Lösningar och födelsedag
Jag har inte hört av läkaren ang mina STD tester så jag antar att dom är negativa. Yaaay. Skärpning nu, kondom kondom och mer kondom!
Ang reseförbudet så är det löst. Min handläggare på f-kassan ringde och förklarade att eftersom inte rehabiliteringen är igån ännu så behöver jag inte bry mig om det alls. Men jag har ändå papper på att ansökan blev godkänd.
Nu är det 9 dagar kvar till min födelsedag. Jag brukar alltid vilja fira på själva dagen men i år blir det annorlunda eftersom att jag fyller på en söndag. Men fredagen innan kommer iaf mina brudar. Förhoppningsvis alla iaf. Sen tänkte jag fira med brorsan eller barndomsvännen på själva dagen, men båda jobbar så det suger. Vill verkligen göra nåt speciellt, eller iaf nånting på min dag. Mamma ställde in sin spadag för min skull fastän jag inte bad henne. Jättegulligt, men jag tänkte mig mer att gå ut och ta ett par öl och slappa. Känns som att jag måste anstränga mig lite när jag är med morsan. Eller så drar jag med henne till mitt hak och fixar nån bikersnubbe till henne. Och med henne i hälarna så kanske jag håller mig lite mer i skinnet. Hmmm bra plan kanske :)
Och om exakt 14 dagar är jag i Dubai. Det känns så overkligt. Samtidigt är jag sjukt nervös över hur det kommer gå med pappa. Jag är ju ganska spontan av mig och kanske vill freestyla lite där nere, men med pappa så är det omöjligt. Men jag har sagt till honom att jag kanske gör nåt själv nån gång. Hoppas han kan respektera det och inte behandla mig som ett naivt hjälplöst barn. Och det värsta är att han har skrivit ett kontrakt, ja ett kontrakt på hur alla ska betee sig. Och massa annan skit. Det är såååå fånigt, men för att hålla pappa nöjd så får jag väll (som vanligt) bita mig i tungan.
Nu ska jag planera min födeledagstårta som jag alltid gör på min födelsedagsmorgon. :)
Mysig dag
Idag har vädret vart underbart! Har varit trött men på gott humör. På förmiddagen kom mitt boendestöd, känner inte riktigt att jag får ut nåt från det längre. Hon höll med. Kommer ha möte med chefen i mitten på november och fram tills dess kommer jag ha mitt boendestöd en gång i veckan. Det känns onödigt men men.
Har även gjort två otroligt viktiga samtal idag. Ett till vårdcentralen för att testa mig mot klamydia och hepatit. Och ett till försäkringskassan för att berätta att jag är redo för arbetsträning. Min handläggare blev helt till sig och tyckte att det vat sååå roligt och att jag gjorde hennes dag. Det var ju kul. Hon kommer bestämma tid för möte med arbetsförmedlingens samverkan där jag och min sjuksyster ska vara med för att reda ut mina förutsättningar. Känns så gött att det är i rullning. Så allt kommer förhoppningsvis vara igång inom 2 månader.
På eftermiddagen var jag och lillbrorsan i stan för att käka lite och spela biljard. Jag förlorade som vanligt. Sen kollade vi i affärer och han köpte en limited edition box Walking Dead säsong 3. Den kostade 990 spänn... Anledningen till priset var så högt var den enorma zombie displayen som följde med! Bifogar en bild på denna.
En bra dag helt enkelt!
Bra dagar
De senaste dagarna har varit jäkligt bra. Har umgåtts men en av mina närmaste brudar och kollat på hennes nya katt. I lördags var jag på bio med mamma och brorsan, vi kollade på filmen där en av mina gamla högstadie/teaterpolare har huvudrollen. Inte nog med att den personen var med, själva filmen var faktiskt riktigt bra. I söndags åkte jag och mamma ut på en av öarna i skärgården, det var riktigt mysigt. Fick dock en liten flipp innan vi åkte så jag tog en time out på 30 min, sen var jag människa igen. Och igår, måndag, så var jag och brorsan hos pappa och grillade hamburgare med farmor och farfar. Det var mysigt men det känns hela tiden som att jag blir pikad av pappas tjej hela tiden. Måstehela tiden försvara mig. Men igår så kollade jag inte ens på henne.
