Vädret var iaf gött, det fanns mycket och titta på och jättegod mat. Men staden i sig var som en stor byggarbetsplats och staden var otroligt mycket större än vad jag trode. Som tur var var det billigt att ta sig omkring.

Det var skönt och komma hem, för nu börjar min rehabilitering. Det innebär att jag i samarbete med försäkringskassan och arbetsförmedlingen samverkan kommer kolla runt på jobb och förhoppningsvis hitta ett som passar mig. Känns jättespännande. Och det bästa är att jag inte är helt utelämnad till samhället utan nu är jag i ett program som kommer vara max 2 år. Jag har alltså 2 år på mig att hitta ett jobb som jag klarar av och trivs med. Mötet med arbetsförmedlingen är på fredag. 

Idag fick jag också besked från soc om hur mycket pengar jag får denna månaden, brukar få mellan 1200 och 1900, denna månaden får jag 4500 spänn! Helt otroligt gött! Kommer kunna betala av hela min skuld till brorsan och dessutom ha pengar kvar att dricka lite öl denna månaden. Inte för att jag egentligen behöver pengar för det, brukar bli bjuden för det mesta. :) sist när jag var ute i lördags så spenderade jag 50 spänn och lyckades bli totalt shitfaced.

I morgon ska jag även tvätta, mellan 20-00 och även festa lite. Min tanke ikväll var att om jag tvättar i natt så slipper jag stressa till krogen i morgon. Tankarna har gått fram å tillbaka hela tiden. "Jag tvättar i natt så är det lugnt i morgon" "ne jag orkar inte, tvättar i morgon" så är det typ 50 gånger i minuten. Jag kan inte tänka klart, jag har ingen energi men vill så mycket. Fyyy vilken ångest. 

Bara så här låter det inte så jobbigt kanske. Men det är som att jag har två personer i huvudet som bråkar om vad jag ska göra. Jag, har inget att säga till om alls. Känner mig otroligt svag nu. 

Jag är så imponerad av människor som "bara" gör saker, som pushar sig själva. Jag besitter inte den förmågan. Mitt undermedvetna kan hitta på de verse olika anledningar till att inte göra nåt och då kan jag inte stå emot det. Det är nästan som en tvångstanke, fast tvärt om. Folk med tvång brukar ju utföra olika saker för att slippa ångest, för mig är det tvärt om nästan. Om jag inte gör vissa saker så slipper jag ångesten. Men själva handlingen sen, när jag inte gör vad jag ska göra, så släpper ju inte ångesten utan den blir värre.

Flummigt värre, ja. Men så är det. Kanske är bättre i morgon. Men i natt blir det ingen tvätt i alla fall. 

Dagen har vart mysig men om jag hade fått välja helt själv hade den sett lite annorlunda ut.

Som vanligt så gjorde jag färdigt min tårta som innefattade smakerna, hallon, vit chokladmousse och choklad/chilli mousse. Den blev bättre än vad jag trodde. Sen gick jag och mamma upp till mormor med tårtan och cheesecaken som jag också gjort. Fikade, det var mysigt. Sen åkte jag och mamma till staden och kollade på "Captain Phillips", sjuuukt bra film! Sen gick vi till mitt favorithak och tog ett par öl. Jag kände att jag egentligen ville stanna kvar, men morsan vägrade låta mig stanna själv, så vi gjorde som planerat och gick och mötte upp min bror vid hans jobb. Sen åkte vi hem.

Jag har vart jättetrött hela dagen, haft humörsvängningar och mega ångest till å från. Mycket på grund av resan. Men jag kände också att jag behövde vara själv, vilket jag inte fick, förens nu. Stängde in mig på mitt rum direkt. Så skönt.

