I ett utav mina första inlägg skrev jag upp en lista över ämnen jag skulle ta upp. Eftersom jag inte har nåt bättre för mig just nu tänkte jag ta upp männen i mitt liv.

 

Första mannen i mitt liv var min pappa. Kommer ihåg han som en go pappa. Sen separerade pappa och mamma. Pappa flyttade till en egen lägenhet och det började kännas som att jag inte betyde nåt längre. Han sov hela dagarna, jag och min bror fick ingen mat. När vi försökte väcka pappa så kunde man få sig en trött arm i ansiktet. Vet ju att detta inte var avsiktligt, men det gjorde ont, mest i hjärtat. Vi ville ju umgås med pappa, vi träffade honom 4 dagar i månaden och han sov. Sen träffade han en tjej. Hon var typ konstant sur på mig och min bror. Kommer ihåg första mötet med henne. Jag var 9 och brossan 5, brossan försökte impa och löjlade sig och hon skrattade, det falskaste skrattet jag någonsinn, ännu idag, hört. Dom är fortfarande ihop, dom har en son tillsammans. Hon står i köket och pappa ligger på soffan typ. Dom förtjänar varandra. Fortfarande idag känns det som att pappa inte bryr sig, det har jag ju tagit upp tidigare.

 

Brorsan, världens underbaraste människa. Väldigt lik pappa på många sätt, men han har mycket av mamma också som tur är. När vi var små bråkade vi konstant och jag kunde tyvärr känna lite hat mot honom. Jag vet inte varför, det bara blev så. Men när jag flyttade hemmifrån när jag var 17 år (han 13 år) så fick jag min första kram av honom. Jag kommer ihåg den så starkt. Fick höra från mamma att han saknade mig och efter det har vi typ vart bästa vänner. Framför allt nu. Han är min idol, hjälte och det finns nog ingen som jag ser upp till så mycket som honom. Han har gått igenom många helveten med brudar, alkohol och mörka tankar och jag har vigt mitt liv åt att han ska må bra. Han finns där för mig också givetvis, men på sitt egna lilla sätt. Men han stärker mig och ger mig öl när jag behöver det. Hehe.

 

Första pojkvännen, helt underbar kille. Vi träffades i högstadiet. Han är 1 år äldre än mig och på den tiden var han punkare. Ååh han var så snygg och mystisk. Vi blev tillsammans och höll ihop runt 8 år. Vi var förlovade. När vi båda tagit studenten och vi båda hade landat lite mer i våra vuxenroller kände jag att det var dags att ta nästa steg och flytta ihop. Men han ville fortsätta och plugga och det gjorde han. Han bodde på skolan och blev en helt annan människa typ. Han slutade lyssna på punk, rock och annan bra musik och gick över till att bli en svår jazz snubbe. Vi hade inget gemensamt längre och vi ville inte samma saker längre. Det var oundvikligt, jag var inte nöjd. Jag gjorde slut med honom. Vi båda var förkrossade. Men 5 veckor senare hade han kvar förlovningsringen runt halsen och var i ett seriöst förhållande. Ok... eeh... Hans nya var en klasskompis till honom och jag funderar än idag vad som fanns mellan dom under tiden som vi var ihop.

 

Jag gick vidare, hamnade i en hypomani som höll i sig i 6 månader. Detta var år 2007 och sommaren som blev min "koko sommar". Jag flippade totalt, slutade äta, drack mig mätt på öl 4 dagar i veckan, jobbade 3 skift, knullade runt och var allmänt "ute och cyklade". Jag började få ganska svåra shoppingbehov och satte mig i de verse skulder.