Idag skiner solen igen och jag sitter på balkongen och njuter av värmen. Har skött min "to do list" till punkt och pricka. Nu pratar jag inte om mitt aktivitetsschema utan saker som måste fixas akut. Fast just nu är jag ganska seg, har sovit lite knasigt i natt. Somnade innan 23, vaknade vid 3 tiden och kunde inte somna om. Somnade tillslut vid 8 tiden och blev väckt vid 11 tiden av mitt boendestöd. Har bara en sak kvar att göra idag. Åka ner till stan och hämta brorsans present sen är jag klar för dagen. Yaaay!
Ångest
Mamma är jättesnäll och hjälper mig med jättemycket allt möjligt. Idag till exempel ringde hon till soc och tjötade om boende till mig. Verkligen jättegulligt. Men de uppgifter hon fick var inget nytt för mig och jag trodde först hon pratade om nåt som jag missat. Men när hon väl kom fram till vilken avdelning på soc hon pratade om så försvann allt hopp. Den avdelningen hon pratade om, den var jag på för över en månad sedan och fick besked om att jag i princip är körd. Jag berättade det för mamma men hon har väll glömt av det.
Anledningen till att jag får sån ångest av detta är för att jag redan har bearbetat det mötet som jag var på och att mamma lägger fram det som att det var nåt som var helt missat. Hon började till och med prata om hur mitt boende stöd borde informerat mig om detta. Detta sa hon innan hon berättade vilken avdelning det var. Så först får jag upp förhoppningarna för att sedan förlora hoppet inom 5 min.
Som sagt mamma vill bara väl, men det förstör mig. Hon har till och med skrivit till Fredrik Reinfelt. Jag tycker ju visserligen att hon borde börjat med lokalpolitikerna. Men jag börjar känna att hon vill ha mig här ifrån, jag menar hon skriver till statsministern om hur jag måste ha en bostad. Vet att hon troligtvis inte menar att jag MÅSTE flytta snart men det är så jag känner när hon gör alla dessa saker som jag redan har koll på.
Sen har min sömn vart helt konstig det senaste. Idag vaknade jag kl 15.30. Och jag har vaknat runt den tiden hela veckan. Väldigt frustrerande. Och jag somnar inte speciellt sent heller. Skumt!
Drömmar
Shit va jag drömmer konstigt nu för tiden. Jag har skrivit om det tidigare men det är fan helt sjukt jobbiga drömmar. Orkar inte gå in på detaljer men det är alltid stress, glömska, hopplöshet och död i mina drömmar. Och när jag analyserar drömmarna så återspeglar dom min verklighet och mina känslor. I natt började jag till och med blöda näsblod. Har lite ont i näsan nu så jag antar att jag slagit mig själv i sömnen. Ibland vaknar jag upp med öm hårbotten och rivsår i ansiktet. Jag skadar alltså mig själv i sömnen... Hur fan hanterar man det? Eller vad gör man åt det?
På grund av mina actionfyllda drömmar så vaknar jag upp och det känns som jag inte sovit på flera nätter. men jag försöker att inte sova på dagarna, ibland går det, ibland inte.
Helgen var jävligt rolig iaf. Eller lördagen rättare sagt. Fullt ös från 12. Först hjälpe jag en polare som flyttade med sin fästman, vi var typ 12 st och det gick superfort. Det bjöds på öl, pizza och en väldigt snygg kille. Jag raggade inte på han eller nåt, men det var najs att ha honom att kolla på när man bar, eller rättare sagt när han bar... Ojoj vilka armar. :) Sen åkte jag hem till min "syster", lagom full, där bjöds det på tacos, tequila, mexikansk öl och rosévin. Jag spetsade mitt rosévin med vodka, blev tusen gånger godare då. Underhållningen bestod av tryckare till Slipknot och brottning i vardagsrummet. Jag råkade ge fryst kött till en vegitarian som skadat sig. Inte mitt smartaste move... När vi var fördiga med alla fånerier så drog vi ut och jag träffade gamla högstadie polare och även ett nätragg. Han var väldigt tillintetsägande, men han var snäll. Sen åkte jag hem till min bror och sov på hans golv.