Denna veckan kommer vara kaos, och det är enbart för att jag vill visa för mormor att jag finns där för henne. Ok, det handlar om en förmiddag, men för mig blir det lite dumt. Det innebär alltså att i morgon måndag ska jag följa med min mormor till sin sjuksköterska och sen hjälpa henne och handla lite. Kan tyckas vara ojobbigt. Men med mitt humör och ångesten så hade jag behövd den dagen "ledigt". Och på tisdag ska jag först till psykologen, sen optikern, sen tvätta och sen träffa en polare på mitt hak. På onsdag ska det packas och hjälpa min bror med hans katter som ska vara hemma hos mamma under tiden som vi är borta. Mycket självförvållat jag vet, men så är det helt enkelt. Jag kommer förhoppningsvis vara så trött att jag inte reagerar på att jag ska flyga. (Har blivit lite rädd för att flyga det senaste). Äsch allt ordnar sig!

Ser fram emot resan jättemycket, känns väldigt overkligt och jag har en känsla av att jag inte kommer vara där. Svårt att förklara, men det känns som att det inte är meningen att jag ska följa med egentligen. Skulle kunna vara att flyget blir stoppat av stormen, eller att nån blir sjuk, eller (ta i trä) att planet störtar och det är det sista jag gör. Jag kan helt enkelt inte se mig själv på den här resan. Jätteskumt jag vet, men så känner jag.

Nu ska jag sova, är otroligt trött.

Nu fick jag precis ett samtal från min sjuksyrra och det var inte bra nyheter. Enligt f-kassa. Får jag inte resa utomlands. Så nu ska min läkare övertyga f-kassan om att det tillhör min rehabilitering och jag måste ansöka om godkännde om att få resa. Fick lite panik, men nu sitter jag och ska skicka in alla uppgifter. Hade detta hänt för 3 eller 4 månader sedan hade jag brutit ihop. Men jag blir bättre och bättre. Att klara av en motgång utan att bli apatisk är stooort!

Anledningen till att jag är irriterad är på grund av mitt kk. Jag fattar ju att han knullar andra, det bryr mig inte alls om. Men för en och en halv vecka sedan frågade jag om han ville ta en öl. Och då svarar han med, jag ska träffa en tjej vid 17 tiden så vi får se vad som händer där. Kul för honom, men jag vill inte veta! Han kunde sagt att han skulle träffa en polare eller vad som helst. Så jag blev rejält avtänd. Sen hörde han inte av sig på hela veckan. Jag messade honom igår och då var det som att vi inte kände varandra. Nu lägger jag honom på hyllan. Dessutom har han aldrig lyckats få mig att komma och han får inte upp kuken efter två öl. Dags å hitta nån roligare! :) Kanske ska träffa mig någon yngre, dom får upp kuken iaf. Fan va elak jag är, men så är det!! 

Just nu håller jag på med ett experiment på mitt hår. Om jag lyckas så kommer det bli så jävla snyggt. Här kommer en teaser!

När jag skulle träffa mina brudar sist så låg jag hemma med halsfluss och feting feber. Så jäkla tråkigt! Men jag fick även reda på att en av dom andra också var sjuka så jag missade inte enn fullständig reunion även om jag hade velat träffa dom som kunde ändå. Men nu på fredag kommer en ny chans för oss. Hoppas alla kan komma :) 

Fick iof träffa min M med son förra veckan och det var så mysigt! Har verkligen saknat dom. Kul å se hur lillkillen utvecklats och hans nya små påhitt. 

Den senaste veckan har jag varit hundvakt åt mormor som är nyopererad. Jättemysigt oftast men ibland vill jag låsa in dom i ett rum. Men tack vare dom är jag ute 4 gånger om dagen varav en promenad oftast blir 1 timma minst i skogen. Jätteskönt!

Nu är det 5 veckor kvar till Dubai och jag har lyckats få ihop 6000 spänn. Troligtvis blir det yttligare 1000-1500 spänn. Har börjat få mer från soc nu, nästan det dubbla. Så jävla gött! När jag öppnade beslutet idag så skrek jag av glädje. Tur att ingen var hemma. 

Nu ska jag gå ut en sista gång med hundarna och sen ska jag sova för imon ska jag upp kl. 8 igen och gå ut med hundarna. Shit jag är vetkligen ingen rutin människa.

