Yes, efter allt strul med akuten så fick jag till slut tag på min mottagning som tog hand om allt, så nu sitter jag inne på psyket. För första gången. Hoppas det bara blir denna gången. Är inne på min andra heldag. Idag har vart kaos. Fick 3 timmars permission, men mitt humör och tålamod har varit som den värsta berg- och dalbana man kan tänka sig. Alla säger att jag har sånt lugnt yttre så för att bevisa motsatsen så drog jag en flaska i väggen.

 

Tänkte försöka få ner allt som hände på ett snabbt sätt.

 

Natten mellan lördag och söndag flippade jag efter en blöt kväll. Jag grät och grät, visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ringde ambulansen och dom kom och hämtade mig. När dom släppte av mig på psykakuten fick jag träffa en läkare som var trött på livet. Hon klagade på att hon inte haft nån rast, hon var trött och hon ville att jag skulle gå hem och lägga mig... Men hon sa att jag skulle få träffa en annan läkare på morgonen. Efter 5 timmar på akuten kom en utav mina brudar och höll mig sällskap. Trots att jag sa till min andra brud att jag inte ville ha sällskap så hade dom bestämt sig för att någon av dom skulle komma. Det var underbart.

 

När jag suttit på akuten i ca 12 timmar utan ett andra utlåtande skällde jag och min vän på en kinapuff som tillslut gick med på att prata med mig. Katastrof säger jag bara. Vilken människa, helt efterbliven. Som tur var fick min brud också erfara denna kinapuff. Sen blev vi utslängda för att vi tjötade emot. När vi kom ut började vi asgarva, situationen var så surrialistisk.

 

Vi åkte till en annan akutmottagning som var stängd givetvis. När vi hade kommit fram till detta stället så får min brud reda på att hennes mamma står på en väldigt hög bro och ska hoppa. Jag ringer fort som tusan till LKC för att prata med polisen. Som tur var löste sig allt.

 

Jag och min brud tänkte bege oss hemmåt och försöka få tag på min mottagning morgonen i stället. I stället blev det tillbaka till akuten då jag började hallucinera på bussen. Denna gången blev vi sittande "bara" 7 timmar. Fick höra från en utav sköterskorna att jag måste se mer deprimerad ut för att någon ska ta mig på allvar. Vadå... Hur kan man säga en sån sak? Och jag tycker nåt är roligt måste jag väll få skratta. Tycker jag iaf. Men den 7 timmars långa natten satt jag och två av mina brudar och den självmordssugna mamman och hade riktigt trevligt. Fick jag nån hjälp? NÄ!

 

Vi åkte hem runt 6 tiden på måndag morgon och när klockan slog 8 ringde jag min sjuksköterska som blev förbannad på akuten. Hon skulle skriva en avikelserapport, jag menar 19 timmar utan hjälp eller ens en läkare som vill göra sitt jobb. Sjuksyrran såg till att akuten var medveten om att jag behövde läggas in och att jag skulle komma tillbaka på dagen. Jag åkte in runt lunch och det var super trevlig personal och läkaren ska vi inte ens prata om. Vilken människa!!

 

Allt som allt tog det 3 timmar och sen hamnade jag på avdelning 366 som är till för bipolära. Ingen vill ju bli inlagd, men oj va skönt att slippa allt. Maten serveras 4 ggr om dagen, ingen disk, inget städ. Bara sjuka människor och mina tankar.