- Ja det har jag. Är separerade sen 1993 (jag var 7 år)

- Jag tror inte jag vet till 100% för det har varit och är nog väldigt känsligt fortfarande. Detta var också året som jag började få problem med dödsångest.

 

- Det man ska veta om min pappa är att han är bestämd, envis, storhetsvansinne, besservisser, narcessist och när han inte fick vad han ville i seperationen så slutade det med att pappa misshandlade mamma. Kommer fortfarande ihåg när jag kom hem efter att ha varit hos mormor att det var omkull välta saker, hål i väggar och mamma var jätteledsen men försökte verkligen vara stark framför oss. Kommer ihåg att sa till mamma att pappa var tvungen att komma hem igen för att städa upp. Då sa mamma att hon skulle göra det, och jag erbjöd mig inte ens att hjälpa henne för jag var så arg på pappa. Tyckte ju att det var hans ansvar. Så jag satt på mitt rum medan mamma städade... Hade ju inte alls tankarna på vad som egentligen hade hänt. Kommer också ihåg att runt omkring misshandeln så var mamma hos läkaren för att dokumentera skadorna, har ett svagt minne av att dom var helt sönder bitna. Pappa säger att hans skador var så illa att vi inte fick se bilderna. Vet inte om jag tror honom. Visst, mamma kan nog göra stor skada om hon vill, men hon är typ 50 kg lättare än honom och jag tror inte hon hade mycket att sätta emot den gången.

 

- Vi är jag och min yngre bror. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte. Det är nog en sån där hatkärlek. Jag älskar honom för att han är min pappa och jag hatar honom för allt han har utsatt mamma och oss för. 

 

- Inte direkt. Pappa drog till mig på axeln en gång med sin knytnäve, men han sa ju förlåt efteråt... Jag tror att min lillebror kommit lindrigt undan, men jag tror att han har mer känslor för hela separation/pappa grejen än vad han vill medge. Men det som pappa gjort mot oss är inte fysiska, snarare allt annat än fysiskt. Han har helt enkelt inte funnits där, varken psykiskt eller fysiskt. Antingen har han glömt bort oss (framför allt mig, även nu i vuxen ålder), han kommer ALLTID sent. När man väl träffar honom så är han så bortkopplad från verkligeheten att man inte får kontakt med honom. Han behöver inga droger eller alkohol för att vara en otillgänglig pappa, det klarar han och datorn av alldels själva!

 

- HAHAHAHA, ne ne. Han har bland annat sagt till mig när jag var 13 år och blev oprovocerat misshandlad att jag får skylla mig själv när jag är i stan. Och sen frågar han om det inte va så att jag gjorde nåt för att göra dom arga. En gång när jag var 14 år så ville jag inte åka till pappa över helgen och då vräker han ut sig att jag kommer minsann ångra mig att jag inte träffar honom oftare när han sedan är död. Så säger man för fan inte!!!! Oj, glömde jag nämna att han är manipulativ också.

 

- För att det är min pappa. Och jag får gratis mat och bio ;). Skämt å sido, jag har ett litet hopp inom mig som säger att om pappa bara ser mig, MIG, så kommer han inse hur mycket han missat och hur jävla grym jag är egentligen och att han inser hur stolt han är över mig och låter mig få vara MIG. Men ibland finns han faktiskt där för mig, men väldigt sällan.

 

- Ja och nej. Pappa har svårt att acceptera och i frågarsätter ALLT allra minst min diagnos (han tycker i princip att jag låtsas må dåligt för att slippa ta tag i mig själv eller ta ansvar för något) Så när jag är omkring honom eller pratar med honom måste jag maskera mig med en pipig glad tjejröst när jag egentligen låter som shreck på nedåtsjack. Dom gångerna jag inte orkat "maskera mig" så har han "råd" varit att ta en promenad runt sjön. (Visst pappa om jag kunde ta mig ur sängen så skulle jag absolut göra det. Tack pappsen, vilket bra råd...)

 

- Nej verkligen inte!! Dom är verkligen varandras motsatser. Mamma är snäll, oegoistisk och hon skulle flytta ett berg för mig och min bror om det behövdes. Och det har hon redan gjort, flera gånger om! Jag menar, jag är 26 år och hon låter mig bo hos henne. Känner mig så jäkla elak bara, ibland fräser jag åt henne trots att hon inte gjort nåt eller så är jag nedlåtande eller nåt annan otrevligt. Min sjuksyster säger att det är dom man är närmast som man "kan" vara sån med. Man behöver inte maskera sig. Sen är jag ju också van med att vara själv.

 

- Jag säger så här: Det är lätt att vara själv när den andre sover hela dagarna och jobbar 2 dagar i veckan. Mer om det i ett annat inlägg. Håll dig nu till temat!!!!

 

- Självklart växte jag ock min bror upp med mamma. Vi hade det bra vi tre, vi bodde ute i en landskommun med mycket för oss att göra. När jag var 13 år träffade jag en kille som jag sedan var tillsammans med i 8 år. Helt underbar! Mer om honom i ett annat tillägg. Jag var nog ganska skötsam medan min bror var ganska full i fan. Min teori är att min bror blev mer utåt agerande och jag vände allt jobbigt innåt efter separationen. Och det visades tydligt. Och när vi väl var hos pappa och hans nya tjej så var det katastrof. Tänk er så här: Ni är i en porslinsaffär, inget får röras eller gå sönder, det måste vara kliniskt rent hela tiden och kassören får inte prata med sina kunder. Så var det hemma hos dom. Vi var verkligen som objudna gäster trots att pappa sa att det var vårat hem också. Yeah right! Sen ville pappas tjej att vi skulle lägga oss tidigt för hon ville ha tid med pappa... WTF vi är där MAX 4 dagar i månaden, kan inte vi få han då? Nope. Och när vi skulle åka hem så blev vi bokstavligt talat utdamsugna. Precis som att vi bar på nån jävla parasit, nej vänta, vi var dom äkliga parasiterna.

 

- Nedå, morsan visste allt som pågick, det regnade polisanmälningar mellan dom två. Problemet var inte bara att vi var i vägen, vi var tvungna att veta det på alla möjliga olika sätt också. Som exempel: Ni förtjänar inte att leva, ni är äkliga, vilken tur att ni inte mina barn, mina barn skulle aldrig få se ut på det viset med mera... Som ni förstår så var detta den perfekta bruden för den moralisktkorrekta pappan. Dom är nu ca 15 år samanfogade med en son. Honom är det synd om!!!

 

- För det första bråkar pappa och tjejen HELA tiden om allt och ingenting. Dom skriker framför deras son, och kallar varandra många och otrevliga saker. Jag och min bror ser på honom att han blir helt tom i blicken när dom sätter igång. Vi brukar göra allt för att underhålla honom då. Men det är ju bara när vi är där. Hur är det annars? Enligt pappa bråkar dom aldrig när vi inte är där. nehe, men det känns ju bra, vi kommer dit och förstör "perfekta" familjen. Vi har även frågar sonen hur det ligger till och han säger att dom bråkar hela tiden. Precis som vi misstänkte. Men vet ni, jag bryr mig inte längre. Jag behöver inte finna mig i sånt längre. Jag är vuxen nu!

 

- BAJS! Men jag har iaf tackat nej till att vara med på jul, och det är ett stort steg för mig. Dags att sätta mig själv i första rummet nu!