Lätt stressad och lätt irreterad
Är lite kluven på det här med att vara ensam eller inte. Tycker ju om att ha mina nära och kära nära mig och jag älskar att vara ensam. Har aldrig gjort det förut. Och jag märker att jag älskar ensamheten när jag inte är ensam längre. Detta kommer låta jättehemskt, men det är faktiskt så här det är; Jag kan gå runt hemma själv hela dagen och må helt ok. Men när min älskade mamma kommer hem så kommer ångesten som ett brev på posten. Det har ju inget med henne att göra, hon hjälper mig sååå mycket. Men när hon kommer hem och börjar bröta så börjar irritationen, känner hur jag börjar bli "kliig" i kroppen, sen börjar hon prata, vet aldrig om det är med mig eller sig själv då hon aldrig är i samma rum när hon pratar med mig. Ofta ska hon prata, mycket och om inget när jag gör något, tex om jag kollar på TV eller till och med när jag pratar i telefon. Då börjar jag bli riktigt irreterad och börjar sucka högt och fräsa åt henne att vara tyst. Då går hon ibland iväg och mumlar nåt. Sen när vi "pratat" färdigt då börjar helvetet... Då ska hon äta. Och hon äter så högt och det låter så mycket. Och jag kan inte hjälpa det men jag blir förbannad, det har hänt att jag bett henne äta någon annanstanns eller så har jag gått in på mitt rum och legat där med ångest.
Detta är verkligen inget som jag varken kan påverka eller rå för. Jag vill inte tycka, tänka och känna som jag gör om min mamma, men det bara är så. Känner mig jättehemsk för hon är verkligen världens finaste människa och förtjänar en god dotter som inte bara fräser och spottar på henne. Och givetvis är ju inte detta något jag kan prata med henne om för det skulle inte kännas rätt.
Och jag vet inte hur jag skulle formulera mig, "Morsan, kan du sluta äta när jag är i närheten, det låter som om du har en över oljad avfallskvarn i halsen" "Morsan, kan du vara tyst, du stör min inre frid" "Morsan, kan du dra..." Ne det kan jag ju inte. Det har inte alltid varit så här extremt, men nu börjar jag bli galen. Man blir ju lättare irreterad och stressad i min situation, men detta är löjlligt. Och det känns inte rättvist mot henne.
Och jag vet inte hur jag skulle formulera mig, "Morsan, kan du sluta äta när jag är i närheten, det låter som om du har en över oljad avfallskvarn i halsen" "Morsan, kan du vara tyst, du stör min inre frid" "Morsan, kan du dra..." Ne det kan jag ju inte. Det har inte alltid varit så här extremt, men nu börjar jag bli galen. Man blir ju lättare irreterad och stressad i min situation, men detta är löjlligt. Och det känns inte rättvist mot henne.
Just för tillfället trivs jag jättebra i mitt egna sällskap med undantag för ett fåtal personer i min närhet som jag inte får ångest av.
