Nu sitter jag här i mammas kök och lyssnar på Red hot chili peppers som spelas på radion, mamma är på jobbet och jag frostar av frysen. Tankarna snurrar värre än värst och jag är alldeles matt.

 

VAD ÄR DET FÖR MENING MED ALLT?

 

Man går upp och meningen är väll att man ska äta, klä på sig och gå till nåt jobb. Varför då? Vad ger det MIG? Varför frostar jag av frysen, vad är det för mening? Ångesten bankar i brösten, alla lemmar skakar och det känns som jag ska strypas, till vilken mening då?

 

Jag skulle inte vilja påstå att jag har självmordstankar. Det är snarare tvärtom. Jag lider så fruktansvärt av dödsångest. Jag vill inte dö, jag vill verkligen inte dö! Men samtidigt känns livet så meningslöst när man ändå ska dö. Vad kommer jag ha för nytta av att frostat av frysen eller pillat med mina naglar i 2 timmar? Jag kommer ju ändå bara ligga nånstanns, bortglömd och kall och inte finnas längre. Varför i helvete ska jag då ens anstränga mig för att bli fin, se till att inte bli matförgiftad eller bara njuta att att faktiskt leva. Leva, det är ju det jag gör, ofrivilligt kanske. Det är inte jag som ville bli född, jag bara blev det och jag måste finna mig i det, eller? Nej, jag vill inte dö!

 

Så, vad ska jag göra? Gå upp, klä på mig, äta, jobba, stressa, dö? Ne tack!

 

Är det så att min dödsångest egentligen är min bästa vän? Är det den som håller mig vid liv? Så som ångesten protesterar så att jag bara vill krypa under ett täcke och, what for it, leva... Jag vill verkligen inte dö. Ända sedan jag var liten har jag önskat och hoppats på att någon ska komma på ett sätt för MIG att leva föralltid. Sen när man blev äldre och "upptäckte" vampyrer, älvor och andra påhittade väsen så har jag alltid i hemlighet velat vara en av dom. En av dom som får finnas.

 

Jag tycker att jag borde ta vara på livet mer, och kanske kämpa hårdare. Men jag kan inte. Huvudsaken är väll i alla fall att jag vill. Det finns ingen mening med detta inlägget, men jag skriver det för att jag VILL!

 

JAG VILL LEVA och det kanske inte behöver finnas nån mening. Det är nuet som är viktigt. (Om jag bara kunde övertyga mig själv om det...)