 

Under denna sommaren träffade jag min blivande man. Jag var inte intresserad alls från början. Men jag ville umgås med honom för vi hade så kul ihop. På något sätt manipulerade han mig och spelade på min öppenhet, ärlighet och godtrohet och sa saker som gjorde att jag kände att jag inte kunde dra mig ur. Med tiden vaknade vissa känslor och jag blev kär, men inte på "rätt" sätt. Han var i princip redan inflyttad när vi blev ihop. Till en början hade vi jättekul och allt funkade bra. Sen på hösten krashade jag, gick ner i värsta depressionen. Jag hade aldrig kännt så tidigare så jag fattade inte vad det var. Vintern gick och i februari 2008 gick jag och sökte för detta och blev remitterad och 2-3 mån senare fick jag min diagnos. Bipolär. Till en början var pojken väldigt stöttande, men sen började han må dåligt. Och då var det bara han som fanns i hans värld. Vi fortsatte så i ca 1 år. Jag skaffade mig ett nytt jobb som jag trivde bättre på. På våren 2009 sa han upp sig från sitt jobb och jag var övertygad om att jag kunde försörja oss båda, jag tyckte det viktigaste var att han mådde bra. Så jag jobbade 11 dagar, ledig 1 dag jobbare 9 dagar osv. för att vi skulle klara oss. Under tiden satt han hemma och drack minst 1 6 pack öl om dagen. Han städade inte, lagade aldrig mat, fanns inte där emotionellt. Trots detta hade vi bestämt oss för att gifta oss på höstan.

 

För att ha råd skaffade vi oss ett lån, varsitt kreditkort laddat med 45 000 kr. Bröllopet blev av likaså vår bröllopsresa (vilket vi tog yttligare ett lån till) Bästa resan jag gjort, men jag får bita i det sura äpplet nu. Efter bröllopet förändrades allt. Han började göra saker på fyllan för att medvetet såra mig. Han sa elaka saker till mig, manipulerade och vände allt mot mig. Det var mitt fel att han drack, det var mitt fel att han gjorde de saker som han gjorde. Nu i efterhand så fattar jag inte varför jag inte såg detta vid tillfället. Jag tror jag var i nån sorts bubbla och hade nog stängt av lite. Jag vill inte påstå att allt var hans fel, men jag har ALDRIG gjort något för att såra honom medvetet. Till slut flyttade vi till en större lägenhet och dum som jag var sa jag upp min lägenhet istället för att hyra ut den i 2:a hand. Min magkänsla skrek att jag skulle hyra ut den. Men jag tänkte att det skulle betyda otur att inte släppa allt bagage. Jag hade vid detta laget vart sjukskriven i 8 månader för depression, men det var ju mest "synd" om honom som var tvungen att försörja oss. Inom 7 mån var vi separerade och efter 11 mån var vi skilda. Nu sitter jag här med massa lån i mitt namn men som ändå är gemensamma. Han kan vägra betala men han betalar snällt in 1 500 kr varje månad. Jag bor hos mamma, han bor kvar i vår gamla lägenhet. Han har helt plötsligt blivit så pass bra så han kan jobba igen och får in ca 20 000 efter skatt och jag har 4 300 kr i månaden.

 

I efterhand så fattar jag inte hur jag, "starka *******", kunde gå på en sån nit. Och allt detta har ju bara bidragit till en ännu djupare depression.

 

I dags läget vill jag har manlig närhet och uppmärksamhet (vem vill inte det) men jag är inte redo. Har träffat två som jag kramats lite med, men det känns inte rätt. Jag vill men jag kan inte. Men jag ser ser det som en möjlighet att verkligen hitta mig själv igen och prova saker jag inte kunnat innan. Jag och mina vänner har insett att jag var ganska lost ett tag och tappat bort mig själv. Men nu jävlar är jag på ingång igen!

 

Shit va jag drömmer konstigt nu för tiden. Jag har skrivit om det tidigare men det är fan helt sjukt jobbiga drömmar. Orkar inte gå in på detaljer men det är alltid stress, glömska, hopplöshet och död i mina drömmar. Och när jag analyserar drömmarna så återspeglar dom min verklighet och mina känslor. I natt började jag till och med blöda näsblod. Har lite ont i näsan nu så jag antar att jag slagit mig själv i sömnen. Ibland vaknar jag upp med öm hårbotten och rivsår i ansiktet. Jag skadar alltså mig själv i sömnen... Hur fan hanterar man det? Eller vad gör man åt det?

 

På grund av mina actionfyllda drömmar så vaknar jag upp och det känns som jag inte sovit på flera nätter. men jag försöker att inte sova på dagarna, ibland går det, ibland inte.