Som sagt, kan inte kontrollera mina impulser och sitter nu på psykakuten med en underarm som är demolerad. Kan inte hjälpa det. Skrek på läkaren, jag är ALDRIG första prioritet. Någonsin. När fan ska ska dom ta mig på alvar. Utåt sett är jag glad trevlig och social, men det är tvärt emot i mitt huvud. Var tvungen att hota ta mitt liv för att dom ens skulle kolla min journal. Är inte suicidal men man behöver vara det för att bli hjälpt. Även om man inte är en nerknarkad idiot med abstinens så behöver faktiska jag också hjälp. Vill försvinna, men inte på DET sättet. Kommer alltid kämpa, men i helvete va man blir trött ibland!

Shit va jag drömmer konstigt nu för tiden. Jag har skrivit om det tidigare men det är fan helt sjukt jobbiga drömmar. Orkar inte gå in på detaljer men det är alltid stress, glömska, hopplöshet och död i mina drömmar. Och när jag analyserar drömmarna så återspeglar dom min verklighet och mina känslor. I natt började jag till och med blöda näsblod. Har lite ont i näsan nu så jag antar att jag slagit mig själv i sömnen. Ibland vaknar jag upp med öm hårbotten och rivsår i ansiktet. Jag skadar alltså mig själv i sömnen... Hur fan hanterar man det? Eller vad gör man åt det?

 

På grund av mina actionfyllda drömmar så vaknar jag upp och det känns som jag inte sovit på flera nätter. men jag försöker att inte sova på dagarna, ibland går det, ibland inte.

 

Helgen var jävligt rolig iaf. Eller lördagen rättare sagt. Fullt ös från 12. Först hjälpe jag en polare som flyttade med sin fästman, vi var typ 12 st och det gick superfort. Det bjöds på öl, pizza och en väldigt snygg kille. Jag raggade inte på han eller nåt, men det var najs att ha honom att kolla på när man bar, eller rättare sagt när han bar... Ojoj vilka armar. :) Sen åkte jag hem till min "syster", lagom full, där bjöds det på tacos, tequila, mexikansk öl och rosévin. Jag spetsade mitt rosévin med vodka, blev tusen gånger godare då. Underhållningen bestod av tryckare till Slipknot och brottning i vardagsrummet. Jag råkade ge fryst kött till en vegitarian som skadat sig. Inte mitt smartaste move... När vi var fördiga med alla fånerier så drog vi ut och jag träffade gamla högstadie polare och även ett nätragg. Han var väldigt tillintetsägande, men han var snäll. Sen åkte jag hem till min bror och sov på hans golv.

 

 

Som sagt så har jag kännt mig otroligt ensam det senaste. Funderade på att ta bort föregående inlägg, men jag ångrade mig, detta är min sanning, detta är hur jag är, jag kan inte bara radera det.

 

Hur som, det senaste har varit som en berg och dalbana men mest nedstämt. Eller rättare sagt funderingar på att antingen prostituera mig eller ta livet av mig. Anledning till detta är alla avslag från soc, dålig självkänsla, ensamhet och desperation. Jag har inga pengar, jag kan inte betala för mig, jag har dessutom ingen förmåga att försörja mig. Jag sitter i skiten helt enkelt. Jag har haft väldigt svårt att se nåt ljus i detta överhuvudtaget. Min förhoppning på att få lite perspektiv på saker och ting genom ett samarbete och stöttning blev inställt vilket inte gjorde saken bättre. Kände mig mer utblottad än någonsin. Men sånna saker händer och det är bara att arbeta vidare.

 

Jag har också haft viktiga möten med försäkringskassan som jag inte klarat av att gå på. Som tur är verkar min handläggare väldigt förstående och bokade in ett möte med min läkare och sjuksyster ist. Jag måste givetvis vara närvarande, men det känns ändå bättre att åka dit jag brukar vara än att åka till ett helt nytt ställe.

 

Men en sak jag lyckats med är att träffa kuratorn på mottagningen som hjälpte mig att söka fonder som ger ut engångsbelopp till sjukskrivna i nöd. Så om jag blir godkännd kan jag få max 9000 kr i en klump summa, troligtvis blir det mindre. Och med min otur lär jag inte få nåt alls. Men om ca 1-2 månader kan jag söka till soc igen. Så det är väll bra...

