Nu sitter jag hos en nära vän och väntar på att vi ska hem till min gamla lägenhet för att ta det absolut sista. Ska bli skönt när det är gjort, men det kommer bli så defenitivt, jag bor inte där längre och vad är det som säger att han inte kommer skaffa nån äcklig brud som flyttar in i VÅR lägenhet... I min andra relation jag hade med min "high school sweetheart" så hade han ett "seriöst" förhållande efter 5 (!!!!) veckor. Och vi hade vart i hop i över 8 år. Det kändes som ett hån mot hela vårat förhållande, förlovning, allt. Och om det skulle ske igen med min ex man så skulle jag tappa all respekt och längtan efter ett förhållande, äktenskapet hedrades ändå inte.

 

För mig så känns det som med en avliden släkting. Man måste ta sig tid att sörja, bearbeta, vara arg och sedan gå vidare. Eller är det bara jag som är "överkänslig" som vanligt eller reagerar jag "onormalt" som jag så många gånger fått höra från min ex man. Att jag "reagerar onormalt" i jämnförelse med vadå? Med honom? Han sätt att tackla konflikter är att kväva dom till döds eller supa sig full och kolla på porr när jag sover, har telefonsex med okända kvinnor eller medvetet försöker sova hos okända kvinnor när han vart på turné... Ja, för det är ju "NORMALT"... (För en alkoholist kanske, eller en mentalt avtrubbad omogen idiot!)

 

Eller är det så att män är så fruktansvärt svaga och okapabla att ta hand om sig själva att dom inte ens klarar sig ett par veckor utan en surogatmamma? Fan väx upp!!!

 

Jag, bitter? Inte alls...

 

Har drömt så konstiga drömmar de senaste nätterna så jag vet varken in eller ut. Inte så att jag längtar efter honom eller måste se honom eller nåt, men drömmarna framkallar känslor som är obehagliga. Kan inte avgöra om dom är äkta eller om det bara är drömarna. Igår gick jag runt mer eller mindre hela dagen och var helt tom, som om att drömmarna tagit sig in i mitt medvetande och sugit ut alla känslor, tankar och min själ. Var hemma hos en annan vän igår och skulle julbaka lite. Jag var närvarande oftast, men höll mig mycket i bakgrunden kände jag. Kunde inte riktigt koppla in på på samma våglängd som min två vänner. Eller jo det kunde jag, men sen efter en halv konversation så checkade jag ut. Vet inte om det uppfattades så, men det kändes så. Men vi hade grymt kul och mysigt. :) Jag behövde verkligen det, vem vet hur den dagen hade slutat annars. Vågar inte ens tänka på det.

 

Kommer ihåg min  natt jättetydligt från inatt, orkar inte skriva ner hela men den biten som som jag blev mest förvånad över och stolt över faktiskt!

 

Min teori är att kaptenen är mitt undermedvetna, JAG i planet är mitt medvetande, flygplanet är min "säkerhet" i form av familj och vänner, stormen syboliserat mina problem och skiljsmässan som har funnits bakom mig länge som jag ignorerat som jag sedan varit tvungen att kasta mig in i, det var skakigt men jag kom ur det utan en skråma. Och det kallar jag en powerdröm, problemet är att jag inte kände mig så powerfylld när jag vaknade, men det kanske är en hint till mig själv att det kommer bli bra, jag kommer landa tryggt och säkert, med hjälp av min familj och mina vänner. För utan dom så hade jag inte stått upp idag.