 

Helgen var jävligt rolig iaf. Eller lördagen rättare sagt. Fullt ös från 12. Först hjälpe jag en polare som flyttade med sin fästman, vi var typ 12 st och det gick superfort. Det bjöds på öl, pizza och en väldigt snygg kille. Jag raggade inte på han eller nåt, men det var najs att ha honom att kolla på när man bar, eller rättare sagt när han bar... Ojoj vilka armar. :) Sen åkte jag hem till min "syster", lagom full, där bjöds det på tacos, tequila, mexikansk öl och rosévin. Jag spetsade mitt rosévin med vodka, blev tusen gånger godare då. Underhållningen bestod av tryckare till Slipknot och brottning i vardagsrummet. Jag råkade ge fryst kött till en vegitarian som skadat sig. Inte mitt smartaste move... När vi var fördiga med alla fånerier så drog vi ut och jag träffade gamla högstadie polare och även ett nätragg. Han var väldigt tillintetsägande, men han var snäll. Sen åkte jag hem till min bror och sov på hans golv.

 

 

Det senaste har jag varit ganska duktig på att sysselsätta mig. Bara med saker som är roliga visserligen, men man måste ju börja någonstanns. Har börjat föra sovdagbok också på sjuksyrrans initiativ. Känns bra faktiskt, jag tänker mer på min sov vanor och har dom senaste dagarna faktiskt vart trött på kvällen och gått och lagt mig vid 22 tiden, sen kanske jag inte har somnat då, men jag har gått och lagt mig iaf. Nu är klockan snart 22.30 och det känns som ögonen går i kors men jag ville verkligen lägga upp detta innan jag däckar. Detta inlägget är för att belysa mina "mästerverk" som jag utför senaste dagarna.

 

1. Sorterat min brors klädkammare och garderob. (Tyvärr har jag inga före-bilder)

Åååh äntligen somnade jag i rimlig tid i natt och vaknade av mig själv 8.30. Sååå himla skönt. Nu hoppas jag bara att jag håller mig vaken hela dagen, har dock en känsla att det inte kommer gå så bra. Men men, skit samma.

 

Idag har jag även fått besked om 24 stipendier som jag har rätt att söka. Man kan tydligen söka "vanliga" stipendier som psykisk sjuk. Så av 24 stycken borde jag ju få minst ett godkännande. Och sen har jag ju sökt 2 fonder inom sjukvården som är 99,9% säkra att jag blir beviljad. Hoppas att flytet håller i sig.

 

Ekonomin denna månaden skulle kunna vara fucked up, räknade att när jag betalar alla räkningar så är jag 3800 kr back. Men jag har "klippt och klistrat" och kommer hamna precis på gränsen. Också helt underbart!

 

I morgon ska jag till min sjuksyrra och prata. Min pappa skulle på eget initiativ absolut följa med då, men när jag påminde honom idag så hade han glömt av det och ska på möten. Kan han inte ge sig snart? Var ju där i helgen 1 natt. Både han och hans sambo var på mig som två hökar. "Är du säker på att du kan vara med på resan, du måste sätta in pengar på mitt konto, får du åka iväg för försäkringskassan?" Hon: "Ni måste ha med er pengar, jag tänker inte betala för någon annan än mig själv (upprepande 3 gånger)"

 

För det första: "Ja jag kan hänga med på resan, behöver nått att se fram emot. Pengar löser sig alltid. Kommer få klump summor under hela våren och dom pengarna går till resan. Ang. försäkringskassan så brukar dom godkänna sånt som hjälper en till tillfrisknandet, men förhoppningsvis är jag inte ens sjukskriven till hösten."

För det andra: "Och vi ser till att ha egna pengar, vi är vuxna människor som kan tänka själva." IDIOTER!

 

Det slutade med att jag bröt ihop under frukosten och satt där i min ensamhet och ingen ville veta av mig förutom min lillebror som också var med. Pappa lyssnar aldrig, respekterar eller litar på mig. Och han fattar ingenting.

