Igår kväll skickade jag ett sms till personen och bad om ursäkt för att jag ringt polisen. Personen svarade och sa att allt var lugnt och att personen säkert mår bättre om ett par dagar. Jag hoppas verkligen det, detta har varit jättejobbigt!!

Idag pratade jag med min kontaktperson, hon som sparkat mig ur sängen, kastat ut mig på sjukhusområdet, hon som tycker att jag är värd den kampen. Jag älskar henne för det. Vi pratade om min utskrivning och vad jag ska tänka på och sådana saker. Kändes faktiskt bra, och tanken om att komma hem känns inte lika skrämmande. Så länge ingen pressar mig på det sättet som förut, som att mormor vill att jag ska ta hand om henne till exempel. Jag måste tro på min egna förmåga och följa mitt schema slaviskt! Hoppas hoppas att det går bra på tisdag!