 

Nu när jag sitter här och reflekterar så ser jag lite klarare och lite ljusare, men helvete, när ska detta ta slut? Jag är inne på min 10 månad som sjukskriven och det har inte blivit jättemycket bättre direkt. Klart det blivit bättre, men inte så mycket som jag hade velat. Mina förhoppningar var ju att hoppa på plugget i vår igen, men som det känns nu så är det en omöjlighet. Och det suger. Va fan ska jag göra när jag är utförsäkrad om 3 mån? Men det är inget problem jag behöver ta itu med just nu så jag lägger det åt sidan för tillfället.

 

Idag ska jag iaf unna mig en go kebabtallrik, de är jag värd. Och pengarna har jag fått från kära mormor för att jag hade hennes hundar i natt :)

 

Livet suger, men snart borde väll utlösningen komma. Oj, jag menar upplösningen ;)

 

 

 

Varför känner jag mig så ensam. Har precis haft en underbar kväll med två tjejkompisar. Men ändå känner jag mig ändå inte nöjd. Vill bli flörtad med. Varför är jag så fäst vid mäns uppmärksamhet. Jag känner mig desperat och patetisk. Varför???

Fick precis värsta grymma ideén när jag badade precis. Jag måste göra ett schema så jag kan hålla mina rutiner och få i gång kroppen och "det rätta tänket". (min sjuksköterska har tjötat om detta länge, men jag måste få insirationen själv). En sak som triggade denna ideén var att jag tänkte på träning och hur jobbigt att ta sig iväg och det kostar pengar. Sen vet jag ju att man kan köra hemma, men om jag inte ens kan äta ordentligt, hur ska jag då klara av att piska mig till att träna? Jo, mamma har en yoga dvd hemma och då får jag min coach och blir tillsagd exakt vad jag ska göra, behöver inte ta mig någonstanns eller lägga massa pengar (som jag ändå inte har). Jag VILL VERKLIGEN att detta ska funka för mig, jag vill bli bra och jag vill kunna försörja mig. Jag SKA fixa detta!!!

 

09.00 - 10.00 Vakna och gå upp

10.30 - 11.00 Yoga

11.00 - 11.30 Frukost

11.30            Borsta tänderna

11.30 - 15.00 Fri tid

15.00 - 15.30 Lunch

15.30 - 16.00 Fri tid

16.00 - 17.00 Promenad och vid behov städa (Behöver inte gå i 1 timma, runt huset till att börja med)

17.00 - 18.00 Fri tid

18.00 - 19.00 Middag

19.00 - 20.00 Bada

20.00 - 23.00 Fri tid

23.00 - 01.00 Borsta tändera och lägga mig

 

Just nu ser detta övermäktigt ut, men om jag bara försöker hålla det någorlunda så ska det nog bli bra.

 

För skojsskull, här är mitt nuvarande schema

 

07.00 - 15.00 Vaknar och går upp

07.00 - 18.00 Frukost

07.00 - 03.00 Titta på TV och sitta framför datorn

(Sen kanske jag äter nåt mer)

 

De senaste dagarna har varit riktigt jobbiga och väldigt stressande för mig. Har hållt mig hemma hos min bror i 4 dagar, jag har fysiskt sett inte kunnat lämna hans lägenhet. Det är som en sorts frizon där, med hans underbara katter som kommer upp och lägger sig på bröstet eller magen och spinner så hela kroppen vibrerar. Det är underbart. Men det var dags att komma hem kände jag. När jag kommer hem är jag så jävla irreterad, jag läser pappret från socialen som påstår att jag har ett "normsaldo" på 22 000 spänn (i oktober) och behöver därför ingen hjälp... Och visst, jag fick in pengar i oktober, 6 månader FÖRSENT! Måste verkligen överklaga detta beslutet.