 

Jag visste att jag inte skulle följa med, men jag tänkte att om min bror ska med så har jag ju honom iaf. Tyvärr hjälpte inte detta heller.

 

Jaja, skit i honom. Det är hans förlust, inte min! Obviously!

 

 

 

Shit va jag har sovit kasst de senaste nätterna/dagarna. Har typ somnat mellan 7 och 10 på morgonen och vaknat vid 16 tiden. Men idag tog fan priset. Somnade vid 9 tiden, vaknade vid 14 tiden och somnade igen efter en timma och vaknade till slut vid 18 tiden. Vad i helvete??? Varför är det så här? Men jag drömde väldigt trevligt på eftermiddagen iaf. :) Säger bara en sak, tattuerade kroppar, mums!

 

Fast jag har iof en teori om varför jag vart så trött, de senaste 6 dagarna har jag ätit TOTALT:

 

420 gr bacon utan tillbehör

2-3 liter oboy

1 kebabtallrik

30 cl cola

4 toastbröd med salami

ca 70 gr chocklad

6 liter saft

 

Det är inte mycket på 6 dagar. Men nu väntar jag på att min bror kommer hem med mat från hans jobb. så idag får jag käk i alla fall.

 

Det brukar bli så här när jag inte har några pengar, sover väll bort tiden så jag inte slösar på snus eler behöver bränna massa pengar på mat eller annan skit. Det kanske är min överlevnads taktik, sova bort livet, för att sedan må dåligt för att jag sover så mycket och konstigt. Konstiga grejer det här. Jag är jävligt irreterad över att jag inte tål "riktiga" sömnpreparat.

 

 

 

Som rubriken lyder, mitt hjärta är krossat.

 

Till att börja med så är min ekonomiska situation ohållbar. Min mamma hjälper till så gott hon kan, tyvärr ser min situation likadan ut varje månad. Jag kan inte med att ta emot mer pengar av henne, dessutom har jag inte kunnat betala hyra en enda månad som jag bott här.

 

Så här det min situation ut:

 

1250 kr lån

3500 kr mastercard

 500 kr läkarbesök

1000 kr mobilräkning

2000 kr hyra

 500 kr månadskort

 

Utgifterna blir då 8750 om jag inte räknar fel.

Inkomsten är 4300 kr.

Det enda jag kan "slippa" betala är hyran, men då ligger jag ändå 2450 kr back, VARJE månad. Dessutom vill CSN ha betalt...

 

Detta för mig innebär att jag inte kan se fram emot någonting, och tro mig, det är mycket roligt som händer i år.

 

Till att börja med, 2 festivaler där ett par av mina favoritband spelar. Har redan tänkt ut hur jag ska få gratisfestival, jobba på festivalen. Jag har gjort det förut och det brukar vara väldigt roligt! Problemet är då festivalen som ligger i Gävle, visst man kan fixa billiga resor och äta nudlar. Men jag vet hur det brukar bli, mer pengar går åt än vad man räknar med och jag har inga pengar!

 

Festivalen där jag bor är ett mindre problem, känns alltid lite bättre och säkrare att vara nära hemmet. Men den festivalen jag helst vill till är den i Gävle. Varför? System of a Down kommer dit. Jag har svårt att föreställa mig dom i Sverige och att jag ska missa dom. Det skulle slita ut mitt hjärta totalt. Har lyssnat på dom i snart 14 år och deras musik har hjälp mig igenom många tunga perioder, inte minst i min ungdom. Det skulle kännas så fel att missa dom.

