Igår kväll skickade jag ett sms till personen och bad om ursäkt för att jag ringt polisen. Personen svarade och sa att allt var lugnt och att personen säkert mår bättre om ett par dagar. Jag hoppas verkligen det, detta har varit jättejobbigt!!

Idag pratade jag med min kontaktperson, hon som sparkat mig ur sängen, kastat ut mig på sjukhusområdet, hon som tycker att jag är värd den kampen. Jag älskar henne för det. Vi pratade om min utskrivning och vad jag ska tänka på och sådana saker. Kändes faktiskt bra, och tanken om att komma hem känns inte lika skrämmande. Så länge ingen pressar mig på det sättet som förut, som att mormor vill att jag ska ta hand om henne till exempel. Jag måste tro på min egna förmåga och följa mitt schema slaviskt! Hoppas hoppas att det går bra på tisdag!

Nu har jag varit tillbaka på avdelningen i 3,5 timmar. Känns otroligt skönt. Egentligen skulle jag kommit nu men jag kände mig så ensam och ledsen. Känner mig fortfarande ledsen. Jobbigt att inte veta vad som händer. Jag misstänker också att personen blivit förbannad på mig för att jag ringde polisen. Om det är så kan jag tycka att det får vara så men jag vet med mig att jag gjort allt i min makt för att hjälpa till. Om jag förlorar personens vänskap men räddar dennes liv så kommer jag vara nöjd. Tråkit så klart men om det blir så då är jag beredd.

Torsdag:

När jag vaknar är jag helt tom, och orolig. Nu skulle jag ju tillbaka till soc. Men helt ur det blå erbjuder sig pappa att hämta mig och köra mig. Jag blev jätteglad! Han var även med på mötet. Sen gick vi hem till brossan för att köra honom till jobbet. Sen körde pappa mig tillbaka till sjukhuset. Jag var jätte tacksam och det lät jag honom veta. Han kan när han vill! :) När jag kommer tillbaka till avdelningen är jag glad, men ändå tom. Tomheten finns där hela tiden. På kvällen sitter jag och chattar med en kompis till mig och brossan om lite bös. Sen ville hans band att jag ska vara med i en av deras nya videos, och det är klart jag vill. Blev super glad, glädjen övergick till ångest och en liten hypomani. Gick runt avdelningen i en halvtimme sen även ute. Sjuksköterskan ringde till jourhavande läkaren för att kolla villka mediciner hon kunde ge mig. Jag fick Imovan och Zyprexa, samt en medicin/pilates boll som jag lånade av Juggen. Satt på den och gjorde massa balansövningar. Efter 30 min hade tabletterna verkat och jag blev skönt lugn och trött så jag kunde sova.

Fredag:

Vaknar upp i tid till frukosten, känner att jag är på bra humör, någorlunda stabil och lättad efter torsdagen. Ganska direkt efter frukosten går jag och den starke ner till kulverten för att se om det finns några rullstolar, och det gjorde det. Vi körde väll runt i 30 min och precis innan vi skulle ställa tillbaka dom så tar han tag i min rullstol och kör utav bara helvete så rullstolen och jag välter. Det blev en hård landning, det gjorde lite ont men inte så att jag tänkte på det, men jag började asgarva. Hur han kände vet jag inte, han blev nog lite skamsen. Sen under hela dagen diskuterade "vårat modulgäng" på 4 pers med den kristne om olika saker, som tex. Gud, sex och bajs. Askul, han blir alltid så hetsig. Efter att alla fått sin kvällsmedicin gick alla på avdelninge och la sig. Jag satt först ute själv i 45 min utan jacka och skor, känner mig ganska deppig och ledsen men sitter och laddar på att gå och hämta min nattmedicin. Gjorde min första inbakade fläta idag också på den psykotiska kvinnan, den blev rätt bra!

Det har hänt mycket, snabba svängar men i det stora hela har det vart ett par ganska bra dagar, tror jag.

Ska försöka komma ihåg de senaste 3 dagarna.

Vi börjar med tisdag:

Fick nattpermission för att kunna lämna in papper till socialen. Mötet var på onsdagen. Känner redan när jag stiger på vagnen att det var jobbigt. Tog alla mina "vid behovs" mediciner som är två ynka Attarax och 10 mg Oxascand. det hjälpte inte. Men jag måste iväg så det var bara att bita ihop. Åker först hem för att hämta alla papper. Sedan iväg till soc och sen hem till brossan. Jätteskönt att komma hem till myskatterna. Brossan kom hem tidigt och det var sjukt skönt å se honom!! Vi chillade och lekte med katterna. Hade jättesvårt att somna. Tror jag somnade vid 3 tiden.

