i lördags, varav en som jag inte träffat på 1 månad. Så skönt att få skratta och skoja. Framför allt med 1,5 åringen som var med och skulle puttas och leka och visa :)
Awesome! Nu ska jag kolla på Shameless, sen ska jag diska :)
Manssläktet
I ett utav mina första inlägg skrev jag upp en lista över ämnen jag skulle ta upp. Eftersom jag inte har nåt bättre för mig just nu tänkte jag ta upp männen i mitt liv.
Första mannen i mitt liv var min pappa. Kommer ihåg han som en go pappa. Sen separerade pappa och mamma. Pappa flyttade till en egen lägenhet och det började kännas som att jag inte betyde nåt längre. Han sov hela dagarna, jag och min bror fick ingen mat. När vi försökte väcka pappa så kunde man få sig en trött arm i ansiktet. Vet ju att detta inte var avsiktligt, men det gjorde ont, mest i hjärtat. Vi ville ju umgås med pappa, vi träffade honom 4 dagar i månaden och han sov. Sen träffade han en tjej. Hon var typ konstant sur på mig och min bror. Kommer ihåg första mötet med henne. Jag var 9 och brossan 5, brossan försökte impa och löjlade sig och hon skrattade, det falskaste skrattet jag någonsinn, ännu idag, hört. Dom är fortfarande ihop, dom har en son tillsammans. Hon står i köket och pappa ligger på soffan typ. Dom förtjänar varandra. Fortfarande idag känns det som att pappa inte bryr sig, det har jag ju tagit upp tidigare.
Brorsan, världens underbaraste människa. Väldigt lik pappa på många sätt, men han har mycket av mamma också som tur är. När vi var små bråkade vi konstant och jag kunde tyvärr känna lite hat mot honom. Jag vet inte varför, det bara blev så. Men när jag flyttade hemmifrån när jag var 17 år (han 13 år) så fick jag min första kram av honom. Jag kommer ihåg den så starkt. Fick höra från mamma att han saknade mig och efter det har vi typ vart bästa vänner. Framför allt nu. Han är min idol, hjälte och det finns nog ingen som jag ser upp till så mycket som honom. Han har gått igenom många helveten med brudar, alkohol och mörka tankar och jag har vigt mitt liv åt att han ska må bra. Han finns där för mig också givetvis, men på sitt egna lilla sätt. Men han stärker mig och ger mig öl när jag behöver det. Hehe.
Första pojkvännen, helt underbar kille. Vi träffades i högstadiet. Han är 1 år äldre än mig och på den tiden var han punkare. Ååh han var så snygg och mystisk. Vi blev tillsammans och höll ihop runt 8 år. Vi var förlovade. När vi båda tagit studenten och vi båda hade landat lite mer i våra vuxenroller kände jag att det var dags att ta nästa steg och flytta ihop. Men han ville fortsätta och plugga och det gjorde han. Han bodde på skolan och blev en helt annan människa typ. Han slutade lyssna på punk, rock och annan bra musik och gick över till att bli en svår jazz snubbe. Vi hade inget gemensamt längre och vi ville inte samma saker längre. Det var oundvikligt, jag var inte nöjd. Jag gjorde slut med honom. Vi båda var förkrossade. Men 5 veckor senare hade han kvar förlovningsringen runt halsen och var i ett seriöst förhållande. Ok... eeh... Hans nya var en klasskompis till honom och jag funderar än idag vad som fanns mellan dom under tiden som vi var ihop.
Jag gick vidare, hamnade i en hypomani som höll i sig i 6 månader. Detta var år 2007 och sommaren som blev min "koko sommar". Jag flippade totalt, slutade äta, drack mig mätt på öl 4 dagar i veckan, jobbade 3 skift, knullade runt och var allmänt "ute och cyklade". Jag började få ganska svåra shoppingbehov och satte mig i de verse skulder.
Under denna sommaren träffade jag min blivande man. Jag var inte intresserad alls från början. Men jag ville umgås med honom för vi hade så kul ihop. På något sätt manipulerade han mig och spelade på min öppenhet, ärlighet och godtrohet och sa saker som gjorde att jag kände att jag inte kunde dra mig ur. Med tiden vaknade vissa känslor och jag blev kär, men inte på "rätt" sätt. Han var i princip redan inflyttad när vi blev ihop. Till en början hade vi jättekul och allt funkade bra. Sen på hösten krashade jag, gick ner i värsta depressionen. Jag hade aldrig kännt så tidigare så jag fattade inte vad det var. Vintern gick och i februari 2008 gick jag och sökte för detta och blev remitterad och 2-3 mån senare fick jag min diagnos. Bipolär. Till en början var pojken väldigt stöttande, men sen började han må dåligt. Och då var det bara han som fanns i hans värld. Vi fortsatte så i ca 1 år. Jag skaffade mig ett nytt jobb som jag trivde bättre på. På våren 2009 sa han upp sig från sitt jobb och jag var övertygad om att jag kunde försörja oss båda, jag tyckte det viktigaste var att han mådde bra. Så jag jobbade 11 dagar, ledig 1 dag jobbare 9 dagar osv. för att vi skulle klara oss. Under tiden satt han hemma och drack minst 1 6 pack öl om dagen. Han städade inte, lagade aldrig mat, fanns inte där emotionellt. Trots detta hade vi bestämt oss för att gifta oss på höstan.