 

Ok, då var det måndag idag är det mitt nya schema som gäller. Kan ju säga att det sket sig direkt... Har dock en ok anledning ;)

 

Lördagen till söndagen kunde jag inte sova och på söndagen åkte jag och brudarna hem till den fjärde bruden och hade det jättemysigt! På eftermiddagen när jag kom hem så var jag inte speciellt trött så jag började smsa med en viss person. Vi började dra upp mer och mer djupa saker som inte gick att ta på sms så han ringde upp vid 20.30 tiden och vi slutade att prata kl. 5... Så redan där pajade mig nattsömn, Men(!!) jag gick och lade mig i sängen tid iaf... När vi lagt på så somnade jag som en stock och vaknade strax innan 14. Vid den tiden skulle jag ju redan gått upp och käkat frukost mm. Men bara för att morgonen inte gick som den skulle så betyder det ju inte att resten av dagen ska bli lidande. Så jag gick upp, drack oboy, juice och åt en macka som kombinerad frukost och lunch. Sen borstade tänderna. Om 10 minuter är det dags för min promenad. Tänkte att promenaden blir till affären för att köpa snus, sen ska jag fixa den rena tvätten och lägga den där den ska vara. Jag känner mig lätt, och duktig att jag inte bara ger upp. Jag vill så gärna kunna leva ett bra liv utan massa begränsningar, även om det kommer bakslag i mellanåt så hoppas jag vara tillräckligt stark för att kunna tackla dom utan att få panik.

 

Jag är trots en fighter längst in, och jag tror att den sidan av mig börjar få övertaget :) I rock!!!

 

Ja då var det ett tag sedan jag skrev och inte jättemycket har hänt...

 

Har vart hos både min sjuksyster och läkare och dom båda tycket att jag kämpar på bra trots allt strul med socialen. Sen är det otroligt påfrestande att bo hos mamma. Om jag vill ha det lugn så går jag in på mitt rum och kollar på en film eller nåt, eller så lägger jag mig i ett bad. Får jag vara i fred? Ne det får jag inte!! Jag blir tokig! Hon kan knacka på min dörr säkert 10 gånger med 10 min mellanrum och frågar om jag vill ha nåt. Har sagt till henne att jag tar nåt om jag vill ha nåt. Detta funkar inte på henne. Och jag vill inte vara otrevlig även om jag blir det ibland.

 

Men det absolut värsta är när hon stormar in när jag sover och klagar på hur det ser ut på mitt rum och att jag måste städa. Jag har redan dåligt morgonhumör som det är och det jävla tjötet på det. Gaaaah! Härom dagen sa hon att det känns som att ha en tonåring hemma igen, ja konstigt, hon behandlar mig som en tonåring. Det sa jag till henne också och sen dess har det lugnat ner sig lite. Men helvete vad jag vill ha en egen lägenhet!!! Missförstå mig inte, älskar mamma för att hon låter mig bo här, men hon måste acceptera att jag behöver space, blir stressad av att vara omkring folk som pratar hela tiden eller ställer irreterande frågor, eller dricker så det låter som att hon har en sluss i halsen eller som tuggar så det låter som en glaciär rasar.

 

Jaja, nog med klagande på mamma <3

 

Har haft svårigheter att sova det senaste, kan finnas en anledning till detta ;) Men mest är det för att jag helt enkelt inte trött. Försöker ändå gå upp senast 12 även om jag somnat 6. Detta gör så att jag sover på dagen, så det är inte så konstigt att jag inte är trött på kvällen... Men jag har fått höjt min Attarax  och det verkar faktiskt hjälpa.

 

Sen har vi ex maken... Gaaaah! Han har flyttat tillbaka till våran gemensamma lägenhet. Det första han gör är att ringa mig och klaga på att det inte är städat. När jag skulle städa var ju elen avstängd så jag gjorde det jag kunde, och det visste han och sa att det var ok. Men det kom han ju inte ihåg... Så han ville att jag skulle komma upp med en dammsugare för han har ingen. Först sa jag nej, men sen kände jag att han inte skulle behöva sova med massa dammråttor omkring sig, så jag gick upp med en dammsugare. Erbjöd mig till och med att hjälpa till, men han ville göra det själv. Sen har han ringt typ 2 gånger om dagen för olika saker, tvättnyckel, sladdar, tv spel osv. Sen fick han fram ett förlåt för allt elakt han sagt till mig under de månader som han var hos sina föräldrar. Jag uppskattar ursäkten, men han specificerade inte vad han bad om ursäkt för, men jag får väll nöja mig med att han bad om ursäkt iaf. Sen har jag fått fram också att han inte ens har börjad bearbeta skilsmässan eller nånting så det lär ju dyka upp en eller två minor. Men jag är bered, bring it on bitch!

