Jag vill inte var jag längre. Jag vill vara en "fin, ordentlig och respektabel" tjej. Vad jag än gör så blir det fel, jag missuppfattas och jag känner inte att jag respekteras. Det är väll antagligen mitt eget fel att jag låter andra trampa på mig. Hur jag än gör, vad jag än gör så ger jag såååå mycket av mig själv och får sällan tillbaka ens lite respekt, eller ett tack. Självklart syftar jag på min pappa. Har suttit och slitigt med en grej nonstop i 6 timmar och jag får inte ens ett tack eller tid att förklara hur jag tänkt. Vad jag än försöker säga så tycker han att jag pratar i mun på han och att "det är så fult att göra så". Varför i helvete lär jag mig aldrig? Varför försöker jag ens... Snälla fula Jag, sluta bry dig, sluta jaga bekräftelse från din pappa och sluta gråta. Det kommer aldrig förändras. Varför utsätter jag mig för samma förtryck gång på gång? Jag vill ju bara bli pappas flicka igen, men han tillåter mig inte det. Vad jag än gör, eller hur jag än gör så är det aldrig bra nog...