För att ha råd skaffade vi oss ett lån, varsitt kreditkort laddat med 45 000 kr. Bröllopet blev av likaså vår bröllopsresa (vilket vi tog yttligare ett lån till) Bästa resan jag gjort, men jag får bita i det sura äpplet nu. Efter bröllopet förändrades allt. Han började göra saker på fyllan för att medvetet såra mig. Han sa elaka saker till mig, manipulerade och vände allt mot mig. Det var mitt fel att han drack, det var mitt fel att han gjorde de saker som han gjorde. Nu i efterhand så fattar jag inte varför jag inte såg detta vid tillfället. Jag tror jag var i nån sorts bubbla och hade nog stängt av lite. Jag vill inte påstå att allt var hans fel, men jag har ALDRIG gjort något för att såra honom medvetet. Till slut flyttade vi till en större lägenhet och dum som jag var sa jag upp min lägenhet istället för att hyra ut den i 2:a hand. Min magkänsla skrek att jag skulle hyra ut den. Men jag tänkte att det skulle betyda otur att inte släppa allt bagage. Jag hade vid detta laget vart sjukskriven i 8 månader för depression, men det var ju mest "synd" om honom som var tvungen att försörja oss. Inom 7 mån var vi separerade och efter 11 mån var vi skilda. Nu sitter jag här med massa lån i mitt namn men som ändå är gemensamma. Han kan vägra betala men han betalar snällt in 1 500 kr varje månad. Jag bor hos mamma, han bor kvar i vår gamla lägenhet. Han har helt plötsligt blivit så pass bra så han kan jobba igen och får in ca 20 000 efter skatt och jag har 4 300 kr i månaden.
I efterhand så fattar jag inte hur jag, "starka *******", kunde gå på en sån nit. Och allt detta har ju bara bidragit till en ännu djupare depression.
I dags läget vill jag har manlig närhet och uppmärksamhet (vem vill inte det) men jag är inte redo. Har träffat två som jag kramats lite med, men det känns inte rätt. Jag vill men jag kan inte. Men jag ser ser det som en möjlighet att verkligen hitta mig själv igen och prova saker jag inte kunnat innan. Jag och mina vänner har insett att jag var ganska lost ett tag och tappat bort mig själv. Men nu jävlar är jag på ingång igen!
Watch out fuckers!
Mitt gamla jagDrömmar
Shit va jag drömmer konstigt nu för tiden. Jag har skrivit om det tidigare men det är fan helt sjukt jobbiga drömmar. Orkar inte gå in på detaljer men det är alltid stress, glömska, hopplöshet och död i mina drömmar. Och när jag analyserar drömmarna så återspeglar dom min verklighet och mina känslor. I natt började jag till och med blöda näsblod. Har lite ont i näsan nu så jag antar att jag slagit mig själv i sömnen. Ibland vaknar jag upp med öm hårbotten och rivsår i ansiktet. Jag skadar alltså mig själv i sömnen... Hur fan hanterar man det? Eller vad gör man åt det?
På grund av mina actionfyllda drömmar så vaknar jag upp och det känns som jag inte sovit på flera nätter. men jag försöker att inte sova på dagarna, ibland går det, ibland inte.
Helgen var jävligt rolig iaf. Eller lördagen rättare sagt. Fullt ös från 12. Först hjälpe jag en polare som flyttade med sin fästman, vi var typ 12 st och det gick superfort. Det bjöds på öl, pizza och en väldigt snygg kille. Jag raggade inte på han eller nåt, men det var najs att ha honom att kolla på när man bar, eller rättare sagt när han bar... Ojoj vilka armar. :) Sen åkte jag hem till min "syster", lagom full, där bjöds det på tacos, tequila, mexikansk öl och rosévin. Jag spetsade mitt rosévin med vodka, blev tusen gånger godare då. Underhållningen bestod av tryckare till Slipknot och brottning i vardagsrummet. Jag råkade ge fryst kött till en vegitarian som skadat sig. Inte mitt smartaste move... När vi var fördiga med alla fånerier så drog vi ut och jag träffade gamla högstadie polare och även ett nätragg. Han var väldigt tillintetsägande, men han var snäll. Sen åkte jag hem till min bror och sov på hans golv.