 

 

Efter att min vän hade vart hos mig på julafton så hade jag världens ångest i 3 dagar, kunde knappt röra mig. Otroligt jobbit! Som tur var släppte den på fredagen för då skulle jag träffa min älskade brudar och en gammal vän som jag känt sen lågstadiet :) Kvällen blev underbar med många skratt och super god öl. Det var ett sånt ställe man inte får beställa en stor stark, Carlsberg, Heiniken eller annan blasköl. Otroligt skönt att vara på ett "sofistikerat" ställe som jag tror vi drog ner lite med våra högljuda sexskämt och diskussioner om allt och ingenting, som det brukar vara helt enkelt. :)

 

3 dagar senare var det dags för nyår. Jag blev bjuden till en utav mina vänners vänner, vi körde en knytkalasvariant och det var sjukt god mat, trevliga människor, ocfh nya erfarenheter. Dom flesta som var där pratade spanska, värdparet träffades i Argentina vilket innebär att mannen är en äkta latino, han är störtskön! Sen var det någon från Dominikanska Republiken som var jätterolig. Skulle kunna prata om dessa underbarta människor hur länge som helsr. Men det ska jag inte.

 

På tolvslaget fick vi alla ner till en utkiksplats där vi hade utsikt över hela stan, jättevackert. För mig blev allt så syboliskt, första nyåret utan en kärlek, förhoppningsvis en ordentligt nystart på 2013. Men ändå kände jag mig så ensam. Som tur va fanns min vän vid min sida och pratade vett med mig, och gav mig en cigg (slutade röka för 2 årsedan) Men jag tror att jag var tvungen att fälla de tårar som kom och avsluta 2012 med ännu mer skit för att verkligen känna att jag åstakommit nåt. Vet att det låter luddigt, men jag fattar hur jag menar och det är det viktigaste.

 

Nu är vi inne på 3 dagen på nya året och det har inte börjat bra, först blev jag nobbad av en dude och var tvungen att ta mig igenom ett otrevligt område själv mitt i natten för att kunna komma hem. Och igår fick jag avslag från socialen om ekonomiskt bistånd. Tydligen har jag jag ett överskott på 18 000 varje månad. Va synd att jag inte känner av dom pengarna, kan ju bero på att dom inte finns!!! Jag får in max 5500 kr i månaden, och då ligger jag back 2000. VARJE FUCKING MÅNAD! Och dom har mage att säga att jag har ett överskott av pengar. Jag kan inte betala min mamma hyra, jag kan inte betala alla mina räkningar. Men jag antar att det är ok för dom. Självklart ska jag överklaga. Men jag ligger på ungefär 5% av min energinivå. Orkar inte ens åka hem från min bror, orkar ibland inte ens lyfta mina ermar för att dricka, eller gå på toa. Jag är sjukt jävla orolig nu, är det så har mitt liv har blivit? Ja tydligen. Det lutar ju åt att jag måste ta ett jobb och avbryta min sjukskrivning trots att det är det sista jag behöver! Min livslust börjar tyvärr försvinna ur mitt hjärta och jag vet inte hur jag ska hantera det...

 

 

 

(Folk som känner mig eller min mamma varnar jag för en del "olämpligheter", så läs vidare på egen bekostnad och håll det för er själva!)

 

Nu sitter jag i mammas soffa och kollar på Dreamcather som Stephen King har skrivit. Har sett den förut, men jag ser den gärna fler gånger eftersom att den är så jävla bra!

 

Min jul har varit för en gångs skull väldigt lugn, har inte åkt runt till massa släktingar eller tvingats vara trevlig mot svårföräldrar, svägerskor eller svågrar. Eftersom jag valde att inte åka till min pappa så var jag uppe hos mormor medan mamma jobbade. Sen gick jag hem lagom till att mamma slutat.

