Idag har jag varit riktigt duktig, tagit mina 2x30 min promenader. (En av "promenaderna" var i kulverten där jag körde rullstol i 30 min) Men den andra promenaden gick jag, utomhus.

Sen har jag inte sovit på dagen, jag har bäddat rent, tvättat, duschat och haft besök.

Besöket var mysigt men blev ganska snabbt en predikan om att jag gömmer mig bakom min sjukdom och hon hävdade att det bara är att ta sig i kragen och göra saker, och om jag då den deprimerade ******* säger att jag inte klarar av det eller det så tycker hon att jag gömmer mig bakom sjukdomen. Så kan det vara, men det är inte så det är! Verkligen är att PGA min sjukdom hindrar det mig från att fysiskt göra vissa saker. Precis som någon med ett brutet ben, skillnaden är att benbrottet syns...

Sen drog hon upp hur annorlunda jag blivit och hur sårbar jag blivit sen jag var 20. Ja, alla utvecklas och att dessutom få en kronisk sjukdom psykisk som fysiskt rubbar det en person och man måste hitta ett nytt sätt att ta sig an världen där ute. Jag kan ju inte gömma mig bakom nåt som jag kämpar mot 24/7. Väldigt påfrestande med anhöriga och vänner som inte förstår och ska ge en "tips". Funderar på att sluta ta emot besök, den ende som skulle få komma är min älskade lillebror.

När mitt besök gått kom ångesten och jag satte mig i duschen i 30 min. Men om 1 timma ska vi kolla på Star wars. Kommer nog bli kul.