Vill förändras
Jag vill inte var jag längre. Jag vill vara en "fin, ordentlig och respektabel" tjej. Vad jag än gör så blir det fel, jag missuppfattas och jag känner inte att jag respekteras. Det är väll antagligen mitt eget fel att jag låter andra trampa på mig. Hur jag än gör, vad jag än gör så ger jag såååå mycket av mig själv och får sällan tillbaka ens lite respekt, eller ett tack. Självklart syftar jag på min pappa. Har suttit och slitigt med en grej nonstop i 6 timmar och jag får inte ens ett tack eller tid att förklara hur jag tänkt. Vad jag än försöker säga så tycker han att jag pratar i mun på han och att "det är så fult att göra så". Varför i helvete lär jag mig aldrig? Varför försöker jag ens... Snälla fula Jag, sluta bry dig, sluta jaga bekräftelse från din pappa och sluta gråta. Det kommer aldrig förändras. Varför utsätter jag mig för samma förtryck gång på gång? Jag vill ju bara bli pappas flicka igen, men han tillåter mig inte det. Vad jag än gör, eller hur jag än gör så är det aldrig bra nog...
Mamma, ex make, sömn
Ja då var det ett tag sedan jag skrev och inte jättemycket har hänt...
Har vart hos både min sjuksyster och läkare och dom båda tycket att jag kämpar på bra trots allt strul med socialen. Sen är det otroligt påfrestande att bo hos mamma. Om jag vill ha det lugn så går jag in på mitt rum och kollar på en film eller nåt, eller så lägger jag mig i ett bad. Får jag vara i fred? Ne det får jag inte!! Jag blir tokig! Hon kan knacka på min dörr säkert 10 gånger med 10 min mellanrum och frågar om jag vill ha nåt. Har sagt till henne att jag tar nåt om jag vill ha nåt. Detta funkar inte på henne. Och jag vill inte vara otrevlig även om jag blir det ibland.
Men det absolut värsta är när hon stormar in när jag sover och klagar på hur det ser ut på mitt rum och att jag måste städa. Jag har redan dåligt morgonhumör som det är och det jävla tjötet på det. Gaaaah! Härom dagen sa hon att det känns som att ha en tonåring hemma igen, ja konstigt, hon behandlar mig som en tonåring. Det sa jag till henne också och sen dess har det lugnat ner sig lite. Men helvete vad jag vill ha en egen lägenhet!!! Missförstå mig inte, älskar mamma för att hon låter mig bo här, men hon måste acceptera att jag behöver space, blir stressad av att vara omkring folk som pratar hela tiden eller ställer irreterande frågor, eller dricker så det låter som att hon har en sluss i halsen eller som tuggar så det låter som en glaciär rasar.
Jaja, nog med klagande på mamma <3
Har haft svårigheter att sova det senaste, kan finnas en anledning till detta ;) Men mest är det för att jag helt enkelt inte trött. Försöker ändå gå upp senast 12 även om jag somnat 6. Detta gör så att jag sover på dagen, så det är inte så konstigt att jag inte är trött på kvällen... Men jag har fått höjt min Attarax och det verkar faktiskt hjälpa.
Sen har vi ex maken... Gaaaah! Han har flyttat tillbaka till våran gemensamma lägenhet. Det första han gör är att ringa mig och klaga på att det inte är städat. När jag skulle städa var ju elen avstängd så jag gjorde det jag kunde, och det visste han och sa att det var ok. Men det kom han ju inte ihåg... Så han ville att jag skulle komma upp med en dammsugare för han har ingen. Först sa jag nej, men sen kände jag att han inte skulle behöva sova med massa dammråttor omkring sig, så jag gick upp med en dammsugare. Erbjöd mig till och med att hjälpa till, men han ville göra det själv. Sen har han ringt typ 2 gånger om dagen för olika saker, tvättnyckel, sladdar, tv spel osv. Sen fick han fram ett förlåt för allt elakt han sagt till mig under de månader som han var hos sina föräldrar. Jag uppskattar ursäkten, men han specificerade inte vad han bad om ursäkt för, men jag får väll nöja mig med att han bad om ursäkt iaf. Sen har jag fått fram också att han inte ens har börjad bearbeta skilsmässan eller nånting så det lär ju dyka upp en eller två minor. Men jag är bered, bring it on bitch!
Uppväxten
Har jag en mamma och en pappa?
- Ja det har jag. Är separerade sen 1993 (jag var 7 år)
Varför separerade dom?