 

Under dagen fick jag kontakt med en gammal vän och vi chattade nästan hela dagen. Jättekul att återkoppla lite. Märkte hur mycket jag saknat honom. Har ändå känt honom halva mitt liv men har knappt pratat med honom sedan jag träffade min man för 5½ år sedan. Synd att det blir så. Men jag förstår att det blev så. Först när vi lärde känna varandra så var jag tillsammans med min första och var 13 år. Min vän blev tillsammans med min dåvarande bästis. Vi hade ett par underbara år fram tills dom gjorde slut och min "bästis" började balla ur. Tappade kontakten med min vän och det tog ett par år tills vi sågs igen. Nu var jag 20 och han 24. Jag var singel och det var han också. Jag tänkte verkligen inte dom banorna man kanske tror. För mig var det min äldre vän som jag alltid haft roligt med. Och roligt fortsatte vi ha ;) Min tanke var att bara vara vänner, kolla på film, dricka öl och liknande. Men det blev lite annat på det också. Vilket jag absolut inte ångrar! Han är snäll och mysig! Och framför allt, inte ute efter en relation. Perfect! Sen träffade jag min ex man och då kändes det lite fel att fortsätta kontakten efter som vi inte bara var vänner längre. Eller jo, men inte lika oskyldigt. Hade känts konstigt att introducera min kompis/sängkamrat till min blivande och sängkamrat. (ja, jag hade dom båda i rullning och ett par andra samtidigt) :)

 

I alla fall, innan igår så hade jag inte hört från honom på 5½ år. Han frågade om jag vill ta en kaffe, och det ville jag ju. Jag tänkte att han skulle hämta upp mig och att vi skulle åka hem till honom eller nåt. Men han kom hit till mig och mamma. Jag tyckte det var lite skönt att mamma var där för jag blev så himla nervös. Inte för honom utan för att senast vi sågs var vi ÖVERALLT i min gamla lägenhet... Och jag har gått upp 30 kg och fått finnar. Jag lät mamma underhålla honom medan jag hittade på nya ursäkter för att kunna gå runt och röra på mig. Han måste trott att jag var på speed eller nåt. Sanningen är att när jag är nervös eller stressat eller får ångest sätter min IBS igång och jag måste akutbajsa flera gånger innan dett lugnar sig. Men tillslut tog jag tag i mig själv efter 2 toa besök på 30 min och började andas. Tänk att det är så svårt att andas när man gör det automatiskt. Medan mamma stod i köket och vi kollade på nån dålig Zorro film så hintade han lite om att gå någon annan stanns, jag hajade vinken och vi gick in till mitt rum. Samtalsämnet som dök upp var sängen (såklart) som är den samma som för 5½ årsedan. Han la sig och jag var inte sen efter. Är verkligen INTE redo för att ha sex ännu så vi låg och myste, kramades och pussades som att det var den naturligaste saken i världen. Precis vad jag behövde efter detta året! Under den halvtimman/timman som vi låg där fick jag mer närhet än vad jag fått på flera år med min ex man. Det var så välbehövligt att bara få känna någon som håller om MIG och som VILL ha MIG!

 

Så nu är det dagen efter och jag skickade ett trevligt god fortsättning mms och nu ska vi kanske träffas igen innan han drar till Norge om ett par dagar. Kommer säkert vara nervös då också, men det struntar jag i. Dags att börja leva igen. Jag vill ha mys och då tänker jag se till att jag får det också!!!

 

God Jul och mer mys åt folket!!

 

 

Nu var det visst min tur att skaffa en blogg. Är egentligen inte så mycket för bloggar annars, och framför allt inte att skriva. Men här sitter jag likt förbannat och skriver... Jag kommer nog till en början vara anonym, är ju typ anonym för mig själv, så jag kan ju inte säga vem jag är... eller kan jag? NÄ!

 

 

 

 
 
Varför då? Måste jag blogga?
- Ne, det måste jag inte. Men det kan vara skönt att ventilera sig lite.
 
Hört talas om dagbok, du vet papper och penna, PRIVAT?
- Jo, det var ju så jag började. Men det blev för rörigt. Tankarna kom snabbare än vad jag kunde skriva och det blev pannkaka.
 
Jo, men knapprar jag snabbare på dator då?
- Ne verkligen inte! Men att blogga kommer hjälpa mig att reda ut mina tankar innan jag skriver ner dom, förhoppningsvis.
 
