Fy fan vilket dygn!! Det började igår i torsdags då jag får ett sms "radera mitt nummer, det finns inte mer" Trode först att nummret hade bytts, men sen får jag ett sms där det stå "glöm att du träffat mig, jag har aldrig funnits" tyvärr sov jag när jag fick det sista. När jag vaknade på morgonen och såg detta så försökte allt i min makt för att få tag på personen i fråga. Det jag får tillbaka är ett förklarande att personen är vid liv och fick en ordentlig dipp. Hoppas personen söker hjälp, jag ringde polisen men har ingen aning om vad som händer. Får inte tag på personen nu. Har gråtit till och från hela dagen. Det smärtar mig så mycket, samtidigt blir jag förbannad över att jag får den tyngden på mig när personen vet att jag är inlagd.

På ronden idag pratade vi om permissioner och framför allt Rigaresan. Jag fick uppfattningen att om jag väljer resan så förlorar jag min vårdplats, men eftersom läkaren varken kan eller förstår svenska så förmedlar hon saker felaktigt. Till slut fick jag reda på att jag ändå skulle skrivas ut. Kunde hon inte bara sagt det?? Det hin snackade om var ett vårdplanerings möte, och hur fan ska jag veta att det innebär att jag ska bli utskriven...

Nu sitter jag mig hemma hos en vän och passar hennes katter eftersom jag har nattpermission. Meningen var att KKet skulle vart med, men det gick inte. Så nu sitter jag med jobbiga känslor. Men jag tog ett par bra beslut idag. Har suttit i ca 3 timmar och gjort ett halsband. (Det tog visserligen 2 timmar att få i ordning på vajern, plusatt sätta på vajerlåsen. Jag blev ändå nöjd. Sen har jag köpt töjgrejer till mina öron. Så i stället för att "icke godkänt" skada mig själv så töjer jag ut mina hål i öronen i stället. Tycker jag och de flesta andra är en bättre lösning.

Men just nu sitter jag och lyssnar på Leonard Cohen, dricker vin och töjer mina öron. Bra grejer. Men jag känner mig helt tom fast ändå jätteledsen. Ända känslan som finns, annars är allt skit.