Jag vill inte var jag längre. Jag vill vara en "fin, ordentlig och respektabel" tjej. Vad jag än gör så blir det fel, jag missuppfattas och jag känner inte att jag respekteras. Det är väll antagligen mitt eget fel att jag låter andra trampa på mig. Hur jag än gör, vad jag än gör så ger jag såååå mycket av mig själv och får sällan tillbaka ens lite respekt, eller ett tack. Självklart syftar jag på min pappa. Har suttit och slitigt med en grej nonstop i 6 timmar och jag får inte ens ett tack eller tid att förklara hur jag tänkt. Vad jag än försöker säga så tycker han att jag pratar i mun på han och att "det är så fult att göra så". Varför i helvete lär jag mig aldrig? Varför försöker jag ens... Snälla fula Jag, sluta bry dig, sluta jaga bekräftelse från din pappa och sluta gråta. Det kommer aldrig förändras. Varför utsätter jag mig för samma förtryck gång på gång? Jag vill ju bara bli pappas flicka igen, men han tillåter mig inte det. Vad jag än gör, eller hur jag än gör så är det aldrig bra nog... 

Ok, då var det måndag idag är det mitt nya schema som gäller. Kan ju säga att det sket sig direkt... Har dock en ok anledning ;)

 

Lördagen till söndagen kunde jag inte sova och på söndagen åkte jag och brudarna hem till den fjärde bruden och hade det jättemysigt! På eftermiddagen när jag kom hem så var jag inte speciellt trött så jag började smsa med en viss person. Vi började dra upp mer och mer djupa saker som inte gick att ta på sms så han ringde upp vid 20.30 tiden och vi slutade att prata kl. 5... Så redan där pajade mig nattsömn, Men(!!) jag gick och lade mig i sängen tid iaf... När vi lagt på så somnade jag som en stock och vaknade strax innan 14. Vid den tiden skulle jag ju redan gått upp och käkat frukost mm. Men bara för att morgonen inte gick som den skulle så betyder det ju inte att resten av dagen ska bli lidande. Så jag gick upp, drack oboy, juice och åt en macka som kombinerad frukost och lunch. Sen borstade tänderna. Om 10 minuter är det dags för min promenad. Tänkte att promenaden blir till affären för att köpa snus, sen ska jag fixa den rena tvätten och lägga den där den ska vara. Jag känner mig lätt, och duktig att jag inte bara ger upp. Jag vill så gärna kunna leva ett bra liv utan massa begränsningar, även om det kommer bakslag i mellanåt så hoppas jag vara tillräckligt stark för att kunna tackla dom utan att få panik.

 

Jag är trots en fighter längst in, och jag tror att den sidan av mig börjar få övertaget :) I rock!!!

 

Fick precis värsta grymma ideén när jag badade precis. Jag måste göra ett schema så jag kan hålla mina rutiner och få i gång kroppen och "det rätta tänket". (min sjuksköterska har tjötat om detta länge, men jag måste få insirationen själv). En sak som triggade denna ideén var att jag tänkte på träning och hur jobbigt att ta sig iväg och det kostar pengar. Sen vet jag ju att man kan köra hemma, men om jag inte ens kan äta ordentligt, hur ska jag då klara av att piska mig till att träna? Jo, mamma har en yoga dvd hemma och då får jag min coach och blir tillsagd exakt vad jag ska göra, behöver inte ta mig någonstanns eller lägga massa pengar (som jag ändå inte har). Jag VILL VERKLIGEN att detta ska funka för mig, jag vill bli bra och jag vill kunna försörja mig. Jag SKA fixa detta!!!

 

09.00 - 10.00 Vakna och gå upp

10.30 - 11.00 Yoga

11.00 - 11.30 Frukost

11.30            Borsta tänderna

11.30 - 15.00 Fri tid

15.00 - 15.30 Lunch

15.30 - 16.00 Fri tid

16.00 - 17.00 Promenad och vid behov städa (Behöver inte gå i 1 timma, runt huset till att börja med)

17.00 - 18.00 Fri tid

18.00 - 19.00 Middag

19.00 - 20.00 Bada

20.00 - 23.00 Fri tid

23.00 - 01.00 Borsta tändera och lägga mig

 

Just nu ser detta övermäktigt ut, men om jag bara försöker hålla det någorlunda så ska det nog bli bra.

 

För skojsskull, här är mitt nuvarande schema

 

07.00 - 15.00 Vaknar och går upp

07.00 - 18.00 Frukost

07.00 - 03.00 Titta på TV och sitta framför datorn

(Sen kanske jag äter nåt mer)

 

Ja då var det ett tag sedan jag skrev och inte jättemycket har hänt...