Men vem fan skulle vara intresserad av mitt misslyckade patetiska liv?
- Inte fan vet jag och jag bryr mig inte, eller jo, alla behöver bekräftelse på nåt sätt. Jag hoppas ju på att kanske ge någon insikt i sin egen sjukdomsbild eller som kan hjälpa mig med min. Eller andra problem jag har.
 
Men shit, har jag bara problem eller? Och vad är det för nedrans sjukdom jag pratar om?
- Väldigt många problem, ovanligt många just nu faktiskt. Och sedan 5½ år tillbaka har jag levt med vetskapen att jag har en affektivstörning dvs. jag är bipolär (manodepressiv) typ 2 med en större depressiv del.
 
Varför är det så jobbigt nu då?
- För det första är jag sjukskriven sedan april i år pga depression. Var tvungen att avbryta mina studier. Vart gift med en man sedan 2009 som till en början var underbar. Men det visade sig vara falsk marknadsföring i en söt förpackning och han blev sakta men säkert en helt annan människa och började betee sig mycket märkligt. Det ena ledde till det andra och jag valde att skilja mig från honom (mitt i depressionen, på grund av depressionen kanske). Kan ta den historien en annan gång. Sen har jag väldigt ofta jobbiga konflikter med min pappa som inte kan/vill acceptera och respektera mig för den jag är eller för den jag vill vara. Juste, sen var det det också, jag har (tack vare min ex man) vart tvungen att flytta hem till mamma igen eftersom jag bara får 4300 kr från f-kassan. KUL! Eeeh....
 
Ahaaa, men gör jag inget annat än att vara sjuk och bo hos mamma?
- Jodå, har sedan ett par månader tillbaka blivigt mer starkare och dippar inte lika mycket längre, så jag träffar mina underbara vänner ibland, umgås med min bror och hans underbara katter, hänger med mormor och hennes små sötnosar till hundar målar mina och tydligen (ibland) andras naglar, bakar, spelar tv spel, kollar på film, tänker, tänker, tänker och tänker.
 
Vad tänker jag på då?
-Allt från "fan va kass jag är som inte ens klarar av att borsta tänderna idag, igen..." till "Vad ska jag ta mig till nu? Har inga pengar, ingen bostad, inget jobb att komma tillbaka till, ingen man, ingen ork, ingen energi"
 
Ojdå, stackars mig. Varför står det bipopulärt ist för bipolär? Är jag dyselektisk?
-Ne det är jag inte! Det är ett sätt för mig och min mormor att skämta lite om vår sjukdom.
 
Är min mormor också bipolär? Är det ärftligt?
-Ja det är hon och vad jag ganska nyligen fått reda på så finns det psykisk ohälsa på båda mina föräldrars sidor. Vilket bra utgångsläge va... Som tur är så avtar oftast sjukdomen intensitet ju fler generationer som blir drabbade. (har jag fått förklarat för mig) Sen är läkarna snabbare idag på att ställa diagnos så man kan få hjälp snabbare.
 
Vad får jag för hjälp då?
-Jag går till en speciallist i stan där jag har ett helt team att vända mig till vid behov. Just nu går jag bara till min läkare och min sjuksyster. Sen medicineras jag också. Har 6 olika antidepressiva, stämningsstabiliserande, ångestdämpande och insomningstabletter. Ibland känner jag mig som ett apotek.
 
Men annars, är allt bra?
-Hmmm, njae. Har den irreterade tarmsjukdomen IBS också. Som iof blivigt bättre sen jag blev sjukskriven. :)
 
Nåt annat?
-Ja. Lägger upp en liten planering för mig själv så jag vet vad jag ska skriva om här näst.
 
1. AVKLARAT
2. Uppväxt
3. Sjukdom
4. Manssläktet
5. De senaste 9 månaderna (plugg, psykbryt, maken, skiljsmässan, flytt, nu)
 
Jag ska försöka att skriva ner allt detta innan årsskiftet, jag lovar inget, men jag ska göra mitt bästa

 

Puss