Onsdag:

Vaknade tidigt och laddar för mötet. 10.30 är jag på plats och får veta att min handläggare är sjuk. Panik!! Det fanns ingen möjlighet för mig att träffa någon annan den dagen. Fick en tid dagen efter ist. Jag fick åka tillbaka till avdelningen utan någon framgång alls. När jag kommer tillbaka har jag svalt 3/4 av en karta Attarax som jag hittat hemma så dundrar jag in och är jättearg. Fräser på alla slår i dörrar och skåp. Alla säger ju att man ska visa hur man mår. Det var faktiskt ingen som klagade så jag tar det som ett bta tecken. Efter nån timma har jag lugnat ner mig. Sover en stund. Blir väckt och får inte sova mer. Är nere hela efter middagen. På kvällningen så är det ganska roligt, "biffen" på stället lyfter upp den tanige kristne gubben ända upp i taket, bara så där. Alla i rummet börjar asgarva, även jag. Sen kommer det in en ny patient på avdelningen som är psykotisk. Jävligt underhållande. Denna nya patient lever rövare i sin korridor, samma som den kristne. Helt plötsligt ett utbrott från den nye och den kristne kommer utstapplandes som Ozzy Osbourne helt panikslagen. Det ser så jävla kul ut! Stämmningen var jättebra och dagen slutade bra trots allt.

Torsdag och fredag kommer i ett annat inlägg.

Igår var en hyfsad dag, fast ångesten fanns där hela tiden. Jag och en patient på promenad vid 17.30 tiden och gick ganska raskt i 40 min. Målet med promenaden var att köpa godis på min nya favorit kiosk. Sen på kvällen efter kvällsmaten så kollade vi på Walk the Line och käkade godis och chips å dipp! Jag blev trött redan vid 21.30 så jag gick och la mig och somnade ganska direkt. Nu har jag varit i 1,5 tim och det känns som jag behöver sova igen.

Idag fick jag också reda på att jag gått ner ca. 1 kg i veckan här, det innebär 3 kg :) snart väger jag under 80 igen!!!

Väntar på läkaren just nu, dom ska gå rond nu, men jag har inget tålamod!!!!

Klockan är nu 11:43 och jag har varit ute på en av mina promenader, gick till avdelningen där pappas tant jobbar och tjötade lite med henne. När jag kom tillbaka var vi 3 patienter och en skötare som spelade ett spel. Ganska kul men också irreterande då vissa inte kan hålla käften i 1 minut som det tar att ställa frågan.

Hoppas på att få träffa läkaren idag för att ta upp det där med mitt ångestdämpande. Sen måste jag kolla om jag kan få nattpermission i morgon, det skulle underlätta jättemycket eftersom socialen ligger nära min bror och jag måste dit i morgon för och lämna papper och på torsdag är det möte.

Ikväll ska jag och en annan patient promenera tillsammans, sen blir det nog spelkväll med dom som vill.

Det blev ingen Star wars för mig igår, jag och en annan spelade "vem vill bli miljonär" i stället. Vi tog också en promenad på gården, så jag tog totalt 3 promenader igår.

På kvällen blev det även lite kaos med min roomie som fick byta rum och fick x-vak på sig.

Oh well, hoppas att läkar jäveln är på min sida idag.

Idag har jag varit riktigt duktig, tagit mina 2x30 min promenader. (En av "promenaderna" var i kulverten där jag körde rullstol i 30 min) Men den andra promenaden gick jag, utomhus.

Sen har jag inte sovit på dagen, jag har bäddat rent, tvättat, duschat och haft besök.

Besöket var mysigt men blev ganska snabbt en predikan om att jag gömmer mig bakom min sjukdom och hon hävdade att det bara är att ta sig i kragen och göra saker, och om jag då den deprimerade ******* säger att jag inte klarar av det eller det så tycker hon att jag gömmer mig bakom sjukdomen. Så kan det vara, men det är inte så det är! Verkligen är att PGA min sjukdom hindrar det mig från att fysiskt göra vissa saker. Precis som någon med ett brutet ben, skillnaden är att benbrottet syns...

Sen drog hon upp hur annorlunda jag blivit och hur sårbar jag blivit sen jag var 20. Ja, alla utvecklas och att dessutom få en kronisk sjukdom psykisk som fysiskt rubbar det en person och man måste hitta ett nytt sätt att ta sig an världen där ute. Jag kan ju inte gömma mig bakom nåt som jag kämpar mot 24/7. Väldigt påfrestande med anhöriga och vänner som inte förstår och ska ge en "tips". Funderar på att sluta ta emot besök, den ende som skulle få komma är min älskade lillebror.

