Ibland kan jag tänka att jag inte hade vart jag utan min sjukdom. Men ibland gör sig verkligeten påmind. Idag är en sån dag. Har börjat inse mina begränsningar. Jag kommer troligtvis aldrig kunna jobba heltid och framför allt inte med sånt som jag är intresserad av. Har det senaste börjat inse på riktigt hur min situation ser ut. Jag är snart 27 år och det känns som att mitt liv är över. Samtidigt som det känns som att det känns som att jag är 17 igen och väntar på att få det där jobbet som kommer göra att jag så småning om får en lägenhet. Och då kan jag starta mitt liv på riktigt. Men då kommer jag ihåg, jag har vart 17, har haft ett par lägenheter och ett par riktigt bra jobb. Och nu sitter jag här och är i princip körd. Jag kommer få hanka mig fram hela mitt jävla liv med denna jävla sjukdomen som aldrig lägger sig i vilostånd, vilket den ska enligt böckerna. Hur länge ska detta skovet pågå? Inte nog med det så har det påverkar relationer i min närhet. Vilket är det absolut värsta. Min mormor som ska förstå mig fattar ingenting, de ytligare vännerna tror att jag är party party hela tiden, för det är den sidan jag visat, den enda sidan. De närmaste försöker men deras tålamod och tolerans börjar tryta. Som min barndoms vän som inte hört av sig på ett par veckor efter att den fått reda på att jag berättade för en gemensam vän att hans sambo vart otrogen mot honom. Min vän har i två års tid tyckt och sagt att det är så synd om honom och att den inte kan se honom i ögonen. Så jag tog beslutet att berätta för honom. Och min vän tog det betydligt värre än vad han gjorde. Och det enda min vän kunde tänka på var om den skulle få skit för det. Varför skulle hon det? Det var ju jag som berättade det. Och nu har jag inte hört av den. Jag är 100% säker på att den skyller på att jag är "sjuk" men fy på mig och jag skulle nämna nåt om min sjukdom. Då heter det att jag "gömmer" mig bakom den. Medan det faktiskt är en förklaring på otroligt många situationer. Men detta, ne du, detta står jag 100 % bakom och mina åsikter/etik/moral har INGENTING med min "sjukdom" att göra. Jobbigt att hela tiden behöva försvara sig. Det är också jobbigt med de som inte orkar vara med mig för att jag har problem. Jag förstår, mitt äktenskap krashade på stor grund av det. Svårt för mig bara att förhålla mig till det. Att acceptera det framför allt. Men jag får fortsätta kämpa och hoppas på att allt faller på plats så småning om. Det viktigaste är ju att jag blir frisk och kan ta hand om mig själv. Borde sluta lägga min energi på saker jag inte kan förändra och istället lägga på energin på saker jag KAN förändra. Med lite insperation från en vän så blir detta min nya strategi.