 

Har vart hos både min sjuksyster och läkare och dom båda tycket att jag kämpar på bra trots allt strul med socialen. Sen är det otroligt påfrestande att bo hos mamma. Om jag vill ha det lugn så går jag in på mitt rum och kollar på en film eller nåt, eller så lägger jag mig i ett bad. Får jag vara i fred? Ne det får jag inte!! Jag blir tokig! Hon kan knacka på min dörr säkert 10 gånger med 10 min mellanrum och frågar om jag vill ha nåt. Har sagt till henne att jag tar nåt om jag vill ha nåt. Detta funkar inte på henne. Och jag vill inte vara otrevlig även om jag blir det ibland.

 

Men det absolut värsta är när hon stormar in när jag sover och klagar på hur det ser ut på mitt rum och att jag måste städa. Jag har redan dåligt morgonhumör som det är och det jävla tjötet på det. Gaaaah! Härom dagen sa hon att det känns som att ha en tonåring hemma igen, ja konstigt, hon behandlar mig som en tonåring. Det sa jag till henne också och sen dess har det lugnat ner sig lite. Men helvete vad jag vill ha en egen lägenhet!!! Missförstå mig inte, älskar mamma för att hon låter mig bo här, men hon måste acceptera att jag behöver space, blir stressad av att vara omkring folk som pratar hela tiden eller ställer irreterande frågor, eller dricker så det låter som att hon har en sluss i halsen eller som tuggar så det låter som en glaciär rasar.

 

Jaja, nog med klagande på mamma <3

 

Har haft svårigheter att sova det senaste, kan finnas en anledning till detta ;) Men mest är det för att jag helt enkelt inte trött. Försöker ändå gå upp senast 12 även om jag somnat 6. Detta gör så att jag sover på dagen, så det är inte så konstigt att jag inte är trött på kvällen... Men jag har fått höjt min Attarax  och det verkar faktiskt hjälpa.

 

Sen har vi ex maken... Gaaaah! Han har flyttat tillbaka till våran gemensamma lägenhet. Det första han gör är att ringa mig och klaga på att det inte är städat. När jag skulle städa var ju elen avstängd så jag gjorde det jag kunde, och det visste han och sa att det var ok. Men det kom han ju inte ihåg... Så han ville att jag skulle komma upp med en dammsugare för han har ingen. Först sa jag nej, men sen kände jag att han inte skulle behöva sova med massa dammråttor omkring sig, så jag gick upp med en dammsugare. Erbjöd mig till och med att hjälpa till, men han ville göra det själv. Sen har han ringt typ 2 gånger om dagen för olika saker, tvättnyckel, sladdar, tv spel osv. Sen fick han fram ett förlåt för allt elakt han sagt till mig under de månader som han var hos sina föräldrar. Jag uppskattar ursäkten, men han specificerade inte vad han bad om ursäkt för, men jag får väll nöja mig med att han bad om ursäkt iaf. Sen har jag fått fram också att han inte ens har börjad bearbeta skilsmässan eller nånting så det lär ju dyka upp en eller två minor. Men jag är bered, bring it on bitch!

 

 

De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga och väldigt stressande för mig. Har hållt mig hemma hos min bror i 4 dagar, jag har fysiskt sett inte kunnat lämna hans lägenhet. Det är som en sorts frizon där, med hans underbara katter som kommer upp och lägger sig på bröstet eller magen och spinner så hela kroppen vibrerar. Det är underbart. Men det var dags att komma hem kände jag. När jag kommer hem är jag så jävla irreterad, jag läser pappret från socialen som påstår att jag har ett "normsaldo" på 22 000 spänn (i oktober) och behöver därför ingen hjälp... Och visst, jag fick in pengar i oktober, 6 månader FÖRSENT! Måste verkligen överklaga detta beslutet.

 

Hur som. När jag läst detta härliga besked så däckade jag på soffan, det tog alla mina krafter. När jag vaknade ett par timmar senare gick jag och lade mig i badet. Brukar alltid lösa korsord i badet och lyssna på musik, men inte idag. Min kropp förmodde sig inte att plocka upp tidningen eller greppa pennan. Det enda jag kunde göra var att ligga där och tänka. (Det kanske är dags?!) Jag brukar fastna med blicken när jag tänker, och när jag blir "medveten" igen tycker jag att väggarna har närmat sig. Samma var det idag. Sen kom jag och tänka på alla andningsövningar jag borde göra mot min ångest. Jag kom också tänka på en vän som börjat meditera nyligen och kommit underfull med bra saker.

 

Så jag låg i badet och började andas, in med näsan, ut med munnen. Jag känner inte att jag slappnar av riktigt men när jag blundar känns det som att min kropp är starkt gul. Sen när mamma ropar till mig blir min kropp vit. Jag fortsätter meditera ett tag och kroppen återgår till den gula färgen.