När mitt besök gått kom ångesten och jag satte mig i duschen i 30 min. Men om 1 timma ska vi kolla på Star wars. Kommer nog bli kul.

Det känns som att det gått flera veckor sedan förra inlägget. Ska se om jag kommer ihåg. Här inne går dagarna verkligen in i varandra.

Det som hände först var nog ett par tabletter som jag inte reagerar så bra på som jag fick under bordet. Den natten satte jag mig och sminkade mig och fotade. Personalen hade tydligen kommit in men inte gjort nåt. Et läskiga var ju att jag inte kom ihåg detta utan såg det i mobilen och fick det förklarat för mig dagen efter av en sköterska.

Härrom dagen skulle jag gå på promenad och tänkte gå till kiosken som ligger ganska nära men jag hamnade helt fel trots att det såg likadant ut. Så jag hamnade på gränsen mellan Vallhammra och Partille. Men jag hittade världens mysigaste godisaffär :)

Idag var jag på två promenader, en mot min vilja. Satt å grät för att jag inte klarade av att gå ut själv. Men som tur var skulle en annan patient och skötare gå med så jag gick med dom. Vi gick till nåt torg där det satt världens mysigaste katt. Han stångades verkligen och ville bli klappad hela tiden.

Senare på dagen tog jag en till promenad till de underjordiska gångarna här. Det var riktigt intressant. Fotade massa och redigerade dom sedan så klart. Imorgon blir det till att fortsätta måla på mina 2 projekt.

Måeendet är det samma. Deppig, omänskligt trött och ångest.

På fredag kvällen blev jag inlagd igen. Läkaren på akuten var väldigt oroad över mig och det verkade verkligen som att han brydde sig. Underbart med sån vårdpersonal som tar en på allvar.

Natten till lördag gick jag in på avdelningen igen. Blev varmt mottagen. Jag blev tilldelad ett nytt rum, nu har jag en roomie. Känns inte jättekul. Men men, det löser sig nog.

Igår på lördagen var jag helt slut, sov i princip hela dagen. Sov fram till lunch, åt lunch, sov fram till middag. Någon gång under dessa timmar kom mamma med lite saker. Jag var medveten om att hon var här men det gick inte att vakna.

Efter kvällsmaten ringde mormor och tyckte jag var egoistisk som inte tar hand om mamma nu, det är ju så jobbigt för mamma detta och jag borde ta hänsyn till detta och inte bara tänka på mig själv... Jävlar va arg jag blev! Ringde mamma och bad henne att snacka med mormor och säga åt henne att inte ringa mig mer. Då börjar mamma med "det känns som att allt är mitt fel" och det får ju mig bara att må ännu sämre. Jag ska väll för fan inte behöva ha dåligt samvete för att jag försöker må bättre. Känns alltid som att jag inte får vara som jag är eller känna vad jag känner.

När jag pratat med båda dom så var jag sååå stressad och ångest nivån var bortom all kontroll. Visste inte vart jag skulle ta vägen så jag fick typ panik. Fick en oxascand och dom öppnade till gården för mig. Så jag gick i en stor cirkel i 1 timma för att lugna ner mig, det funkade. Ska försöka gå 30 min varje dag i alla fall.

När jag var klar med promenaden och hade duschat så var det filmkväll på avdelningen men jag var så trött så jag gick och lade mig och somnade som en liten gris. Har fortfarande mega ångest men det löser sig!

Igår, torsdag, pratade jag med läkaren och hon tyckte att jag var redo att skrivas ut... Kag försäkte förklara för henne att jag fortfarande mår kasst. Hon frågade om jag ville bli utskriven på dagen eller idag, fredag. Jag sa fredag. Men när jag kom in på mitt rum var jag så förbannad! Slängde ner alla mina saker och skrev ut mig själv och stack.

Det var förvånandsvärt skönt att komma hem, men så fort morsan kom hem började tjötet. Fick sån ångest så jag gick å la mig. Sov lääänge. På morgonen fortsatte tjötet så jag drog hem till brorsan. Skönt och träffa katterna igen.

