På fredag kvällen blev jag inlagd igen. Läkaren på akuten var väldigt oroad över mig och det verkade verkligen som att han brydde sig. Underbart med sån vårdpersonal som tar en på allvar.

Natten till lördag gick jag in på avdelningen igen. Blev varmt mottagen. Jag blev tilldelad ett nytt rum, nu har jag en roomie. Känns inte jättekul. Men men, det löser sig nog.

Igår på lördagen var jag helt slut, sov i princip hela dagen. Sov fram till lunch, åt lunch, sov fram till middag. Någon gång under dessa timmar kom mamma med lite saker. Jag var medveten om att hon var här men det gick inte att vakna.

Efter kvällsmaten ringde mormor och tyckte jag var egoistisk som inte tar hand om mamma nu, det är ju så jobbigt för mamma detta och jag borde ta hänsyn till detta och inte bara tänka på mig själv... Jävlar va arg jag blev! Ringde mamma och bad henne att snacka med mormor och säga åt henne att inte ringa mig mer. Då börjar mamma med "det känns som att allt är mitt fel" och det får ju mig bara att må ännu sämre. Jag ska väll för fan inte behöva ha dåligt samvete för att jag försöker må bättre. Känns alltid som att jag inte får vara som jag är eller känna vad jag känner.

När jag pratat med båda dom så var jag sååå stressad och ångest nivån var bortom all kontroll. Visste inte vart jag skulle ta vägen så jag fick typ panik. Fick en oxascand och dom öppnade till gården för mig. Så jag gick i en stor cirkel i 1 timma för att lugna ner mig, det funkade. Ska försöka gå 30 min varje dag i alla fall.

När jag var klar med promenaden och hade duschat så var det filmkväll på avdelningen men jag var så trött så jag gick och lade mig och somnade som en liten gris. Har fortfarande mega ångest men det löser sig!