 

Hur som. När jag läst detta härliga besked så däckade jag på soffan, det tog alla mina krafter. När jag vaknade ett par timmar senare gick jag och lade mig i badet. Brukar alltid lösa korsord i badet och lyssna på musik, men inte idag. Min kropp förmodde sig inte att plocka upp tidningen eller greppa pennan. Det enda jag kunde göra var att ligga där och tänka. (Det kanske är dags?!) Jag brukar fastna med blicken när jag tänker, och när jag blir "medveten" igen tycker jag att väggarna har närmat sig. Samma var det idag. Sen kom jag och tänka på alla andningsövningar jag borde göra mot min ångest. Jag kom också tänka på en vän som börjat meditera nyligen och kommit underfull med bra saker.

 

Så jag låg i badet och började andas, in med näsan, ut med munnen. Jag känner inte att jag slappnar av riktigt men när jag blundar känns det som att min kropp är starkt gul. Sen när mamma ropar till mig blir min kropp vit. Jag fortsätter meditera ett tag och kroppen återgår till den gula färgen.

 

Jag misstänkte att detta kunde handla om auror eller nåt så jag kollade upp det. (Ja jag tror på det övernaturliga, och andlighet, till viss del)

 

Här är vad jag kunde hitta i alla fall: (auran och färgerna)

 

Symbolik: Attraktion, spådom, intellekt, studier, beslut.

Gul är förmodligen den färg i auran som är lättast att se. Ljusgult närmast håret kan vara tecken på optimism. Gult kännetecknar intellektuell aktivitet, inlärning, lätthet, vishet. Det är en färg som tyder på att man börjar komma i kontakt med sin mediala förmåga.

Mörkare och smutsigare gula nyanser kan tyda på överdrivet analytiskt tänkande, en tendens att vara kritisk eller dogmatisk, eller att man känner att man inte har fått det erkännande man förtjänar.

 

Symbolik: Sanning, renhet, ärlighet, oskuld, kreativt uppvaknande.

Vitt syns ofta i auran som ett genomskinligt ”moln” runt personen. Vitt innehåller alla färger och när den vita färgen syns riktigt starkt i auran så är det ofta tillsammans med andra färger. När detta sker så kan du veta att det verkligen är energifärgen vit du ser och inte bara en ’suddig’ aura.

När den vita färgen dominerar är det tecken på sanning och renhet. Personen genomgår rening av jaget och får vara med om ett kreativt uppvaknande.

 

En del av dessa saker stämmer redan (i alla fall vart mina tankar går mest) och jag hoppas på att dessa färger håller i sig tills saker och ting har löst sig :)

 

Nu sitter jag hos en nära vän och väntar på att vi ska hem till min gamla lägenhet för att ta det absolut sista. Ska bli skönt när det är gjort, men det kommer bli så defenitivt, jag bor inte där längre och vad är det som säger att han inte kommer skaffa nån äcklig brud som flyttar in i VÅR lägenhet... I min andra relation jag hade med min "high school sweetheart" så hade han ett "seriöst" förhållande efter 5 (!!!!) veckor. Och vi hade vart i hop i över 8 år. Det kändes som ett hån mot hela vårat förhållande, förlovning, allt. Och om det skulle ske igen med min ex man så skulle jag tappa all respekt och längtan efter ett förhållande, äktenskapet hedrades ändå inte.

 

För mig så känns det som med en avliden släkting. Man måste ta sig tid att sörja, bearbeta, vara arg och sedan gå vidare. Eller är det bara jag som är "överkänslig" som vanligt eller reagerar jag "onormalt" som jag så många gånger fått höra från min ex man. Att jag "reagerar onormalt" i jämnförelse med vadå? Med honom? Han sätt att tackla konflikter är att kväva dom till döds eller supa sig full och kolla på porr när jag sover, har telefonsex med okända kvinnor eller medvetet försöker sova hos okända kvinnor när han vart på turné... Ja, för det är ju "NORMALT"... (För en alkoholist kanske, eller en mentalt avtrubbad omogen idiot!)

 

Eller är det så att män är så fruktansvärt svaga och okapabla att ta hand om sig själva att dom inte ens klarar sig ett par veckor utan en surogatmamma? Fan väx upp!!!

 

Jag, bitter? Inte alls...

