Läste mitt förra inlägg, kommer inte ihåg alls vad jag syftade på, men det lät bra :)

Har varit ensam i nästan 2 veckor nu och först nu märker jag att huvudet är på rätta stället. Har diskat och plockat lite varje dag utan motstridigheter. Och jag känner mig allmänt stabil. Inget behov av att MÅSTE ha sällskap som det har varit tidigare. Men jag har slarvat med promenaderna och sömnen. Men jag orkar inte älta det, det är ingen ideé.

Kollade precis på Girl, Interrupted. Har sett den flera gånger tidigare men denna gången var det annorlunda, för jag har varit där, inlagd, medicinrundorna, de allmäna utrymmena, de sporadiska utbrotten från någon. Jag kunde dra en del paraleller från Winona Ryders karaktär. Lite skev verklighetsuppfattning och ett stort behov av uppmärksamhet från det motsatta könet. Men när jag tänker tillbaka på det jobbiga så känns det som att det bara är ett minne, ett minne som jag alltid kommer bära med mig men som inte längre kommer styra mitt liv.

Ett tecken på mitt tillfrisknande är kvällarna. Jag brukar vara jättenere på kvällarna och det brukar kännas som en annan dimension eller nåt. Men de senaste nätterna har det vart hur lugnt som helst inom mig. Inga jobbiga känslor, ingen dödsångest och ingen självömkan. Jag kan inte förklara helheten, den bara känns annorlunda. Och det känns fantastiskt. Fast mina känslor är fortfarande ganska bedövade men de obehagliga känslorna är i princip borta.