- Jag tror inte jag vet till 100% för det har varit och är nog väldigt känsligt fortfarande. Detta var också året som jag började få problem med dödsångest.
Varför då?
- Det man ska veta om min pappa är att han är bestämd, envis, storhetsvansinne, besservisser, narcessist och när han inte fick vad han ville i seperationen så slutade det med att pappa misshandlade mamma. Kommer fortfarande ihåg när jag kom hem efter att ha varit hos mormor att det var omkull välta saker, hål i väggar och mamma var jätteledsen men försökte verkligen vara stark framför oss. Kommer ihåg att sa till mamma att pappa var tvungen att komma hem igen för att städa upp. Då sa mamma att hon skulle göra det, och jag erbjöd mig inte ens att hjälpa henne för jag var så arg på pappa. Tyckte ju att det var hans ansvar. Så jag satt på mitt rum medan mamma städade... Hade ju inte alls tankarna på vad som egentligen hade hänt. Kommer också ihåg att runt omkring misshandeln så var mamma hos läkaren för att dokumentera skadorna, har ett svagt minne av att dom var helt sönder bitna. Pappa säger att hans skador var så illa att vi inte fick se bilderna. Vet inte om jag tror honom. Visst, mamma kan nog göra stor skada om hon vill, men hon är typ 50 kg lättare än honom och jag tror inte hon hade mycket att sätta emot den gången.
För det första, vilka är vi? Och hur känner jag nu för min pappa efter detta?
- Vi är jag och min yngre bror. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte. Det är nog en sån där hatkärlek. Jag älskar honom för att han är min pappa och jag hatar honom för allt han har utsatt mamma och oss för.
Vadå, har han vart på mig och min bror också?
- Inte direkt. Pappa drog till mig på axeln en gång med sin knytnäve, men han sa ju förlåt efteråt... Jag tror att min lillebror kommit lindrigt undan, men jag tror att han har mer känslor för hela separation/pappa grejen än vad han vill medge. Men det som pappa gjort mot oss är inte fysiska, snarare allt annat än fysiskt. Han har helt enkelt inte funnits där, varken psykiskt eller fysiskt. Antingen har han glömt bort oss (framför allt mig, även nu i vuxen ålder), han kommer ALLTID sent. När man väl träffar honom så är han så bortkopplad från verkligeheten att man inte får kontakt med honom. Han behöver inga droger eller alkohol för att vara en otillgänglig pappa, det klarar han och datorn av alldels själva!
Oj, är det bara saker som han gör eller inte gör som är problemet?
- HAHAHAHA, ne ne. Han har bland annat sagt till mig när jag var 13 år och blev oprovocerat misshandlad att jag får skylla mig själv när jag är i stan. Och sen frågar han om det inte va så att jag gjorde nåt för att göra dom arga. En gång när jag var 14 år så ville jag inte åka till pappa över helgen och då vräker han ut sig att jag kommer minsann ångra mig att jag inte träffar honom oftare när han sedan är död. Så säger man för fan inte!!!! Oj, glömde jag nämna att han är manipulativ också.
Men jag träffar ju honom ändå i mellan åt, varför då?
- För att det är min pappa. Och jag får gratis mat och bio ;). Skämt å sido, jag har ett litet hopp inom mig som säger att om pappa bara ser mig, MIG, så kommer han inse hur mycket han missat och hur jävla grym jag är egentligen och att han inser hur stolt han är över mig och låter mig få vara MIG. Men ibland finns han faktiskt där för mig, men väldigt sällan.
Jag är ju jag, eller?
- Ja och nej. Pappa har svårt att acceptera och i frågarsätter ALLT allra minst min diagnos (han tycker i princip att jag låtsas må dåligt för att slippa ta tag i mig själv eller ta ansvar för något) Så när jag är omkring honom eller pratar med honom måste jag maskera mig med en pipig glad tjejröst när jag egentligen låter som shreck på nedåtsjack. Dom gångerna jag inte orkat "maskera mig" så har han "råd" varit att ta en promenad runt sjön. (Visst pappa om jag kunde ta mig ur sängen så skulle jag absolut göra det. Tack pappsen, vilket bra råd...)