Sen åkte vi med pappa för att köpa en dammsugare tillbrorsan. Ångesten steg för varje minut. När jag väl kom hem hade jag sån ångest att jag bara skakade. Tog 3 oxascand och en kniv. Skar upp två hyfsat djupa jack i underarmen. Jag ringde 112 och blev hämtad med ambulans. Först åkte vi in till kirurgakuten där dom tejpade skadorna. Och nu sitter jag återigen på psykakuten för att se om jag kan bli inlagd igen. Samtidigt som jag vill så vill jag inte. Vi får se. Det där med impulskontrollen är ett stooort problem just nu.

Igår var jag hos tandläkaren och hon fick borra upp hela tanden, ända ner till nerven för att lätta på trycket. Inte nog med att jag hade ett gigantiskt hål så var tanden ordentligt inflammerad också. Fick ett par sprutor med bedövning. Och hon körde på i 1 timma, för en enda tand...

När jag kom tillbaka så skulle jag till kuratorn som tydligen var sjuk. I stället fick jag prata med en av överläkarna och fick världens utskällning för sexet. Jag förstår verkligen att det var olämpligt, men just nu kan jag inte styra mina impulser. Jag fick en chans till, händer det igen så åker jag ut. Blev jäkligt nere efter det samtalet så jag gick och lade mig ett tag.

När klockan var 16.30 ungefär började bedövningen släppa och jag började få mer ont än vad jag hade innan tandläkaren. Jag fick en till Citadon men det hjälpte inte. Humöret började gå neråt och tålamodet likaså. Vad som händer näst är så typiskt psykavdelning man kan tänka sig:

I kön till kvällsmaten, För det första har vi har en ny snubbe som är astyken och ifrågasättande, han babblar i ena örat, sen kommer den paranoida bruden och snackar kolhydrater i andra örat och den kristne snubben springer runt som vanligt. Jag gick iväg från kön för å andas lite, då hade två av de "normalaste" tre grabbarna redan brytit ihop. Jag sitter och stirrar in i väggen och efter 5 min kommer min närmaste jugge och hämtar mig. Jag, Juggen och den arabiske terroristen sitter vid ett bord och afrikanen sitter med nötterna. Jag sitter och skakar av ilska och paranoid bruden fortsätter snacka skit vid bordet bakom mig. Helt plötsligt så är det en av anorektikerna som suger i sitt sugrör så jävla hårt. Jag börjar asgarva och sticker ut för å ta en cigg, sen kommer grabbarna en efter och asgarvar. Sen sitter vi 4 personer på en balkong på psyket och asgarvar.

När psykbrytet var över fick jag en till Citodon mot smärtan, en Oxascand mot min ångest och två Attarax för att lugna mig lite. Efter det var jag rejält påverkad. Gick och lade mig ganska tidigt och däckade som en liten säl.

Fy fan vilken dag!!

Idag är jag inne på tredje dagen med extrem tandvärk. Har fått Panodil, Ipren, Ibuprofen och Citodon, men inget hjälper. Som tur är har jag fått en tandläkartid idag. Hoppas dom drar ut skiten!

Annars har jag tagit mina blodprover idag, både Litium och för en studie som jag medverkar i.

Börjar få panik över socialen, ska vara där på fredag, vilket innebär att jag ska lämna in alla papper idag. Jag tror jag har alla papper förutom kontoutdragen. Ska snacka med kuratorn idag och se om han kan hjälpa mig med något. Annars vet jag inte vad jag ska göra. Skjuta upp tiden vill jag inte heller göra men det kanske blir så. Jag få se. Känner mig allmänt maktlös och apatisk.

Idag var min vän här igen. Vi tittade på film och kramades lite. Efter filmen började det hetta till och vi började ha sex på mitt rum. Dumma som vi var så drog vi inte ut sängen från väggen och då blev det att låta väldigt mycket.

En sköterska kom in helt plötsigt för att kolla att allt var ok, då var vi mitt i. Snacka om pinsamt. Hon gick och låste dörren efter sig men vi tappade suget och klädde på oss. 5 minuter senare kom hon tillbaka och sa att vi längre inte får vara ensamna på mitt rum, sex är tydligen förbjudet här. Sjuuukt tråkigt. Det jag mest känner mig dum för i efterhand är i fall någon patient tog illa upp, för det hördes! Mycket tydligen. Jaja jag fick mig ett ligg iaf.

Idag får jag besök av en sexig varelse och han ska vara här hela dagen idag och imon också! :) Äntligen får man kramas och skratta med nån som har samma sjuka humor som en själv :)

Det finns ju inte alls mycket att göra här, deras motto är "så lite intryck som möjligt", vilket är jättebra, men faaan va tråkigt! Men jag har min nya Iphone 5 som jag leker med. Har suttit och redigerat massa bilder. Perfekta sysselsättningen!