 

Har drömt så konstiga drömmar de senaste nätterna så jag vet varken in eller ut. Inte så att jag längtar efter honom eller måste se honom eller nåt, men drömmarna framkallar känslor som är obehagliga. Kan inte avgöra om dom är äkta eller om det bara är drömarna. Igår gick jag runt mer eller mindre hela dagen och var helt tom, som om att drömmarna tagit sig in i mitt medvetande och sugit ut alla känslor, tankar och min själ. Var hemma hos en annan vän igår och skulle julbaka lite. Jag var närvarande oftast, men höll mig mycket i bakgrunden kände jag. Kunde inte riktigt koppla in på på samma våglängd som min två vänner. Eller jo det kunde jag, men sen efter en halv konversation så checkade jag ut. Vet inte om det uppfattades så, men det kändes så. Men vi hade grymt kul och mysigt. :) Jag behövde verkligen det, vem vet hur den dagen hade slutat annars. Vågar inte ens tänka på det.

 

Kommer ihåg min  natt jättetydligt från inatt, orkar inte skriva ner hela men den biten som som jag blev mest förvånad över och stolt över faktiskt!

 

Min teori är att kaptenen är mitt undermedvetna, JAG i planet är mitt medvetande, flygplanet är min "säkerhet" i form av familj och vänner, stormen syboliserat mina problem och skiljsmässan som har funnits bakom mig länge som jag ignorerat som jag sedan varit tvungen att kasta mig in i, det var skakigt men jag kom ur det utan en skråma. Och det kallar jag en powerdröm, problemet är att jag inte kände mig så powerfylld när jag vaknade, men det kanske är en hint till mig själv att det kommer bli bra, jag kommer landa tryggt och säkert, med hjälp av min familj och mina vänner. För utan dom så hade jag inte stått upp idag.

 

Nu sitter jag här i mammas kök och lyssnar på Red hot chili peppers som spelas på radion, mamma är på jobbet och jag frostar av frysen. Tankarna snurrar värre än värst och jag är alldeles matt.

 

VAD ÄR DET FÖR MENING MED ALLT?

 

Man går upp och meningen är väll att man ska äta, klä på sig och gå till nåt jobb. Varför då? Vad ger det MIG? Varför frostar jag av frysen, vad är det för mening? Ångesten bankar i brösten, alla lemmar skakar och det känns som jag ska strypas, till vilken mening då?

 

Jag skulle inte vilja påstå att jag har självmordstankar. Det är snarare tvärtom. Jag lider så fruktansvärt av dödsångest. Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte dö! Men samtidigt känns livet så meningslöst när man ändå ska dö. Vad kommer jag ha för nytta av att frostat av frysen eller pillat med mina naglar i 2 timmar? Jag kommer ju ändå bara ligga nånstanns, bortglömd och kall och inte finnas längre. Varför i helvete ska jag då ens anstränga mig för att bli fin, se till att inte bli matförgiftad eller bara njuta att att faktiskt leva. Leva, det är ju det jag gör, ofrivilligt kanske. Det är inte jag som ville bli född, jag bara blev det och jag måste finna mig i det, eller? Nej, jag vill inte dö!

 

Så, vad ska jag göra? Gå upp, klä på mig, äta, jobba, stressa, dö? Ne tack!

 

Är det så att min dödsångest egentligen är min bästa vän? Är det den som håller mig vid liv? Så som ångesten protesterar så att jag bara vill krypa under ett täcke och, what for it, leva... Jag vill verkligen inte dö. Ända sedan jag var liten har jag önskat och hoppats på att någon ska komma på ett sätt för MIG att leva föralltid. Sen när man blev äldre och "upptäckte" vampyrer, älvor och andra påhittade väsen så har jag alltid i hemlighet velat vara en av dom. En av dom som får finnas.

 

Jag tycker att jag borde ta vara på livet mer, och kanske kämpa hårdare. Men jag kan inte. Huvudsaken är väll i alla fall att jag vill. Det finns ingen mening med detta inlägget, men jag skriver det för att jag VILL!

 

JAG VILL LEVA och det kanske inte behöver finnas nån mening. Det är nuet som är viktigt. (Om jag bara kunde övertyga mig själv om det...)