Är min mamma lika hjärndöd?
- Nej verkligen inte!! Dom är verkligen varandras motsatser. Mamma är snäll, oegoistisk och hon skulle flytta ett berg för mig och min bror om det behövdes. Och det har hon redan gjort, flera gånger om! Jag menar, jag är 26 år och hon låter mig bo hos henne. Känner mig så jäkla elak bara, ibland fräser jag åt henne trots att hon inte gjort nåt eller så är jag nedlåtande eller nåt annan otrevligt. Min sjuksyster säger att det är dom man är närmast som man "kan" vara sån med. Man behöver inte maskera sig. Sen är jag ju också van med att vara själv.
Men vänta nu, vadå själv, jag var ju gift?
- Jag säger så här: Det är lätt att vara själv när den andre sover hela dagarna och jobbar 2 dagar i veckan. Mer om det i ett annat inlägg. Håll dig nu till temat!!!!
Ok, så jag har min mamma, "pappa" och bror. Vad har jag gjort sedan seperationen 1993?
- Självklart växte jag ock min bror upp med mamma. Vi hade det bra vi tre, vi bodde ute i en landskommun med mycket för oss att göra. När jag var 13 år träffade jag en kille som jag sedan var tillsammans med i 8 år. Helt underbar! Mer om honom i ett annat tillägg. Jag var nog ganska skötsam medan min bror var ganska full i fan. Min teori är att min bror blev mer utåt agerande och jag vände allt jobbigt innåt efter separationen. Och det visades tydligt. Och när vi väl var hos pappa och hans nya tjej så var det katastrof. Tänk er så här: Ni är i en porslinsaffär, inget får röras eller gå sönder, det måste vara kliniskt rent hela tiden och kassören får inte prata med sina kunder. Så var det hemma hos dom. Vi var verkligen som objudna gäster trots att pappa sa att det var vårat hem också. Yeah right! Sen ville pappas tjej att vi skulle lägga oss tidigt för hon ville ha tid med pappa... WTF vi är där MAX 4 dagar i månaden, kan inte vi få han då? Nope. Och när vi skulle åka hem så blev vi bokstavligt talat utdamsugna. Precis som att vi bar på nån jävla parasit, nej vänta, vi var dom äkliga parasiterna.
Åååh va trevligt! Det höll inte så länge eller? Nån måste väll fattat vad som pågick?
- Nedå, morsan visste allt som pågick, det regnade polisanmälningar mellan dom två. Problemet var inte bara att vi var i vägen, vi var tvungna att veta det på alla möjliga olika sätt också. Som exempel: Ni förtjänar inte att leva, ni är äkliga, vilken tur att ni inte mina barn, mina barn skulle aldrig få se ut på det viset med mera... Som ni förstår så var detta den perfekta bruden för den moralisktkorrekta pappan. Dom är nu ca 15 år samanfogade med en son. Honom är det synd om!!!
Varför då?
- För det första bråkar pappa och tjejen HELA tiden om allt och ingenting. Dom skriker framför deras son, och kallar varandra många och otrevliga saker. Jag och min bror ser på honom att han blir helt tom i blicken när dom sätter igång. Vi brukar göra allt för att underhålla honom då. Men det är ju bara när vi är där. Hur är det annars? Enligt pappa bråkar dom aldrig när vi inte är där. nehe, men det känns ju bra, vi kommer dit och förstör "perfekta" familjen. Vi har även frågar sonen hur det ligger till och han säger att dom bråkar hela tiden. Precis som vi misstänkte. Men vet ni, jag bryr mig inte längre. Jag behöver inte finna mig i sånt längre. Jag är vuxen nu!
Och hur funkar det för mig?
- BAJS! Men jag har iaf tackat nej till att vara med på jul, och det är ett stort steg för mig. Dags att sätta mig själv i första rummet nu!