 

Jag misstänkte att detta kunde handla om auror eller nåt så jag kollade upp det. (Ja jag tror på det övernaturliga, och andlighet, till viss del)

 

Här är vad jag kunde hitta i alla fall: (auran och färgerna)

 

Symbolik: Attraktion, spådom, intellekt, studier, beslut.

Gul är förmodligen den färg i auran som är lättast att se. Ljusgult närmast håret kan vara tecken på optimism. Gult kännetecknar intellektuell aktivitet, inlärning, lätthet, vishet. Det är en färg som tyder på att man börjar komma i kontakt med sin mediala förmåga.

Mörkare och smutsigare gula nyanser kan tyda på överdrivet analytiskt tänkande, en tendens att vara kritisk eller dogmatisk, eller att man känner att man inte har fått det erkännande man förtjänar.

 

Symbolik: Sanning, renhet, ärlighet, oskuld, kreativt uppvaknande.

Vitt syns ofta i auran som ett genomskinligt ”moln” runt personen. Vitt innehåller alla färger och när den vita färgen syns riktigt starkt i auran så är det ofta tillsammans med andra färger. När detta sker så kan du veta att det verkligen är energifärgen vit du ser och inte bara en ’suddig’ aura.

När den vita färgen dominerar är det tecken på sanning och renhet. Personen genomgår rening av jaget och får vara med om ett kreativt uppvaknande.

 

En del av dessa saker stämmer redan (i alla fall vart mina tankar går mest) och jag hoppas på att dessa färger håller i sig tills saker och ting har löst sig :)

 

Efter att min vän hade vart hos mig på julafton så hade jag världens ångest i 3 dagar, kunde knappt röra mig. Otroligt jobbit! Som tur var släppte den på fredagen för då skulle jag träffa min älskade brudar och en gammal vän som jag känt sen lågstadiet :) Kvällen blev underbar med många skratt och super god öl. Det var ett sånt ställe man inte får beställa en stor stark, Carlsberg, Heiniken eller annan blasköl. Otroligt skönt att vara på ett "sofistikerat" ställe som jag tror vi drog ner lite med våra högljuda sexskämt och diskussioner om allt och ingenting, som det brukar vara helt enkelt. :)

 

3 dagar senare var det dags för nyår. Jag blev bjuden till en utav mina vänners vänner, vi körde en knytkalasvariant och det var sjukt god mat, trevliga människor, ocfh nya erfarenheter. Dom flesta som var där pratade spanska, värdparet träffades i Argentina vilket innebär att mannen är en äkta latino, han är störtskön! Sen var det någon från Dominikanska Republiken som var jätterolig. Skulle kunna prata om dessa underbarta människor hur länge som helsr. Men det ska jag inte.

 

På tolvslaget fick vi alla ner till en utkiksplats där vi hade utsikt över hela stan, jättevackert. För mig blev allt så syboliskt, första nyåret utan en kärlek, förhoppningsvis en ordentligt nystart på 2013. Men ändå kände jag mig så ensam. Som tur va fanns min vän vid min sida och pratade vett med mig, och gav mig en cigg (slutade röka för 2 årsedan) Men jag tror att jag var tvungen att fälla de tårar som kom och avsluta 2012 med ännu mer skit för att verkligen känna att jag åstakommit nåt. Vet att det låter luddigt, men jag fattar hur jag menar och det är det viktigaste.

 

Nu är vi inne på 3 dagen på nya året och det har inte börjat bra, först blev jag nobbad av en dude och var tvungen att ta mig igenom ett otrevligt område själv mitt i natten för att kunna komma hem. Och igår fick jag avslag från socialen om ekonomiskt bistånd. Tydligen har jag jag ett överskott på 18 000 varje månad. Va synd att jag inte känner av dom pengarna, kan ju bero på att dom inte finns!!! Jag får in max 5500 kr i månaden, och då ligger jag back 2000. VARJE FUCKING MÅNAD! Och dom har mage att säga att jag har ett överskott av pengar. Jag kan inte betala min mamma hyra, jag kan inte betala alla mina räkningar. Men jag antar att det är ok för dom. Självklart ska jag överklaga. Men jag ligger på ungefär 5% av min energinivå. Orkar inte ens åka hem från min bror, orkar ibland inte ens lyfta mina ermar för att dricka, eller gå på toa. Jag är sjukt jävla orolig nu, är det så har mitt liv har blivit? Ja tydligen. Det lutar ju åt att jag måste ta ett jobb och avbryta min sjukskrivning trots att det är det sista jag behöver! Min livslust börjar tyvärr försvinna ur mitt hjärta och jag vet inte hur jag ska hantera det...